Sådan är rubriken när SvD recenserar boken Satansviskingar, skriven av Sami Said.
Ett ökenlandskap och en internatskola för egensinniga flickor är miljöerna i ”Satansviskningar”. Här möts stad och vildmark, reform och tradition, i ett slags social och religiös utvecklingsroman med en sällsam klang.
https://www.svd.se/a/mQ4g41/en-saregen-bok-med-strak-av-hopp
Spelplatsen är ett ospecificerat, arabisktalande land, styrt av en diktatur som lovar att varje ny dag ska bli bättre än den förra. Flickan Nadine kommer från en sympatisk familj som med sin klassresa, i teorin, gett henne alla tänkbara förutsättningar för att inte bara överleva som kvinna här, där öknen årligen äter större stycken av landmassan, utan dessutom njuta av det. Dessvärre är leva det sista hon förmår – ”Hennes längtan är att bli ingen alls”. För sin oförmåga att vara i världen, som stundtals tar sitt uttryck i våldsamma utbrott, skickas hon till internatet för likasinnade i ödemarken.
Bengt Rahms blogg 