Det är många träd som har fallit för motorsågen nedanför Vänerblick. (Förödelsen beskrevs i ett inlägg för några dagar sedan).
Många av de boende i detta ”fina” område tycks ha ett oändligt behov av att kunna glana och glo ut över sjön. Att värna om naturen är uppenbarligen inte lika angeläget.
Uppdraget har utförts av både ”skogshuggare” och arborister. Jag pratade med några av de sistnämnda häromdagen (deras uppgift var att skala bort skymmande grenar på de träd som lämnas kvar). Jag frågade om det träd som verkligen behöver sågas ned – dvs den enorma ask som är angripen av askskottsjuka, röta och honungsskivling (skivlingen gör att rötterna ruttnar bort och trädet kan plötsligt dråsa i backen). Det trädet skulle de ta – ”om de hinner” (och lämna en högstubbe).
När vi tog dagens promenad insåg vi att de inte hade hunnit.
Det verkar således vara betydligt viktigare att vissa kan fortsätta med att starrbliga ut över sjön, än att andra stackare skall slippa att få en hel ask i huvudet.
Från vår lägenhet ser vi ända till Mösseberg, utan att ett enda träd har sågats ned. Men när löven har spruckit ut ser vi inget berg. Då blir det till att vänta till i slutet av oktober.
Vi kan alltid se hamnfyren, detta genom en liten, liten glipa i skogen. Den lilla, lilla ”Vänerblicken” räcker gott och väl för oss
Bengt Rahms blogg 