Men det verkar inte Trafikverket begripa.
Idag reste vi från Malmö till Göteborg (med snabbtåget) på Västkustbanan (och vidare till Lidköping med Kinnekulletåget via Öxnered).
Det har hänt mycket med Västkustbanan sedan Anne och jag gjorde vår första gemensamma resa på densamma. Det kan ha varit i slutet av 70-talet.
På den tiden var banan dragen rakt igenom samhällen som Båstad, Laholm, Falkenberg, Varberg och Åsa.
Men under åren som har gått har banan dragits om (i samband med dubbelspårsbygget). Båstad har sin nya station förlagd någon km utanför staden, likadant är det med Laholm. Falkenbergs nya station ligger flera km från centrum, lika illa är det med den fina badorten Åsa.
De nya stationerna upplevs som ödsligt belägna, och tågen bidrar inte längre till att bringa liv i dessa samhällen. Den som har stått på Laholms station begriper säkert vad jag menar, den som numera kallas ”lilla huset på prärien”.
Och sedan natten mot måndag går tågen i en tunnel under Varberg. Den puls och det liv som tågen bidrog med är borta från centrum, och de som sitter på tågen kan inte längre njuta av havsutsikten vid t.ex. Apelviken. Och de som badar, cyklar eller promenerar kan inte uppleva den fina känsla som uppstår när tågen ses rulla genom det halländska landskapet, och inte heller höra det ljuvliga ljudet från klockorna när bommarna fälls över Apelviksleden.
Ett foto från idag, precis när vi har kört in på det nya spåret och den gamla banan skymtar i bakgrunden:
Någon minut dessförinnan:
Utsikten från Varbergs nya station är inte direkt hänförande:
Varberg har alltid lockat till besök. Så är det inte längre.
Den som vill uppleva norra delen av Västkustbanan på rätt sätt kan bläddra i denna trevliga bok:
Och ponera: Vad skulle Kinnekulle vara utan Kinnekullebanan? Inte ett intet, men inte långt därifrån.
Bengt Rahms blogg 