Under sommarsemestern ställs barnens behov av stimulans mot förälderns behov av vila och avkoppling. Christian Daun söker förtvivlat efter en mellanväg.
https://www.svd.se/a/qPa8XE/sa-overlever-du-en-sommar-av-tjat
Jag (dvs Christian Daun) håller ett brandtal om vikten av egna initiativ. Själv är bäste dräng. Eventuellt sjunger jag långtråkighetens lov också, för att pränta in hur karaktärsdanande det var på min tid när vi sommarlovsbarn lämnades åt vårt eget öde. ”Och det blev banne mig inte något fel på mig!”
Personligen älskar jag (Chistian Daun) att ”se vad som händer”. Ta dagen som den kommer. Det är ledighet för mig. Att inte veta. Dricka kaffe. Läsa.
Mina barn vill ha raka motsatsen – helst ett schema som i skolan. Fast enbart kul aktiviteter som kostar en massa pengar pappa inte har.
Om jag får bestämma så skippar vi flänget.
Men det är inte jag som bestämmer.
Mina barn, de som två-mot-en-bestämt att de bestämmer, föredrar Äventyr. Och då avses inte kojbygge, fjärilshåvande eller andra stärkande gratisaktiviteter. Nej. Då avses lek- och vattenland. Gröna Lund. Kokpunkten. Jumpyard.
Mina barn (Christian Dauns) är inte det. Självgående. Självtillräcklighet applåderas, men det är inget som avkrävs dagens barn. De serveras. Underhålls. Jag förväntas finnas till hands som lekkamrat.
SVT:s ”Sommarlovsmorgon” ger mig en timme för mig själv; framåt eftermiddagen, under dåsiga energidippen, låter jag skärmarna agera barnvakt, och de kvällar då jag tillåts grilla är det underförstått att farmor och farfar agerar lekledare. Matilda spelar svälta räv med farmor, Stellan frågar farfar saker om hemska gamla krig.
Men det händer att jag (Christian) tittar upp från romanen. Snopen över att tomten ligger tom och tyst.
Är det någon som vill bada? Hallå, någon där?
Jag förbehåller mig rätten att när som helst rysta kobjällran. Kom hem barn, pappa vill leka!
Då är det så dags. Stellan spelar fotboll med farfar, Matilda hänger fortfarande hos sin kompis borta vid sjön. Pappa är överflödig, bortglömd och obehövd. Och denna svindelframkallande försmak på empty nest syndrome är nog för att genast fylla mina ben med sommarspring. Vänta på mig, barn, jag vill också vara med! Hörni, pappa har vilat färdigt nu.
Bengt Rahms blogg 