Uppåkraöl🍺

Eftersom min alkoholkonsumtion är minimal har jag aldrig fördjupat mig i öltillverkningens grunder. Men nu ger Dick Harrison mig en lektion i boken ”Tusen år i Uppåkra”, ity i forntidens och medeltidens vardagskultur ingick det inte att dricka vatten.

Ölets huvudelement i historisk tid utgjordes av malt, dvs grodd spannmål (korn eller vete), som erhölls genom mältning.

Första ledet bestod av vattenbehandling, så kallad stöpning. Kornet placerades i en säck eller vidjekorg och sänktes ned i ett vattendrag.

Därefter fick den fuktiga spannmålen ligga och gro på golvet, varvid enzymet amylas utvecklades. Därvid frigjordes stärkelse som började omvandlas till maltsocker.

Efter en tid samlades kornen ihop, och torkades, ofta på särskilda mattor som hängdes upp ovan eldstaden.

När den här processen var klar (mellan tio och tolv dygn efter stöpningen), var malten färdig.

Andra ledet i ölproduktionen bestod i att malten krossades i en kvarn och kokades till en ”välling”, så kallad mäsk.

Under mäskningen omvandlades stärkelsen fullt ut till maltsocker.

Vällingen fick sedan stå i rumstemperatur och jäsa. Jästsvampar och mjölksyrabakterier i luften drogs till mäsken som fick en syrlig smak.

Tredje ledet bestod av bryggning i kittlar och kärl. De lösa delarna silades bort från malten. Dessutom bearbetade man produkten i ett kar med avtappningsanordning. Varmt vatten åstadkoms genom att man släppte ned varma stenar i vattnet.

När vörtbryggningen var klar hälldes ölet upp i kar för att jäsa och lagras, varvid sockret omvandlades till alkohol och kolsyra med hjälp av jästsvamparnas enzymer.

I synnerhet pors användes för smakgivning – från äldre bronsålder till medeltid, då porsen konkurrerades ut av humle.

Visst kan man undra hur en så komplicerad process som öltillverkning kunde komma till stånd under forntiden!!