Det är inte du som är galen, det är ditt jobb.
Det moderna arbetslivet präglas i hög grad av ineffektiva praktiker och svällande kontrollsystem.
https://www.svd.se/a/y51nGr/mats-alvesson-darfor-kanner-du-dig-vilsen-pa-jobbet
Många organisationer lider av en mängd besynnerliga och kontraproduktiva arrangemang. De är nedlusade med strukturer, system och praktiker som främst syftar till att skänka ledningen en känsla av kontroll.
I absurdokratin läggs stort engagemang på styrdokument, strategier och policyer – vilka sedan inte används för annat än att hålla folk sysselsatta eller ha ryggen fri vid en inspektion. Mycket av det sätter krokben för produktivt arbete. Visioner, värdegrunder och etik höjs till skyarna och stannar oftast just där, alltså uppe i det blå. Ledningar, HR-folk och konsulter är entusiastiska men knappast andra.
Den absurdokratiska organisationen leder till att byråkratin sväller och går ut över verksamheten. Märkliga befattningar med oklar verksamhetsnytta breder ut sig – plötsligt finns det många som arbetar som kommunikatörer eller som ”strateger”. De nya fluffiga tjänsterna utövar sin lockelse i både högre status, bekvämare arbetssituation och lön. Inte sällan står fördelarna i omvänd proportion till den nytta man gör. Varför lägga tid på att jobba med kärnverksamheten när du i stället kan vara verksamhetsutvecklare? Även inom sjukvård, skola, socialtjänst och polis tar många gärna chansen att ”göra karriär” och ägna sig åt något mindre viktigt än kärnverksamheten.
De här delarna av arbetslivet genomsyras av vad jag brukar kalla en funktionell dumhet.
Dumheten är både socialt accepterad och institutionaliserad. Individer och grupper håller sig till en föreskriven, snäv tankesfär, följer reglementet och den egna arbetsbeskrivningen. Silotänkandet är utbrett. Man deltar i möten som kanske fyller en social funktion – det är ju trevligt att träffas! – men som inte skapar något värde. Man dokumenterar överdrivet mycket, skriver rapporter som få eller ingen läser. Ofta används också ett floskelmarinerat språkbruk. Och man avstår från att ifrågasätta vad som är rimligt och fruktbart att ägna sig åt på arbetstid.
För en vaken betraktare kan det kännas som att man har hamnat i bizarro world, där arbetsplatsen har karaktären av ett dårhus. I denna upp-och-ner-vända tillvaro ägnar man mycket tid åt planer och dokument. Inte sällan blir just det också chefernas favoritsysselsättning, som en lärare skrev till mig: ”/…/ men tyvärr är vår rektor mycket intresserad av planskrivande. Vår verksamhetsberättelse är det viktigaste just nu. Det är tur att jag ibland kör med strutsmetoden /…/ annars skulle jag bli tokig!”
Det moderna arbetslivet blir en svårnavigerad plats för sanningssägare med intresse av att verksamheten fungerar väl. Att vara klarsynt är en risk. Andra ser en som avvikare och fridstörare om man ställer frågor i stil med ”vad är meningen med allt detta?”.
Lösningen för många är att stänga ner mentalt, man blundar helt enkelt för absurdokratins genomslag.
Gilla läget – eller sluta…
Bengt Rahms blogg 