Gregorius lärde sig att känna igen tecknen. Hur tröttheten långsamt rann ur kroppen, och oron började pyra över att det skulle bli en natt när han vanmäktig låg och såg hur det ljusnade i rummet.
Vid ett tillfälle nämnde han saken för doktor Morén, och frågade om det fanns några mediciner eller huskurer som han kunde rekommendera.
Han bara skakade på huvudet. Man ligger inte sömnlös utan att det finns goda skäl till det, sade han.
Allting går så fort numera. Knappt är vi färdiga med en syssla, förrän vi skyndar vidare till nästa. På detta sätt hinner vi samla på oss en hel del, som vi behöver fundera över i lugn och ro. För de flesta av oss inträffar detta inte förrän vi ligger till sängs.
Dr Morén till Gregorius:
”Det klokaste pastorn kan göra är att respektera sin sömnlöshet. Det finns inget onaturligt över den. I ärlighetens namn är jag snarare förundrad över att det finns människor som sover gott om natten.”
Den gamle doktorns röst hade en lugnande inverkan på Gregorius.
Ibland önskade han att det funnes en doktor Morén för alla människor. Under ett lång liv hinner man samla på sig många krämpor och egenheter, och det är lätt hänt att man börjar tänka på dem som något gåtfullt och onaturligt.
Men för Morén hade allt sin naturliga förklaring, och om den inte stod uppenbarad för ens ögon, så kunde man ända lugnt utgå från att förklaringen fanns någonstans. Han var orubblig pả den punkten.
Det fanns tillfällen när Gregorius kom till hans mottagning, när både kropp och själ kändes som en enda stor oroshärd, men Morén lyckades alltid övertyga Gregorius om att han inte hade kunnat bli på något annat sätt än just så här, att det både var logiskt och naturligt.
I doktor Moréns sällskap tyckte man sig få en förklaring till vem man var, och att det var en följd av ett antal omständigheter som man inte kunde, och aldrig heller hade kunnat råda över.
Hämtat ur Bengt Ohlssons roman Gregorius, som utspelade sig i början av 1900-talet.
Bengt Rahms blogg 