Om detta läser jag i Artur Lundkvists ”Självportätt av en drömmare med öppna ögon”.
”Exhibitionistiska diskussionshästar bidrog till underhållningen, också om de saboterade den sakliga innebörden. Till dem hörde den permanent arbetslöse skådespelaren Charley Almlöf, som kallade sig Sveriges ende anarkist och ständigt visade upp sitt fyrverkeriartade temperament, och en blond yngling som hette Rydqvist, en talarstolens naturbegåvade charmör, som gärna räknade sig till diktarna fast han ingenting skrev. Han tog till och med upp tävlan med Harry Martinson i publiktjusning och rev ner applåder när han emfatiskt utropade: Harry, jag skulle vilja gå barfota med dig i Alaskas snö!”
”En strid gällde Lo-Johanssons skrift ”Jag tvivlar på idrotten” med Torsten Tegnér som främste motståndare. Återigen deltog vi unga solidariskt i eldgivningen, utom Ivar Lo själv som satt blek och skakad långt ner i salen och inte kunde förmå sig att säga ett ord. Angreppet på tävlingsidrotten var en farlig sak, alla partier och samhällsgrupper fjäskade för idrottsrörelsen, också författare och kritiker brukade böja sitt huvud i vördnad inför denna breda folkrörelse, som ansågs lika fysiskt och moraliskt fostrande som estetiskt tilltalande. Vi vågade hävda att idrotten främst ledde till stjärnkult, tomma kollektivorgier, de stora massornas försoffning och tanklösa förnöjsamhet: att den kort sagt var opium för folket. Tyvärr lyckades vi inte vända strömmen, utan idrottsraseriet fortsatte ohejdat.”
Bengt Rahms blogg 