Författare: bengan

Rysslandskorrespondenten och Time-journalisten Simon Shusters strålande bok ”Spelaren. Volodymyr Zelenskyj och kriget i Ukraina” är en nödvändig pusselbit både för att genomskåda inte bara Rysslands utan även Ukrainas krigspropaganda.

Boken är långt från de hjälteskildringar som vi vant oss vid i Sverige. Det blir i stället en välbehövlig kalldusch. Shuster ser presidenten och hans medhjälpare för vilka de är, och duckar inte för att visa det. Kvar blir inga änglar. Däremot människor av kött och blod, som följer en politisk logik i en ung, ofärdig demokrati. Det hela skildras i krassa, oromantiska ordalag där sanningen går först.

Inte minst i slutet av boken anar man författarens oro för en groende maktfullkomlighet hos presidenten. Zelenskyj bekymrar sig över överbefälhavaren Valerij Zaluzjnyjs stora popularitet hos befolkningen och börjar sakta men säkert förbereda sig för att peta honom – något som strax efter bokens publicering också hände.

Varför är då detta så viktigt läsning? Jo, för att kriget en gång kommer att ta slut, antingen genom ett fredsavtal eller, hellre, genom att Ryssland nöts ner av ett outtröttligt och enat väst. Oavsett kommer Ukraina därefter vara på god väg att ansluta sig både till EU och Nato.

Att då blåögt förvänta sig en fullfjädrad demokrati och en president med enbart hedervärda impulser vore naivt. Det betyder självklart inte att vi i den civiliserade världen ger upp om Ukraina!!

Boken recenseras i SvD Kultur. Det ovan skrivna är hämtat därifrån.

https://www.svd.se/a/2BLy3r/recension-spelaren-av-simon-shuster

Stina Oscarson på SvD Kultur:

Fråga: Hur ska man i lugn och ro kunna leva vidare med vetskapen om allt dödande i Gaza?

Svar: Att i denna tid leva vidare i lugn och ro vore att visa förakt mot det mänskliga. Att förneka att vi fötts med den kravfyllda gåva ett samvete är. Eller sam-vett, som Sara Lidman sa. Det är egentligen ett bättre ord. Bjuder liksom mera in till handling än samvete, vars tyngd nästan kan verka förlamade.

Stina Oscarson vaknar varje morgon med de sista raderna ur en av Brechts dikter ringande i huvudet:

Man kommer inte säga tiderna var mörka
utan varför teg våra poeter?

FN-medarbetaren Sture Linnér berättade för Stina om ett av de sista möten han hade med Dag Hammarskjöld. Det var mitt under Kongokrisen och Linnér hade kommit hem till generalsekreterarens våning på Manhattan för att äta middag. Han hängde av sig rocken i hallen. På grammofonen spelade Bach. De åt under tystnad. Och fem timmar senare, när han tog på sig rocken igen och ingen ännu sagt ett ord säger Hammarskjöld: ”Tack för ett mycket bra samtal.”

”Ju trognare du lyssnar inåt, desto bättre skall du höra vad som ljuder omkring dig”, skriver Hammarskjöld i ”Vägmärken”.

(Hammarsköljd var som bekant både diplomat och poet…)

Men frågan är om tiden finns. För samtidigt är krisen akut. Och kräver omedelbart agerande.

”Att hellre skicka hjälp med fan själv” (som det formulerades i SvD:s ledarpodd apropå debatten om UNRWA) än att låta hjälpen riskera fördröjning.

Världen behöver hjälporganisationernas volontärer såväl som staternas pengar. Världen behöver aktivisterna och tänkarna. Idealisterna och pessimisterna. Och alla oss som famlande brottas med känslan av maktlöshet.

Allt utom likgiltighet.

I det moderna föräldraskapet finns det flera strategier. En av de mest populära kallas ”baby-led approach” som karaktäriseras av en följsam hållning – mjuk och passiv – där barnet uppmuntras att ta egna beslut och göra sina egna val genom dagen.

En närbesläktad hållning är “child-centred approach” där barnets vilja och intressen står i centrum och omgivningen formar sig efter dess behov och nycker.

Samtidigt släpps rapporter om att den mentala ohälsan ökar bland små barn. Förra året publicerades exempelvis nyheten att rekordmånga småbarn vårdas för mental ohälsa.

Här finns också något djupare, dvs föräldrarnas och deras hemliga önskan om att skapa en uppväxt där hela tillvaron är förtrollad, höljd i ett magiskt skimmer, som att låta sitt barn gå nerför Wollmar Yxkullsgatan utklädd till en Tyrannosaurus Rex.

En tanke väcks: det mest hälsosamma för barn vore kanske tryggheten att träda in i en vuxen värld – en plats av ramar och strukturer, en verklighet som håller ihop – inte en omgivning som formar sig efter varje impuls, varje ögonblick av manifesterad vilja.

Hämtat ur Victor Johanssons krönika i SvD:s Perfect Guide

https://www.svd.se/a/eJbqqg/victor-johansson-maste-barn-bara-prinsessklanning-pa-stan

Fynd på Facebook. Kravallerna skall ha ägt rum 1965.

I boken ”DDR bortom muren” läser jag om Waldsiedlung (Skogskolonin). Det var där höjdarna inom SED bodde från 1960, på ett 60 hektar stort område några mil norr om Berlins centrum.

I ”kolonin” hade de 23 kommunistiska höjdarna och deras familjer allt de behövde, och på morgonen hämtades de av privatchaufförer som körde dem till Berlin – från slutet av 70-talet alltid i bilar av den här sorten (foto Wikipedia):

https://sv.wikipedia.org/wiki/Volvo_264TE

Kolonin bevakades dygnet runt av 200 soldater. Walter Ulbricht led (precis som Stalin) av paranoida tankar och han var livrädd att folkupproret 1953 skulle återupprepas. Det som hände i Ungern 1956 gjorde inte saken bättre.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Waldsiedlung

Vet du vad ord som raptus och cernering betyder?

Det är många knepiga ord i dagens bildningstest i SvD:
https://www.svd.se/a/GMojL4/bildningstest-ingar-de-tio-orden-i-ditt-ordforrad

DDR var inte vara Stasiagenter, Berlinmur, gränsvakter och brutal repression. Där fanns också en generell välfärd och en oöverträffad jämlikhet mellan könen.

Barometern: ”Katja Hoyer blundar inte för terrorn och förtrycket. Ett av de mest gripande kapitlen handlar om Berlinmurens uppförande och några av de människor som försökte ta sig över den. Men samtidigt vill hon påvisa att allt inte var dåligt i DDR.”

Katja Hoyer är historiker och styrelseledamot i Royal Historical Society

Så här såg det ut inifrån Skövdebussen när vi vinkade av Erland och hans moder vid Resecentrum. Men en stund senare dök Erlands storasyster Luma upp här hos oss i Stenhammar❤️😊

Den här gôrbra boken recenserades på Kulturnyheterna häromdagen. Jag sökte omedelbart upp den som e-bok och kunde börja läsa en dag innan den kom ut i bokhandeln.

Erland lockade med oss på bowling och det är vi mkt tacksamma för! Är det sportlov måste man såklart sporta!! Och bra att den som utger sig för att vara barn får två sargar uppsatta så inte kloten trillar ner i de där irriterande rännorna som omger banan😊