Författare: bengan

Min idé blev verklighet😊

Så är då äntligen grinden på plats. Den har tillverkats av kommunsmeden Tobias Henningsson, och skall skydda Villa Giacominaparken från obehörig fordonstrafik (dvs i princip allt utom cyklar).

Fotat av Anne när hon gick till distriktssköterskefikat på Skogshyddan.

Sölvesborg levererar. ÖB kränger och bloggaren låter sig väl smaka.

Att Sölvesborg levererar har absolut ingenting med Jimmie Åkesson och hans vidriga anhang att göra.

Det handlar istället om Blekingeskorpan, som tillverkas i just Sölvesborg.

Jag köper skorppåsen på ÖB för en ringa penning. Och smaken är faktiskt i en klass för sig!

Det vore såklart ännu bättre om ÖB tog hem EKO-varianten, och att företaget blandade rågmjöl i degen🙂

https://www.dabas.com/search?tillverkare=Blekinge%20Skorpan%20AB

Avstå myten som lovar oss framgång i utbyte mot motgång

Ge upp, säg upp dig, ställ in, skjut upp, bryt upp, sluta intala dig att det är resan som gör mödan värd. 

Lägg dig raklång i gräset. Drick en cola, sov en stund i skuggan. Låt friden som kommer med att retirera fylla din kropp – och låt ångesten över att inte presterar sakta sippra ut genom huden.

Först då kan den nya dagen gry.

De här kloka tankarna torgför Minna Höggren i en kulturartikel i Aftonbladet (som en kompis har tipsat om).

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/Rzyee8/minna-hoggren-om-grete-ahlberg

Uppmaningen att ge upp och hoppa av cirkusen riktar sig egentligen till släggkastaren Grete Ahlberg, men den skulle även kunna gälla för stavhoppare Duplantis – eller för vem som helst av oss.

Vi hade en klasskamrat i slutet av gymnasietiden som var betydligt äldre än oss andra. Han hette Bo Norman Sandén och var född i Floby 1946.

En gång påstod han att om han bara fick koncentrera sig tillräckligt länge och tillräckligt intensivt så skulle han kunna hoppa ända till månen.

Norman Sandén

Om vi trodde honom minns jag inte, men varför ägna tid åt att kolla på en snubbe som lägger all sin tid och kraft på att hoppa dryga 6 meter, och det med hjälp av en stav.

Avståndet till månen är 384.400 km.

Grundenten börjar bli som studenten

Någon examen handlar det inte om (som på 60-talet och dessförinnan), men firas gör det ändå, precis som när det togs real-och studentexamen. Och dyrt kan det bli för föräldrarna.

Ylva Lagercrantz Spindler i SvD:

Grundenten kostar föräldrarna tusenlappar. Avslutningsbrunch, eftermingel, vernissage och bal. Om högstadie­avslutningen på sin höjd firades med ett pyjamasparty på åttiotalet har den under 2000-talet alltmer börjat likna studenten.

https://www.svd.se/a/63kM6L/skolavslutningen-i-nian-liknar-alltmer-studenten

Lider vår samtid av en kollektiv maximeringspsykos? 

Nu är det ju inte så att vi missunnar vår (dvs Ylva Lagercrantz) kära dotter allt det bästa, men det finns något tvångsmässigt i att ribban för vad som är avslutningsnorm verkar höjas för varje år, ett slags bulimisk upptrappning som följer en gängse utveckling av mycket annat de två senaste decennierna. Exempelvis antalet delfinaler i melodifestivalen. 

Bakom allt detta ligger det förstås främst en kommersialisering av vår tid. Som kryper allt längre ned i åldrarna. Själv gick jag bara ut, ut genom entrén på den kommunala skola jag aldrig mer ville återse någon gång på åttiotalet (medan min syster i varje fall minns ett pyjamasparty – och middag med lärarna).

Är jag en bitter boomer? Sannolikt, men när en kollega berättar att det numera också finns något som kallas förskolestudenten, med plakat och allt, är det något inom mig som briserar: kapitalisera inte på några av livets finaste stunder!

Bloggarens realexamen firades grundentenligt på Stadshotellet i Falköping (numera rivet). På muntan hade han fått redogöra för kol-14-metoden och fått svåra frågor om kristendomen. Bloggaren och Ulf (omnämnd här nedan) (och någon mer) hade några veckor innan examen försökt muta adjunkten i kristendom med hembakt sockerkaka, men hon hade vägrat att ge oss några som helst ledtrådar inför muntan.

Bloggaren sitter längst bort i mittersta raden på fotot här nedan.

Till höger på fotot ser man Peter Brandt. Hans föräldrar ägde Ekmans välrenommerade klädaffär i Falköping.

Jag blev inte professor, men charkuteristen Claessons son Ulf blev det. Han sitter nere till vänster. Vi stötte faktiskt på honom på Nässjötåget 2017, då på väg från stugan i Broholm till bostaden i Zurich:

https://www.venture.ch/network-1/ulf-claesson

På Ulfs vänstra sida sitter lokförardottern Helene Ekberg. (Vad mamman sysslade med vet jag inte).

Och i dagarna firar vårt ena barnbarn att hon går ut nian. Hon gör det grundentligt, och det storartade firandet är hon sannerligen värd ❤️🇸🇪💐

I G Farben AG

Så hette det *tyska bolag som tillverkade gasen som användes för att massmörda judar, romer och andra minoriteter i de nazistiska koncentrationslägren.

Efter andra världskriget splittrades koncernen (bland annat BASF, Agfa, Bayer AG och Hoechst), men företaget har formellt funnits kvar.

IG Farben hade en drivande roll inom näringslivet i Nazityskland och var en av hörnstenarna i uppbyggandet av den tyska krigsmakten genom kapital, råvaror och arbetskraft. Företaget begick krigsförbrytelser under andra världskriget och efter kriget genomfördes I G Farben-processen, som var en del av Nürnbergrättegångarna.

*Giftgasen Zyklon B som användes för massavrättningarna i koncentrationsläger tillverkades av ett till IG Farben närstående företag vid namn Degesch (Deutsche Gesellschaft für Schädlingsbekämpfung), där IG Farben hade aktiemajoritet.

Toppkandidaten i EU-valet för det tyska högernationalistiska partiet AFD, Maximilian Krah yttrade i en intervju att inte alla inom Hitlers specialstyrkor SS var kriminella.

I värsta fall kan IG Farben komma att gå en ny vår tillmötes.

Denna Katekes Tillhör Gustaf

I en byrålåda låg den, min morfar Simons fars (Gustaf Vallentin) Lilla Katekes.

Gustaf Vallentin Lindström föddes i Lilla Byåsen under Gimmened i Hvalstads församling 1850-01-24. Men jag skulle hellre vilja placera Lilla Byåsen i Vättak!

Antagligen läste han sin katekes med stort intresse. Bl.a. skänkte han tomten till missionshuset i Velinga och var känd som stöttepelare för den frikyrkliga verksamheten i bygden.