Nyhetsbyrån AP:s analys av video- och bildmaterial tyder på att al-Ahli-sjukhuset träffades av en förlupen raket som hade avfyrats från Gaza.
I en direktsändning från tv-kanalen Al Jazeera i tisdags syntes flera raketer skjutas upp från palestinskt territorium, där en av dem verkar avvika från de övrigas kurs före explosionen.
Vi hälsade på Majlis med föräldrar nu under eftermiddagen. Då passade vi även på att (med hjälp av Anna-Clara Tidholm) knacka på hos aporna. Och de hade ju kalas🙂
”Hade någon för hundra år sedan bett en arabisk Gazabo eller jerusalemit att beskriva och berätta om den palestinska nationen skulle han eller hon ställt sig frågande och oförstående. Då var Palestina i arabiska ögon enbart ett geografiskt begrepp, om än med skiftande innebörd.
Innan Israel i det stora kriget 1948 körde ut merparten av de arabiska invånarna ansåg sig dessa vara undersåtar i en vag arabisk gemenskap som råkade vara koloniserad av Storbritannien 1917‒48 och dessförinnan i närmare 500 år av det turk-osmanska imperiet. ”Palestina tillhör araberna” var det vanligaste slagordet när politiska aktivister försökte bromsa judiska sionister från att ta kontroll över mandatet Palestina när britternas ockupationsvilja tröt. Blott ett fåtal arabiska intellektuella och upprorsmän – med Yasir Arafat som främsta namn – argumenterade för en egen palestinsk nation före sexdagarskriget 1967, då Israel erövrade även Västbanken, Gaza och de syriska Golanhöjderna.
Sedan dess har det låtit radikalt annorlunda. Ungefär så här kan man sammanfatta den inställning som under det senaste dryga halvseklet varit ett mantra för det absoluta flertalet palestinier:
”Världen måste ingripa för att skydda oss palestinier mot Israels övervåld! Vi har aldrig tidigare i vår historia tvingats utstå en så trängd situation. Israelerna hävdar att de jagar palestinska terrorister. Men det är framför allt staten Israel som utövar terror genom att döda civila palestinier, mörda våra ledare, rasera våra hus och förstöra våra odlingar. Detta skapar bara ännu fler desperata unga män som vill bli självmordsbombare.”
Och vidare: ”Det var USA och Europa som lät Israel utropas 1948 i ett missriktat försök till kompensation för Hitlers massmord på judar. Men varför skulle vi palestinier tvingas betala för europeiska försyndelser? Palestina är vårt land som Israel tog fyra femtedelar av och sedan ockuperade återstoden av under sexdagskriget 1967. Vi palestinier har levt och försörjt oss i Palestina i tusentals år. Nu kvävs vår tillvaro av judiska kolonister som flyttade hit för bara några decennier sedan.”
Detta har också varit Yasir Arafats, al-Fatahs, PLO:s och den sekulära Västbanksmyndighetens grundhållning, som i sak innebär att man kan acceptera att leva med ett Israel som också erkänner en suverän palestinsk stat på Västbanken och Gazaremsan – det en gång så lovande men numera havererade Camp David-konceptet från 1993.”
Den som vill läsa klart Understreckaren får gå till Biblo, köpa ett lösnummer, prenumerera eller distansläsa gratis via Pressreader (som är kopplat till Biblo).
87:an och 91:an (finns representerade i Pressreader) är ett exempel på soldater som kan rädda världen, soldater som inte gör en fluga förnär.
Vi har hand om två glada barnbarn och en raskatt nu i veckan. Raskatten har fått för sig att det är bloggaren som står för kosthållet, och bloggaren inbillar sig att katten skall bli rasande om han inte får mat, på stört.
Den som inte är begiven på att köpa på sig en massa meningslös bråte kan faktiskt hitta en fristad i köptemplet.
Alldeles innanför ingången finns det en liten ”gräddhylla” där man kan slå sig ned och t.ex. ägna tiden åt skönlitteratur, som Jon Fosses ”Ett nytt namn.”
Om man går upp för trappan kan man få en annan munsbit – IKEA:s supergoda vegetariska plantbullar. Åtta stycken (med vatten som bordsdryck) går på 49 kr! Lingon ingår🙂
”För att vända på utvecklingen måste merparten av arbetstiden användas till direkt patientarbete, inte till att tjäna en överdimensionerad byråkrati. En stark kunskapsorganisation kan bara byggas från grunden. Det är kunskapen hos de medarbetare som möter patienter som är efterfrågad och det är den kunskapen som är organisationens tillgång. Den måste tas tillvara på ett bättre sätt och utvecklas kontinuerligt. Det gäller att få dem som är kvar att vilja stanna och få dem som lämnat att komma tillbaka. För att få detta dysfunktionella system att bli funktionsdugligt krävs att de styrande på inser hur verkligheten ser ut.”
”Beslut som hör hemma hos dem med lokal kunskap om verksamheten måste återföras.”
”Skapa ett lokalt ledarskap som ges möjlighet att tillsammans med medarbetarna utveckla verksamheten och säkerställa att denna bedrivs i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet.”
”…de beslut som rör verksamheten flyttas ut igen. Tiden för direkt patientarbete ökas genom att kraven på rapportering och dokumentation utgår från verksamhetens behov. Ett tillräckligt lokalt administrativt stöd säkerställs. Kostnaden för central byråkrati kan då minskas avsevärt, vilket skapar ett större ekonomiskt utrymme.”
Min kommentar: Om vi kunde få göra så vid SkaS i Lidköping, Skövde, Mariestad och Falköping skulle vi sannolikt få en budget som vore i betydligt bättre balans, och verksamheten skulle äntligen kunna drivas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet, inte som nu (under ledning av Ahlström, Skatt och Eliasson) i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet.
De flesta är civila: ravedansande ungdomar, tonåringar som gömt sig i skyddsrum, nedmejade gamla kvinnor och bebisar. Det här är ett av de värsta terrordåd som världen sett. Och när jag skriver det har Hamas ändå ännu inte börjat filma när de avrättar gisslan, som de har sagt att de kommer att göra om Israel fortsätter att bomba Gaza.
Det finns ingen värld där det Hamas gjort går att rättfärdiga. Det spelar ingen roll att Israel utvecklats mot allt mer av apartheid med inskränkta rättigheter för araber eller att premiärminister Benjamin Netanyahu försöker montera ner rättsstaten. Det spelar ingen roll att Israel i många decennier ockuperat palestinsk mark och regelmässigt förnedrat civilbefolkningen eller att de israeliska försöken att skydda sig från terrorism lämnat vanliga palestinier helt utan möjligheter till försörjning eller framtidstro.
Det spelar inte ens någon roll att civila palestinier hela tiden dör när Israel skjuter sina raketer mot Gaza. Barnen i Kfar Aza har exakt noll skuld i det och att som Hamas medvetet angripa oskyldiga civila handlar bara om hat.
Det bör förvisso inte förvåna. Hamas är en islamistisk våldsälskande sekt som hatar judar, kvinnor, bögar och alla andra som kan få för sig att säga emot dem. De har inget intresse för de enskilda människorna i Palestina, mer än som teoretiska brickor i ett politiskt spel och konkreta mänskliga sköldar. Hamas bryr sig inte det minsta om alla de civila palestinier som nu kommer att skadas och dö i Israels militära svar, tvärtom. Ju mer lidande befolkningen i Gaza tvingas stå ut med desto större stöd för deras terror, är förhoppningen.
Det är självklart att Israel slår tillbaka efter Hamas obeskrivliga terrordåd. Att göra det utan hänsyn till palestinska civila liv kommer dock bara att ge ännu en akt i den tragedi som är israelisk-palestinska relationer.
Hur stor är risken att en gnista i någon av jordens alla oroshärdar tänder ett världskrig?
Finlands president Sauli Niinistö menade nu i september att det fanns en “enorm risk” för kärnvapenkrig vid en eskalering. “Även små saker kan förändra mycket, och tyvärr åt det sämre hållet”, sa han till Huvudstadsbladet.
Det som experterna är eniga om är att varje konflikt innebär en risk att fler områden eller länder ska dras in. Enligt FOI exempelvis så riskerar de redan spända relationerna mellan Kina och Taiwan att utlösa en global kris – av ännu större mått än Ukrainakriget.
Hur stor riskenför en global eskalering är finns det ingen som kan svara på. Klart är att oron hos både makthavare och andra ökat för att något ska hända.
I en undersökning från Ipsos från i början av året – alltså före Israel/Hamas-kriget – frågades 4449 riskanalytiker på försäkringsbolag runt om i världen ut om läget. 84 procent trodde att de globala spänningarna skulle leda till ett nytt världskrig.
Man kan alltid välja att blunda för verkligheten, och det är kanske likaså gott det. Själv smygkikar jag lite med mitt sämsta öga. Det räcker mer än väl.
I boken ”Promenerandets historia. Från kungligt framträdande till folknöje” återvänder Kekke Stadin till de stockholmska flanörernas guldålder. (Jag såg boken bland nyinkommet på Biblo vid ett besök där i veckan, men insåg inte att den kunde vara ett fynd. Men först måste jag lösa ut Fosses Ett nytt namn. Problemet är att Fosse inte kan sätta punkt. Den som lånar en av hans böcker förstår vad jag menar).
Promenerandets historia avhandlas i söndagens Understreckare i SvD.
Det var först med trottoarer och gasljus som söndagspromenaden blev ett urbant nöje, men i dag är det snarast i shoppinggallerior, eller på fjällen, som vandrandet sker.
Har man kört fast i ett problem brukar det heta att man ska sova på saken. Men man kan lika gärna gå en promenad. Även i vardagens mest utnötta förflyttningar till fots finns alltid någonting att upptäcka. Aldrig så få steg kan erbjuda nya och oväntade perspektiv.
Sittfläsket är just synden mot den helige ande. Endast tankar man gått sig till har värde. Så skrev Nietzsche i sin bok Avgudaskymning.
Kierkegaard: “Jeg gaar mig hver Dag det daglige Velbefindende til og gaaer fra enhver Sygdom; jag har gaaet mig mine bedste Tanker til, og jeg kjender ingen Tanke saa tung, at man jo ikke kan gaae fra den”.
Vilka människor har genom historien haft möjlighet att utan ärende och för nöjes skull korsa det urbana rummet? I århundraden var det en klassfråga, och långt fram i tiden en fråga om kön.
Stadin ägnar ett underhållande kapitel åt de så kallade Norrbrolejonen; unga fåfänga män i senaste parisermode som trippade fram och förslösade sina arv. De bar gärna de senaste skäggfrisyrerna i babylonisk stil och den närmast obligatoriska lornjetten. Dessa glasögon bildade med tiden verbet lornjettera, ett uttryck för lejonens voyeurism: att utan diskretion mönstra de människor som promenerade förbi.
Wikipedia:
Nog är fortfarande helgen den tid då städernas promenadstråk fylls av folk, men promenader i sakta mak verkar allt mer sällsynta. Flanören är utdöd, och att gå omkring utan ärende kan rentav verka suspekt. I stället lever vi i ett utpräglat konsumtionssamhälle där promenaden ofta begränsas till en snabb förflyttning mellan olika butiker. Horder av människor driver omkring i gudsförgätna gallerior, där de konsumerar för att hålla livsmodet uppe.
I vår tid är det fjällturen eller pilgrimsvandringen som triumferar som metod för medelklassen att finna sig själv.
Det är hög tid att socialt arbete tar plats i debatten. Och det är ingen statshemlighet att vi inte är nöjda med den nedmonteringen av välfärdsstaten som vi har sett de senaste årtiondena.
Det säger forskarna Annelie de Cabo och Kristina Alstam som driver podden Kriminella hälsningar, som handlar om kriminalitet och socialt arbete.
Nu ska allt fler sociala problem lösas av rättsväsendet, med så kallade tuffa tag. Till och med militären ska sättas in. Snart kommer socialarbetare inte kunna jobba med någon över tio år, för kriminalvården ska ta hand om resten, säger Annelie de Cabo.
De ser flera risker med alltför stort fokus på polisiära insatser och ökad kontroll. En konsekvens är, enligt dem, att det kan leda till större social exkludering som i sin tur föder ännu mer kriminalitet.
Man måste fortsätta ställa de viktiga frågorna. Ur vilka villkor föds en situation där man är så desperat att kriminalitet är det bättre alternativet? Det är laddade ansvarsfrågor, där tuffa tag kan misstänkas vara en lätt utväg. För då slipper vi ta ansvar för den samhällskropp som vi konstruerat de senaste decennierna.
Varför pratar vi så mycket om att kriminella är bra på att rekrytera unga och inte om varför samhället är så dåligt på det?
Och svaret är att vi inte är så bra på det. Det har verkligheten visat. Gängen erbjuder fast jobb, stadig inkomst, visst beskydd, gemenskap och identitet. Det är många grundläggande saker som vi som samhälle inte längre är bra på.
60-talets samhällslöfte till unga var ungefär: allt kommer att bli bättre och bättre för varje dag. I dag är löftet mindre än ett nålsöga för vissa unga. Då är det svårt att tänka i expansiva termer, som att söka till Linnéuniversitetet och läsa till bibliotekarie. Den tanken slår aldrig dig. Det enda som återstår är något slags stadsdelsnationalism.
Vi i Sverige har svårt för att tala om sociala problem i termer av fattigdom, för det skulle betyda att vi måste rikta blicken mot oss själva och ta ansvar.
Vi väljer att se kriminalitet som något som kommer utifrån och hotar oss. Men de här problemen har funnits i alla tider. Svenskhet är inget universalvaccin mot kriminalitet.
Problemet, enligt dem, är att politiken försöker leverera en enkel lösning på en extremt komplicerad problematik.
Så länge en enda typ av åtgärder får en så dominerande ställning är det inte bra. För då är det andra saker som negligeras.
Vi har i dag en situation med en välfärdsstat som dragit sig tillbaka. Vi hör politiker prata om en ”välfärdens kärna” som ska bevaras men det är oklart vad som ska ingå i den.
Ett samhällsbygge kan ämna att bygga en stor och robust byggnad, eller ett tanigt litet skjul och vi behöver tala klarspråk om vilken typ av byggnad vi vill ha.
Bengt Rahms blogg 