Författare: bengan

Erland och hans Bele vinner med 8 – 0 över Brommapojkarna. Jag tror att Belepojkarna var riktigt belåtna.

Såsom varande pluralist, men med hjärtat till vänster, kan man tillåta sig att visa uppskattning även för personer som har hjärtat mer åt höger.

Som det statsministern säger, och som finns återgivit i den här artikeln i SvD:

Hamas lemlästande av civila i Israel har följts av hårda fördömanden i Sverige. Men även jubel på gatorna i flera svenska städer. ”Vi ser en slags importerad antisemitism”, säger statsminister Ulf Kristersson (M) i en intervju med SvD.

https://www.svd.se/a/Xb1zmB/kristersson-vi-ser-en-slags-importerad-antisemitism-i-sverige

Statsministern: Det vi vet sedan tidigare är att det finns, och det har vi stött på när det gäller antisemitismen i Sverige, människor som sedan barnsben har lärt sig att hata judar eller som hatar staten Israel.

Han tycker att det är djupt ovärdigt att åka runt och hylla terrorangrepp med hundratals, kanske tusentals, civila dödsoffer. Det är djupt ovärdigt, de borde skämmas.

I bland annat Malmö, Växjö, Helsingborg och Kristianstad firades attacken när det arrangerades pro-palestinska demonstrationer. Det har upprört många, även statsministern.

Hatet mot Israel på svenska gator är en skamfläck för Sverige.

Det är inte bara ovärdigt mot de människor som nu har lemlästats i Israel. Det skapar också en otroligt hotfull stämning gentemot människor, mot judar, i Sverige. Det har vi sett under lång tid och kanske allra tydligast i Malmö. Så kan vi inte ha det helt enkelt.

Lösningar:

Det handlar om att stå upp mot det, att inte relativisera. Att markera tydligt och hårt.

Det kan inte vara så att det på vissa skolor nästan är valbart att välja bort, att vägra diskutera judendomen på religionsundervisningen, att vägra diskutera Israel på geografiundervisningen. Lärare som är rädda för föräldrarnas reaktioner. Det är inte en valbar sak i Sverige. Är man i Sverige, går man i svensk skola, då gäller det för alla. På samma sätt som idrotten och sexualundervisningen gäller för alla, så gör det här det också.

Det tredje: en rädsla att stöta sig med grupper i samhället. Där tycker han att vi ska vara kompromisslösa. Sedan är det helt legitimt att tycka olika om politiken i Mellanöstern, men det här att dra in hatiska konflikter i Sverige, det kommer han inte köpa.

En misslyckad integration, där människor lever utanför samhället, gör att de saknar ”fundamentala värderingar” nödvändiga i ett jämlikt land som Sverige, fortsätter han.

Då måste man göra något åt det. Det är därför fler barn ska gå i förskola, man ska gå i språkförskola, man ska lära sig svenska värderingar. Det ska inte gå att leva på bidrag om man kan arbeta. Mycket, mycket tydligare linjer. Bort från naiviteten att det nog löser sig ändå. Det gör det inte.

Vill man få uppehållstillstånd och bli svensk medborgare ska man sköta sig i Sverige. Så har det inte varit, det har varit alldeles för enkelt.

Man firar inte terrorister som lemlästar andra människor. Och vi kan inte dra in jordens alla konflikter på svensk mark. Har man lämnat områden för att komma iväg från konflikter så är det helt orimligt att man sen ska iscensätta dem på svensk mark och tro att det är okej.

Staten Israel bygger ju på en alldeles unik och förfärlig händelse, Förintelsen. Bara det måste man ha enormt stor respekt för. Han är alltid skeptisk till människor som relativiserar och som tenderar att vilja glömma.

Men Israel påminner också om något annat, menar han. Att det finns en permanent antisemitism runt om i världen, som måste bekämpas. Sverige är inget undantag från detta.

Han nämner att hatet finns på flera håll, i nynazismen och inom den konspirationsteoretiska autonoma vänstern.

Nu ser vi dessutom en slags importerad antisemitism, människor som är uppvuxna med att hata judar och hata Israel. Den ska vi också vara extremt observanta på. Så att den inte slår rot på riktigt. Då kommer den göra judiskt liv omöjligt i Sverige.

Det finns goda exempel också, påminner han, moskéer och synagogor som samarbetar och gör studiebesök hos varandra och skapar förståelse. Det ska man också se.

Vi brukar säga att Ukraina har skapat en ny farlig tid, men det gör det här också.

Bloggaren: Men vi får inte glömma att antisemitismen var utbredd i högerkretsar i Sverige, före och under andra världskriget. Särskilt på Östermalm. Och den antisemitismen var inhemsk, inte importerad.

Och som bekant har vi 2023 ett brun riksdagsparti i landet, där judehatet florerar bland medlemmarna.

Vad som väcker anstöt är även att många svenska kommunister är antisemiter, sedan urminnes tider.

Ann Heberlein, författare och teologie doktor i etik, är omstridd, men hon är inte alltid helt fel ute.

https://www.svd.se/a/dweGMA/ann-heberlein-jag-var-en-pinsamhet-for-moderaterna

Hämtat ur artikeln i lördagens SvD:

I otaliga texter och två böcker (”Våldtäkt och kultur” och ”Den banala godheten”) har hon adresserat en lång rad problem som uppstått i kölvattnet av en ohållbar migrationspolitik, och en bristfällig, för att inte säga obefintlig, integration.

Hon har skrivit om hedersvåld, unga gärningsmän och gängkriminalitet, sexuella övergrepp, terrorism, antisocialt beteende, antisemitismen hos svenska muslimer, bombdåd, bilbränder och bidragsfusk.

Hon har redogjort för fakta om arbetslöshet. Om otillräckliga språkkunskaper hos både första och andra generationens invandrare. Om män med utländsk bakgrund som var överrepresenterade i brottsstatistiken.

Hon har argumenterat för behovet av att utbilda nya svenskar i svenska värderingar och kräva kunskaper i svenska av den som lever i Sverige. Hon har ansett att straffen borde skärpas, i all synnerhet för unga gärningsmän som kunde komma undan med några samtal med en socionom. Eller i värsta fall, efter grova brott som våldtäkt och misshandel, hamna på Sis-hem.

Hon menade att Sverige borde anpassa sitt mottagande av flyktingar efter samhällets förmåga till integration. Och hon varnade för konsekvenserna av att majoriteten av dem som sökte uppehållstillstånd från 2015 och framåt var män.

För några år sedan var detta oacceptabla åsikter. Oavsett hur korrekt den fakta hon redovisade var, avfärdades den som ”hatfakta”.

Idag befinner sig samtalet någon helt annanstans. Politiker på hela spektrat, från höger till vänster, tycks tävla i att lansera det ena repressiva förslaget efter det andra. Är det inte militären som ska kallas in så är det utegångsförbud och storskalig kameraövervakning som föreslås.

Hon är inte imponerad, varken av hur samhällsdebatten såg ut då eller hur den låter nu. Tillståndet vårt samhälle befinner sig i, barn som dödar barn och en gängkriminalitet som äter sig in i våra system, var inte på något sätt omöjligt att förutse.

För den som orkade tröska regeringens långtidsutredningar, studera Brås statistik och ta del av forskning om maskulinitet, ojämlikhet och våld fanns flera oroande tecken redan för många år sedan.

Det är väl känt att brottsligheten ökar i samhällen med stor obalans mellan antalet män och kvinnor.

Ett stort statistiskt underlag visar på en relation mellan social och ekonomisk ojämlikhet och förekomsten av våld och kriminalitet. Ju ojämlikare samhälle, desto mer kriminalitet. Och fundera sedan över den etniska underklass som (på grund av en havererad integration) vuxit fram i landets förorter.

I ett försök att analysera samhällsdebatten formulerade hon idén om ett fenomen som hon benämnde ”den banala godheten”. Hon menade att alltför många politiker och opinionsbildare baserade sina åsikter på känslomässiga grunder, snarare än på rationella skäl. Önskan om att framstå som god trumfades av viljan av att erkänna och lösa samhällsproblem.

Det gav helt enkelt större moraliskt kapital att förtiga hedersvåld och otrygghet i landets utanförskapsområden än att skriva om konflikter mellan olika etniska grupper och sexuella ofredanden på diverse festivaler.

Alltför länge styrdes svensk integrationspolitik av denna banala godhet, en naiv välvilja om man så vill. Utan att man reflekterade över konsekvenserna.

I bedömningen av det moraliska värdet av en handling – är den god eller ond, rätt eller fel – måste vi alltså använda vårt förnuft.

Vi behöver argumentera snarare än känna. Det överspänt känslomässiga tonläget i den svenska politiska debatten oroade henne då. Och den oroar henne nu. Om den i anslutning till den stora flyktingvågen 2015 präglades av en banal godhet, präglas den idag av en oreflekterad hårdhet.

Om godhet gav moraliskt kapital då, är det hårdhandskar som ger det idag.

Politiken och tyckonomin tycks ägna sig åt någon form av överslagshandlingar. Som om hårda tag och auktoritära förslag ska dölja deras misslyckanden. Det faktum att de för bara några få år sedan vägrade att adressera de problem som nu exploderat i våra ansikten.

Lika lite som hon då trodde på banal godhet som vägledande princip för att lösa komplexa och allvarliga frågor, tror hon på oreflekterad hårdhet nu.

Hon tänker ofta på Nietzsche och hans varning i ”Bortom ont och gott”: ”Den som slåss mot odjur bör vara uppmärksam på att inte bli ett odjur själv.” Förr eller senare blickar den där avgrunden tillbaka, och kanske förstår vi då för sent vad vi förlorat i kampen mot odjuret.

Frågor vi bör ställa i ett alltmer upphettat samhällsklimat är hur mycket av vår frihet vi är beredda att offra för vår trygghet? Vilket sorts land vill vi leva i? Är vi säkra på att det bästa sättet att få unga män utan framtidstro att hålla sig laglydiga är att skrämma dem? Kommer ressentimentet att växa i de grupper som ser sig utpekade – och vilka konsekvenser kan det få?

Hon tror att vi befinner oss i en brytpunkt. Mitt i en nödvändig samhällsomvandling, där människor betraktas som ansvariga och där man sluter upp bakom dem som drabbas av våld och kriminalitet. Det är bra.

Parallellt med detta skifte krävs en ny berättelse – om Sverige. Det är för sent i tiden för nostalgiska drömmar om ett svunnet folkhem, landet lagom som var neutralt och konsensusinriktat. Nu är något annat, och vi behöver ett narrativ, en idé om ett land med lika möjligheter för alla. Med utrymme för olika övertygelser och livsstilar. Men också med en uppsättning värderingar att samlas kring.

Bara så kan vi skapa ett samhälle som är gott för alla sina medborgare.

Så sa grannpojken i Bryssel till Carl Johan de Geer 1948. Pojkarna kan ha varit i åttaårsåldern. Grannpojken svor på att det fanns en gud. Han tillhörde en katolsk familj, Carl Johan en svensk som inte trodde på gud. Carl Johan ställde då frågan: Hur kan du tro på så orimliga uppgifter?
Svaret han fick: Om jag inte tror på detta så får jag stryk.

På 2000-talet träffade Carl Johan den Bangladeshiska författarinnan och läkaren Taslima Nasrin, på PEN-klubben. Hon var anklagad för blasfemi i sitt hemland, och hotades till livet. Hon spände ögonen i åhörarna och yttrade: Alla religioner är uppfunna av män som vill tortera kvinnor.

Hon hade en viktig sak till att säga på mötet: Det blir ingen bättre värld för kvinnor förrän alla religioner är borta från jordens yta.

Efter mötet när Carl Johan vandrade i folkvimlet kände han att han omgavs av evolutionen. I ett land utan religion (Sverige?) kan den nya bättre världen börja sin existens. En värld bättre inte bara för kvinnor, utan för alla.

Tilläggas bör är att bloggaren inte är som kommunisten Carl Johan de Geer, dvs ateist. Bloggaren är agnostiker. Han är beredd, men inte så mycket mer.

Men aftonbönen, den missar han inte i första taget. Den har hängt med sen Kubakrisen, och har till och med överlevt Hamas fasansfulla blodbad på unga judar. Icke heller Israels brutala svar gjorde att han slutade be den bön hans mormor lärde honom ute på kökstrappan på Båltorp för dryga 60:år sedan (när kärnvapenkriget var nära förestående): Gode Gud bevara oss för krig och svår tid.

Amen.

Boken jag just läst ut (man får stå i kö på Biblo för att låna den):

Jag tänker lite att det är så här bland svenska kommunister: Om du tror (på Gud) så får du ett rejält kok stryk av dina partikamrater.

(Uttrycket kan härledas till begreppet ”kåkstrykning” som tidigare var en form av skamstraff bestående av prygel med ris, spö eller knutpiska vid ‘kåken’ eller vid skampålen som för det mesta stod uppställd på stadens torg så att alla skulle kunna se på. Straffmetoden avskaffades i mitten av 1800-talet).

PS Det var noga med bordsbönen hos mormor, men när det var gudstjänst på söndagarna satt morfar och sov framför apparaten.
Det är en mix av detta som utgör min andliga bas här i Jämmerdalen.

Lagom tjocka lever längst:

https://www.dn.se/varlden/lagom-tjocka-lever-langst/

”Det bantas för mycket. Helt i onödan, dessutom. För stick i stäv med den allmänna uppfattningen har de flesta överviktiga i själva verket en lägre risk att dö i förtid, jämfört med normalviktiga. Några extrakilon har en skyddande effekt exempelvis vid infektioner. Framför allt om du är 50 år eller äldre, visar en rad studier.”

”De allra flesta överviktiga har inte en ökad risk att dö i förtid, jämfört med normalviktiga. Tvärtom har de en lägre risk, något som dock inte gäller för dem med fetma.”

”Personer som klassades som överviktiga enligt BMI löper 6 procent mindre risk att dö i förtid, jämfört med normalviktiga.”

”Att fetma inte är bra är alla överens om. Men att ha några extrakilon är inte så farligt. Det viktigaste är att leva hälsosamt. Att inte röka, att gå sina steg, att dricka måttligt, att äta frukt och grönt och så vidare. För varje sådan hälsosam vana du har, desto större chans till ett långt och friskt liv.”

”Det finns inga studier som visar på långsiktiga hälsoeffekter, som minskad risk för hjärt-kärlsjukdom eller förtida död, vid viktminskning genom att banta. För enskilda individer, ja, men inte på gruppnivå.”

”De som hade lägst risk att dö i den studien hade ett BMI runt 27 och 28. Vi såg alltså en skyddande effekt med en viss övervikt. (enligt en studie 2009).”

”I andra studier har gränsen hamnat högre. I den ovan nämnda studien från 2013 var risken att dö i förtid till och med lägre för dem med lätt fetma. Först vid svår fetma ökade risken.”

”Men i stället för att stirra sig blind på BMI bör man fokusera på den osunda fetman. Ett problem är nämligen att BMI inte tar hänsyn till var på kroppen fettet sitter.”

”Ett bättre sätt är att mäta midjemåttet, för att på så sätt fånga den osunda fetman. Det vill säga det fett som sitter runt de inre organen.”

”Du tar ett vanligt måttband och mäter ovanför höftbenet, men under det nedersta revbenet, efter utandning. För män bör detta mått vara under 94 centimeter, medan det för kvinnor inte bör vara mer än 80 centimeter. Det är gränsen för övervikt.”

”För midjemåttet – till skillnad mot BMI – är sambandet med risk för sjukdom och förtida död dessutom mer linjärt. Ju större midjemått, desto högre är risken.”

Och det här budskapet får vi aldrig glömma, det om sprättarna på SkaS Skövde och i det Regionens hus som är beläget i samma ledsamma stad:

När den finns upplagd här går den lätt att hitta, när jag behöver den.

https://apps.sgu.se/kartvisare/kartvisare-jordarter-25-100.html

Vi tycks bo på glacial grovsilt-finsand. Undrar om det är någon höjdare…

Hamas är inte bättre än Hitler och nazisterna.
Målet för dessa bestialiska ”människor” är att utrota judarna.

Klippet ovan är från SvD:s ledarsida

https://digitaltmuseum.se/0210113605648/sjukhusdokumentation-utford-av-falbygdens-fotoklubb-1990-tal

Dokumentationen utfördes på det nedlagda Lasarettet i Falköping på 1990-talet (Skövdemaffian låg givetvis bakom nedläggningen).

Om Falbygdens Fotoklubb skulle besöka Kolossen i Ryd 2023 skulle de troligen stöta på en riktig viktigpetter, dvs den laptopbärande sprätt som såg till att även den välrenommerade verksamheten vid Lidköpings sjukhus avvecklades.

En riktig fähund kan man allt tycka.
https://www.synonymer.se/sv-syn/fähund

SvD:s förstasida denna tisdag:

När man har tagit del av innehållet i tidningen förstår man varför.

Varken judar eller araber vänder andra kinden till.

Reuters visar hur Israel bombar Gaza sönder och samman i sin jakt på terroristerna i Hamas:

Undrar någon hur stort Gaza är så kan jag meddela att området är stort som ett fjärdedels Öland, och blott aningen större än Stora Alvaret.