Sluta hyckla. Bli en jobbig jävel!

I våras lämnade jag Naturskyddsföreningen – efter att ha varit medlem ända sedan gymnasietiden. Avhoppet berodde på att jag hade tappat förtroendet för ordföranden i en av lokalföreningarna.

Men jag har ångrat mig. Varningsklockorna ringer. Då går det inte att svika Moder Jord – och nu är medlemskapet återupprättat.

DN har denna dag en artikel om klimathyckleri:

https://www.dn.se/insidan/forskaren-stod-inte-ut-med-sitt-eget-klimathyckleri/

Är det hyckleri att bry sig om klimatet – och samtidigt konsumera ohållbart?

Den frågan fick klimatforskaren Maria Wolrath Söderberg att ändra hur hon lever sitt liv. Hon tror att många upplever en inre spricka, det är jättejobbigt att ändra sitt beteende. Hennes forskning kring människors strategier för att kunna fortsätta leva som vanligt, fast vi vet att det är ohållbart, skapade till slut en inre spricka.

Vi retoriker är bra på att granska vårt självbedrägeri, men det var inte kul att se att det var samma strategier som jag själv använde för döva mitt dåliga samvete. Någonstans kommer man till en punkt där man måste se faktumet i vitögat.

Så hon slutade att flyga. Gick ned i arbetstid för att hålla bättre själv, och få tid för att leva mer hållbart. På en gård i Västmanland har hon och maken börjat odla sina egna grönsaker, huset har solpaneler och de har till och med anlagt en liten våtmark utanför stugknuten.

De har påbörjat en process till ett mer utsläppssnålt liv. 

De flesta svenskar oroas över klimatet och vill vara klimatvänliga. Vi älskar naturen och skulle aldrig drömma om att hälla ut diesel i ån. Vi sopsorterar, köper ledlampor och ekomjölk och ekokaffe, men många fortsätter ändå att flyga, köra bil och äta kött. Sådant som ger stora utsläpp, men som inte syns.

Ett undvikt utsläpp ger inte ett plus på klimatkontot som man kan ta ut på något annat. Vi ligger liksom back från början. (Som det där nyset med att klimatkompensera).

Hennes omställningsresa började 2016 när en klimatkalkylator slog fast att hon tillhörde toppskiktet av landet högutsläppare. Hon insåg snabbt att med fyra till sex flygresor per år i bagaget är det omöjligt att vara en klimathjälte. Så hon slutade flyga.

Vi präglas av moralen vi har omkring oss. Man kan dölja eller hyckla för andra ett tag och för sig själv ett tag. Men det är svårare om stora delar av gruppen man vill vara en del av tänker annorlunda. Vill man få fart på sin egen omställning bör man söka sig till andra som också vill. Och vill man få fart på samhällets omställning gäller det att försöka ändra normerna i de grupper man ingår, då skapar man jordmån för systemförändringar, säger Maria Wolrath Söderberg.

Kattresan

Limhamnskatten har lagt sig tillrätta i min väska.

Han förväntar sig sannolikt en mysig slädfärd, och absolut inte en slätstruken resa till Lidköping.

Ängar gör skillnad

Vid dagens promenad till adventsgudstjänsten i Limhamns kyrka fick jag syn på den här skylten.

Det finns de som fnyser åt förslag om att låta anlägga blommande ängar. Det gjorde absolut inte den kvinnliga prästen i kyrkan. Hon talade istället om vikten av att komma tillrätta med klimatförändringarna, och att värna den biologiska mångfalden.

Hellre magnifik än grandios

Nu är ”Sånt är livet” utläst. Mikael Sandström delger många intressanta patientfall. Nackdelen med boken är författarens grandiosa självbild, och att han på ett näst intill hänsynslöst sätt kritiserar flera av sina arbetskamraters agerande. Dessutom innehåller patientfallen så många detaljer att anhöriga till de olycksoffer som drabbades av hjärndöd (om de läser boken) inser vem det handlar om. Och de berättelserna är väldigt detaljerade.

Jag tror inte att Kerstin Ekman har en grandios självbild. Men de litterära utblickar hon presentar i ”Min bokvärld” är faktiskt helt magnifika!

Jul på Limhamn

Jul på Limhamn är riktigt kul. Men visst är det gott att komma tillbaka in i stugvärmen, och få rå om den lille Limhamnskatten.

Inte mer än 30 minuter till närmaste akutsjukhus

”Den stora medicinska utmaningen blir att ha hög kvalitet, och hög lägstanivå på förstamottagandet av en patient, om det ens ska bli någon mening med ett andra mottagande på ett större högspecialiserat sjukhus senare i förloppet.”

”Det man missade att göra med NN:s skallskada de första trettio minuterna, kan man aldrig någonsin kompensera för dagen efter, inte ens om man kallar in alla världens främsta specialister.”

Detta skriver narkos- och intensivvårdsläkaren Mikael Sandström i sin mycket läsvärda bok ”Sånt är livet. Berättelser från akuten.”

Det Sandström presenterar i sin bok är solklara sanningar. Om detta bryr sig en sån som Anna-Karin Skatt, inte ett skvatt.

Sånt är livet på ett snabbtåg

Jag är ingen vän av Lotta Engberg och Nyhetsmorgon tittar jag aldrig på, men den här boken (som jag tipsats om av en kompis) är klart läsvärd.

Och nu läses den i 201 km/h genom Hallandsåsen, på snabbtåget ner mot Skåne.

Ja resan går faktiskt i ett huj, mycket tack vare dr Sandströms kloka tankar.

Händelse vid Västmannaöarna

Där vid Västmannaöarna utspelar sig den här berättelsen. En fiskebåt slår runt en iskall vinternatt och sjunker till havets botten. Av de fem männen ombord finns det bara en kvar i livet. Han befinner sig långt från land i det femgradiga vattnet. För att överleva tänker han på saker han hade planerat att göra. Han minns också dramatiska händelser som har drabbat Västmannaöarna – som det stora Turkrånet på 1600-talet och det stora vulkanutbrottet 1973. Och han pratade med sjöfåglarna och han skådade stjärnorna.

Han simmar i sex timmar…


Jag vet ännu inte om han kommer att klara sig men boken bygger på en verklig händelse från 1984. En fiskare klarade då en långvarig nedkylning ute till havs – ett medicinskt under, och en omöjlig bedrift.

https://en.wikipedia.org/wiki/Guðlaugur_Friðþórsson

Lidköpings sjukhus har tagit emot akut sjuka, dygnet runt, år ut och år in, ända sedan 1867

Sent ikväll är det slut på det. Ett vansinnigt beslut går i verkställighet.

Så här kunde det se ut i landet 1867, året som präglades av missväxt, och ren svält:


Skaraborgs sjukhus har en sjukhusdirektör som har arbetat på SkaS i Skövde – i hela sitt yrkesliv, bland annat som sjuksköterska och som enhetschef för akuten.

Trots att han var part i målet var han den ledande tjänstemannen när det gällde att utreda akutverksamheten i Skaraborg, en utredning som sedan lades fram inför sjukhusstyrelsen. Och givetvis satsade sjukhusdirektören allt på sin egen arbetsplats och sina gamla arbetskompisar.

Sjukhusstyrelsen fattade med utredningen som grund ett katastrofalt beslut för oss i Västra Skaraborg – under det att sjukhusdirektören och hans forna arbetskamrater jublade.

Var det verkligen lämpligt av honom att åta sig uppgiften att hålla i utredningen?

För gemene man är det ju helt uppenbart att jäv föreligger.
Vad säger juristerna?
Vad säger de politiker som gav honom uppdraget?
Går det att så här i efterhand ogiltigförklara hela utredningen?

Var inte en av grundtankarna med VG-Region att hela regionen skulle leva? Inte att många skulle hinna dö på vägen till Kolossalsjukhuset i Ryd.