Hämtat ur tisdagens Understreckare ”Vad ”American psycho kan lära oss om Trump”. Understreckaren är skriven av Lars Fr H Svendsen. Professor i filosofi vid Universitetet i Bergen och författare, senast till ”Dumhet, idioti og dumme idioter” (Kagge Forlag, 2024)
https://www.svd.se/a/BxlX4v/vad-american-psycho-kan-lara-oss-om-trump
Maga-rörelsen betecknar sig gärna som konservativ, men har i realiteten föga gemensamt med det som traditionellt förståtts som konservatism. I stället är det mer träffande att beskriva Maga som högerextrem populism eller illiberal nationalism. Om man ändå insisterar på att kalla detta konservatism låter det sig bara göras om man preciserar att det rör sig om en degenererad avart – vad jag vill kalla sadokonservatism. Begreppet är inspirerat av historikern Timothy Snyders analys av det han kallar sadopopulism. Snyder beskriver en politisk strategi där makt inte säkras genom att förbättra väljarnas livsvillkor utan genom att producera och förvalta lidande. I stället för att lova förbättring lovar man hämnd. I stället för trygghet erbjuder man tillfredsställelsen i att påföra andra otrygghet.
Den amerikanske journalisten Adam Serwer fångade detta med precision i en essä i The Atlantic från 2018, ”The cruelty is the point”. Serwers poäng var att grymheten i Trumps politik fungerade som en maktdemonstration: en signal om vem som kunde drabbas och vem som var skyddad. Grymheten var meningsbärande just därför att den var offentlig och asymmetrisk.
Sadokonservatismen förenar nationella symboler och traditionsretorik med en aktiv vilja att förödmjuka, exkludera och straffa. Det konservativa språket behålls, men funktionen byts ut. Resultatet är en politisk hybrid: konservativ i självbeskrivning, men sadistisk i praxis och intention. Det är inte en rörelse som vill bevara en ordning, utan en som finner tillfredsställelse i att visa vem som kan förstöra den – och vem som måste bära kostnaderna.
Att tillfoga lidande har en pedagogisk funktion. Det bekräftar vem som har makt och vem som saknar den. Våldets funktion är inte bara att återupprätta ordning, utan att iscensätta dominans. Trumps upprepade uttalanden om att sätta in nationalgardet mot motståndare, hans legitimering av politiskt våld som en form av patriotism, hans flörtande med milisrörelser och hans benägenhet att beskriva politiska motståndare som nationens fiender pekar mot en etik där våldet inte längre är skandalöst, utan rituellt. Det ska rena, återställa och bekräfta hierarkin. Sadokonservatismen vill inte bara ha lydnad, utan fruktan. Inte bara ordning, utan underkastelse. Den vill inte övertyga, utan krossa. Och den är beroende av publik, eftersom våldets mening uppstår först när det bevittnas, delas och applåderas.
Trump iscensätter sig själv som den ende som vågar göra det som måste göras. Den ende som inte tvekar. Den ende som är beredd att använda makt där andra bara talar. Våldsamhet döps om till handlingskraft, brutalitet till realism och hänsynslöshet till styrka.
Bengt Rahms blogg 