Idag fikade vi tillsammans med vår äldsta dotter Elisabeth på Malmös äldsta konditori.
Hollandia tillverkar allt från grunden av bästa tänkbara råvaror i eget bageri.
På hemvägen passerade vi Lördagsplan i Slottsparken. Det var där VM-matchen mot Holland visades på storbilds-TV, matchen där Sverige fick storstryk.
Det här holländska talesättet kan kanske förklara det svenska lagets mediokra insats:
”Med båda fötterna på jorden kommer man inte långt” (gäller i högsta grad för fotboll).
När vi åkte upp med tåget till Hässleholm på midsommarafton passerade vi sockerbruket i Örtofta. Det är där det svenska strösocker vi brukar köpa tas fram. Men Sydsvenskan har viktig information om hur det går till på fälten där betorna odlas:
Sockerbetan är den näst hårdast besprutade grödan i Sverige. Flera av gifterna som används är misstänkt cancerframkallande och kan skada foster. Samtidigt gör sockerindustrin rekordvinster – och säger att de måste fortsätta med den hårda besprutningen.
https://www.sydsvenskan.se/skane/giftet-pa-skanska-sockerfalt-farlig-cocktail-for-djur-och-manniskor
Forskare varnar för så kallade cocktaileffekter, där kombinationer av olika bekämpningsmedel kan få allvarliga konsekvenser för både pollinatörer och människor.
Nordic Sugar, som äger bruket, marknadsför att sockret odlas ”hållbart och nära”. I sin marknadsföring lyfter de fram den låga användningen av växtskyddsmedel i svenskt jordbruk jämfört med övriga Europa.
Nordic Sugar ägs i sin tur av den tyska jättekoncernen Nordzucker.
Samtidigt är sockerbetan den hårdast besprutade grödan i Sverige, efter potatis. De flesta medlen som används till betor är också ovanligt starka och koncentrerade, jämfört med dem som används i resten av lantbruket. Av nära tusen betodlare odlar sex stycken ekologiskt i år. Mindre än en halv procent av det producerade sockret är ekologiskt.
Det finns minst 29 kemikalier som används i sockerbetsodling. Flera av dem misstänks kunna orsaka cancer, påverka fosterutveckling, och bidra till kognitiva störningar hos människor.
Flera är farliga för vattenlevande organismer, samtidigt som de hittas i skånska bäckar och grundvatten – och i dricksvattnet. Halterna var på flera platser tillräckligt höga för att vattnet skulle klassas som otjänligt, enligt gränsvärdet för rester av bekämpningsmedel i dricksvatten.
Några av de största hoten mot pollinatörer idag är intensivt lantbruk, användandet av bekämpningsmedel och habitatförlust. På ett kraftigt besprutat sockerbetsfält växer ingenting annat än sockerbetor. Det är ingen livsmiljö. Det är som en vit fläck, en öken, utifrån pollinatörssynvinkel.
Vi kommer att fortsätta att köpa nordiskt socker (det från Brasilien kommer inte över vår tröskel), men nästa gång får vi leta upp det socker som odlas ekologiskt. Men vi lär få acceptera att en viss del är dansk.
Den som vill fördjupa sig i giftcocktailens egenskaper och risker har att läsa artikeln i Sydsvenskan.
Den här trevliga skriften hittade vi i S:t Petri kyrka i Malmö (kyrkan med Krämarkapellet). https://sv.wikipedia.org/wiki/Krämarekapellet
Först tänkte jag att alla kyrkor i Lunds stift finns med, men när Bosjöklosters kyrka inte dök upp kom jag på att det här tryckalstret handlar ju om sommaröppna kyrkor!
Farstorps kyrka lockar till besök, med kalkmålningar av Everlövsmästaren:
Anne påstår att vi har promenerat (lunkat) hela 1,3 mil idag. Det kan nog äga sin riktighet.
Förmiddagens långpromenad förde oss till Fridhems falafel. De påstår sig ha Malmös bästa falafel, med en smak man aldrig glömmer.
Hemsidan lovade runt, men höll i verkligheten rätt tunt!
https://fridhemsfalafel.online
Väl hemma igen, efter en Ottoglass vid Ribbersborgsbryggan, bakade Anne bröd och jag gjorde kräm på de rabarber vi hade med oss från Blomängsvägen (som i sin tur är komna från Brunnsbacken).
Eftermiddagens långpromenad tog oss till Öresunds trevliga Funkisbad, men strax innan fick vi göra en kringgående rörelse då det dök upp en man som vad gäller klädsel påminde om Näcken. Den badplatsen hade definitivt inget med Funkisbadet att göra!
Hemma i Limhamn igen väntar vi nu på aftonvarden, den som vi redan har förberett:
Fotografen fick inte till någon skärpa i bilderna (det berodde inte på snapsintag).
Några enstaka foton håller dock måttet:
Men varför står soptunnan framkörd? Vi får nog fråga Isak😊
Visst är det klokt att använda trädgården för odling!
Rabarberna kom inte med på bild, men de är faktiskt komna från mina föräldrars trädgård på Mössebergssluttningen.
Nu har det tillkommit ett foto från firandet:
Och citronmums till kaffet☕️
De här partierna vill vända upp och ner på hela vårt vackra platåbergslandskap.
Undrar vad han menar den där KD-mannen i Falköping. Rösta mot ett veto, men samtidigt påstå sig värna det kommunala inflytandet😡
Sanningen är den att KD-folket hellre värnar plånboken än skapelsen.
Hämtar från FT:
Jag samtalade med en skaraborgskvinna igår. Hon hade fått en ny hornhinna på ena ögat. Ett avancerat ingrepp. Samtliga ögonexperter hon mött var invandrare, sådana som Tidögalningarna vill köra ut. ”Och så försöker de lura väljarna med sänkt bensinskatt” sa hon.
Sådana fula knep lurar ingen riktig skaraborgare.
Hjalmar Söderbergs första hustru Märta blev tvångsintagen på sinnessjukhus – trots att hon, enligt senare historieskrivning, saknade egentliga tecken på sinnessjukdom.
Om detta handlar denna bok:
I samband med dagens barnrunda på Kinnekulle hade vi turen att hamna på Per-Törnesgården, belägen i Västerplana radby. Där fick vi fick följa med på en naturskön vandring, förbi Västerplanas gamla stenbrott och vidare in i de så föredömligt restaurerade betesmarkerna. Ängarna har aldrig gödslats och det tillsammans med den kalkrika jorden gör att man stöter på många rara växter. Högehall (den märkliga stenen med det ovala hålet) tronade i fonden. Hästar, kor (rödkullor!) och getter rörde sig ute i markerna. De är till stor nytta för den biologiska mångfalden – och de ser till så att markerna inte växer igen.
Vi nådde inte riktigt fram till det rikkärr där den millimeterstora kalkkärrsgrynsnäckan(?) sägs finnas.
Den trevliga och så proffsigt guidade vandringen avslutades med korv och bröd – och på hemvägen blev det (som sig bör) en fika hos Ida i Broby.
Rörstrands porslinsfabrik firar 300 år nu i helgen. De 200 första åren fanns fabriken i Stockholm. I tio år huserade Rörstrand i Göteborg – för att slutligen hamna i Lidköping.
De här roliga (nytillverkade) smörknivarna fick vårt starka gillande:
En av de anställda på museet berättade hur man kan veta att det rör sig om äkta porslin:
Vi hade turen att stöta på goda vänner från Bohuslän. Anne-Louise har sina rötter på Västerplana och det hon inte vet om Kinnekullebygden är knappt värt att veta.
Vi avslutade med en supergod smörgås inne på Rörstrands café:
