Författare: bengan

Livsviktigt från Tidaholmsanstalten

Ute i Hasslösa blir jag varse att Sävares församlingsblad har dykt upp.

Och på sidan 10 berättar prästen Torbjörn Andersson om sitt arbete på Tidaholmsanstalten.

Där brunhögern ser monster, där ser han människor.

Beväring till kungen: Kan DI vara så jävlige?

SÖREN HOLMBERGS bidrag till SAGT OCH SKRIVET, en antologi från Skaraborgs Akademi: AXEWALDS SLOTT FÖRNÄMSTA KONUNGASÄTET I WÄSTERGÖTLAND.

Någon gång under 1800-talet utspelade sig denna händelse på Axevalla Hed.

Kungen var på besök och ställde frågor till en beväring:

Vad gör han om fienden kommer från det hållet? Och pekade åt vänster.

Då vänder jag byssa ditåt och skjuter, sa beväringen. Bra sa kungen, men vad gör han om fienden kommer från andra hållet? Och pekade åt höger.

Då vänder jag byssa åt det hållet och skjuter ditåt, sa beväringen.

Utmärkt sa kungen, och frågade till sist: Vad gör han om fienden kommer bakifrån. En förvånad beväring svarade då: Kan Di vara så jävlige?

(DI står, då som nu, för ryssarna)

Den som vill bli påmind om mytomanen Johnny Bodes eskapader får gå till sidan 91:

Klicka för att komma åt sagt_och_skrivet.docx.pdf

Att någon kan vara så jävlig.

Zäta putäter

Mitt läsande av SAGT OCH SKRIVET, en antologi från Skaraborgs Akademi har precis påbörjats.

Det första kapitlet är skrivet av Länsförsäkringars förre v.d. Carl Henric Ohlsson, med rubriken TÉSAGT GÄLLER – om minnesvärda ord.

Några klipp:

Ett hus mot rasism, i ett land som inte längre är vad det en gång varit

Ett hus mot rasism skall inte bara Folkets Hus i Lidköping vara, utan hela vårt svenska folkhem.


Men det finns figurer (bruna såklart) i landet som vill annorlunda:

Snart blir nog SD som SA, ni vet de där som låg bakom Kristallnatten.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sturmabteilung

Gott ändå att Folkets Hus markerar mot de svenska brunskjortorna. Och den som kliver upp en trappa kan kolla på en liten utställning – som handlar om den finlandssvenska poeten Edith Södergran, som fotograf:

Den här boken ämnar jag läsa när boken om Per Oscarssons liv är färdigläst:

Vårt land är landet som inte längre är vad det en gång har varit.

Det finns de som inbillar sig att för att landet åter skall bli som det en gång har varit, då skall man rösta på ett parti som har sina rötter i en rörelse som har begått de värsta brotten i mänsklighetens historia.

Dessvärre begår många flyktingar hemska brott i vårt land, men man måste vara bra korkad om man tror att den ohyggliga nazismens avläggare är de som skall lyckas bringa ordning i det gamla folkhemmet!

Det skulle inte förvåna mig om SD lokalt lobbar för att den där skylten på Folkets Hus vägg skall plockas ner.

Om Per Oscarssons liv. Väl stoppat, så kan man säga. I ett magert skinn.

Jag såg den här boken hos ene sonen, och trodde nog att jag hade läst den. Men efter att ha ögnat igenom det första kapitlet är det en del som känns obekant.


Under uppväxten gick det många historier om Per Oscarssons liv här i Skaraborg – som att han hade gått barfota på gatorna i Falköping och att han hade fart rakt ut ur väggen på ladugården (sittande på en mindre traktor) när han hade utfodrat djuren.

Han var bl.a. bosatt i torpet Grönemad (mellan Floby och Falköping), på Trestena herrgård och i Långöna (de båda sistnämnda söder om Skara). Och hans (vid den tiden f.d.) fru Bärbel undervisade våra barn i teckning när de gick på högstadiet i Lidköping. Hans sista film ”Tysta leken” spelades in på Grimmestorps herrgård, mellan Velinga och Härja. Vid den tiden ägdes gården av min arbetskamrat Roger Bohman. Där på Grimmestorp föddes 1597 min morfars, morfars, morfars farfar ”Anders på Klippan”.

Den ärbare Anders – dvs morfar Simons morfars morfars morfars farfar

Våra blickar möttes några gånger på Coop i Skara under de sista åren av Per Oscarssons levnad, smygandes bland butikshyllorna. Lite folkskygga båda två kom vi aldrig varandra närmare än så.

Den här boken måste helt enkelt läsas. Det gör inget om det är för andra gången!