Det anser icke heller den f.d. prästen Christer Hugo eller förre ärkebiskopen KG Hammar. Undertecknad är av samma uppfattning.
Men Stockholms domkapitel accepterade inte Christer Hugos avståndstagande från den Gud som framträder i Gamla testamentet och nu har han valt att ta av kragen.
Det var den ökände kvinnoprästmotståndare Dag Sandahl som hade anmält Christer Hugo till domkapitlet.
Länk till artikeln i DN:
https://www.dn.se/kultur/christer-hugo-jag-vagrar-vara-prast-om-det-kravs-att-jag-ska-tro-pa-bibelns-gud/
I sitt svar till domkapitlet tog Christer Hugo upp det grundläggande problemet med gudsbegreppet, synen på Bibelns texter och på teismen, alltså tron på en gud som ingriper i människors liv och världens skeenden.
När man ställs inför hur livet och världen faktiskt ser ut i dag måste man rimligen som teist dra slutsatsen att a) Gud inte är helt god eller b) Gud inte är allsmäktig. Det klassiska teodicéproblemet, det vill säga hur det kan finnas en helt god och allsmäktig gud när världen ser ut som den gör, gör att teismen blir omöjlig.
Vad säger man annars inför jordbävningsoffer, barnen som dör i folkmord och krig, föräldrar som förlorar sitt spädbarn i obotlig cancer, anhöriga till mördade?
Den teologin blir inte enbart nonsensartad, den blir även kärlekslös, vilket är ännu värre.
Kyrkan behöver ständigt reflektera kring vad ”Gud” betyder, för att inte vi i kyrkan ska fastna i en gången tids tankemönster och fördomar – den tidigare ärkebiskopen KG Hammar varnade själv för ”petrifiering”. Vårt nedärvda tal om Gud är mytologiskt och det måste vi erkänna och bearbeta, för att vi inte ska hamna i avgudadyrkan av våra formuleringar och definitioner.
Paul Tillich, en av 1900-talets mest inflytelserika protestantiska teologer, betonar att varje konkret påstående om Gud nödvändigt måste förstås symboliskt. Den synen delar jag, liksom uppenbarligen KG Hammar som i sin bok ”Släpp fången loss!” (Verbum, 2015) skriver: ”GUD (Hammars versaler, min anmärkning) är mänsklighetens största, äldsta och mest innehållsrika metafor.” Och, fortsätter han: ”En metafor, liksom alla andra begrepp, saknar stabil betydelse.”
När det kommer till Bibelns gudsbilder så måste var och en som läser inte minst den hebreiska Bibeln, vårt Gamla testamente, märka att den innehåller berättelser där Gud beskrivs på det mest frånstötande sätt. Ta till exempel Guds påbud till Israels folk (1 Samuelsboken 15:3) att förinta amalekiterna: ”Döda alla, både män och kvinnor, barn och spädbarn, oxar och får, kameler och åsnor”.
Ett annat klassiskt ställe, som Kierkegaard skickligt har behandlat litterärt, är berättelsen om Abrahams tilltänkta offer av sin ende son Isak (1 Mosebok 22), en skenavrättning som Gud iscensätter. En sådan Gud måste man hålla sig långt borta ifrån. Helt enkelt säga farväl till.
Det finns många livgivande berättelser i Bibeln som fortsatt förmår ge inspiration, förmår förmedla mod att möta livet. Detta är ett tidlöst uppdrag för kyrkan. Som ärkebiskopen Nathan Söderblom lär ha sagt har en präst ”uppmuntrans ämbete”. Särskilt tänker jag på många av berättelserna om Jesus i evangelierna.
Kan man fortsätta vara präst, även om man tar farväl av Bibelns Gud?
Författaren Stig ”Slas” Claesson sade det klokt i sina läsvärda betraktelser över ”Tio Guds bud” (ur ”De tio budorden”, Bonniers, 1984): ”Man kan tro på en osynlig gud eller man kan låta bli att tro på en osynlig gud. […] Men man kan inte låta bli att tro att De tio budorden finns.”
Bloggaren lockas av den mystik som fysiken och dess lagar har att erbjuda. Om det finns en Gud (som Bloggaren ändå vill tro) finns han måhända där, i det allra största eller i det allra minsta – eller ännu troligare – i bådadera.
Den här skribenten i SvD delar domkapitlets uppfattning om Christer Hugo:
https://www.svd.se/a/73X0K9/christer-hugos-slutar-som-prast-i-svenska-kyrkan-det-ar-helt-ratt
Bengt Rahms blogg 