https://www.svd.se/smaprat-med-framlingar-gor-oss-inte-bara-gladare
I kön på Ica, på bussen. Att prata med människor vi inte känner får oss att må bra, visar studier. Ändå låter vi ofta bli. Ett skäl är att vi tror att folk tycker att vi är tristare än de faktiskt gör.
Korta relationer med främlingar eller ytliga kontakter verkar göra att vi känner oss mindre ensamma.
Vi har en ensamhetsepidemi i många samhällen i dag, med historiskt höga nivåer av ensamhet. De här små ögonblicken visar att du inte är ensam. Någon registrerar dig, visar intresse för dig. Det kan vara en kort, men ändå en rik interaktion.
Korta sporadiska möten med folk vi inte känner, tycks göra oss gladare. Vi människor behöver känna att vi är accepterade och en del av något. Jag tror att dessa möten kan bidra till det.
The liking gap är förbryllande. Mängder av studier visar nämligen att vi i många fall övervärderar oss själva i förhållande till andra – exempelvis hur bra vi kör bil eller att vi inte löper lika stor risk att bli sjuka eller skilja oss. Fenomenet brukar kallas optimism-bias.
Men det verkar alltså inte gälla våra sociala kontakter.
Många tror att de inte är tillräckligt socialt kompetenta, inte har lika många vänner som andra, inte gör lika många sociala aktiviteter. Kanske beror det på att just social tillhörighet är så fundamental för oss.
Vi har dessutom generellt låga förväntningar på samtalen med främlingar. Vi tror att de ska misslyckas. Dels handlar det om vår egen förmåga: att vi är ointressanta, pratar för mycket eller lite och säger fel saker. Dels handlar oron om motparten, att det ska bli pinsamt tyst, att vi inte ska gilla hen eller hur vi ska påbörja – eller avsluta – samtalet.
Men när vi igen och igen möter människor runt oss som visar sig vara rätt trevliga så får vi en positivare syn på världen och samhället.
Dessa många små möten förändrar hur vi ser på andra människor. Känner du att de flesta faktiskt är okej, då gör det att din värld känns lite säkrare.
