https://www.svd.se/kvinnor-ses-fortfarande-som-inbillningssjuka
Citat ur artikeln i SvD:
Män sjukskrivs längre, opereras snabbare – och tilldelas dyrare rullstolar. Alltmedan lika sjuka kvinnor uppmuntras att ”sänka kraven” och ”ta initiativ till kramar”. SvD publicerar här ett utdrag ur den nya boken ”Feminism – en antologi”, där journalisten Agnes Arpi synar den ojämlika svenska sjukvården.
Kvinnor med olika sjukdomar berättar om år av lidande och år av vårdsökande, och en kronisk brist på information, stöd och respekt.
Endometriospatienter berättar om hur de nekas smärtlindring, eftersom de anklagas för att fejka sina symtom i jakten på opioider. De berättar om hur de har haft svåra smärtor sedan barnsben, men har avfärdats med saker som ”det gör ont att vara kvinna”. De berättar om hur de har kräkts, svimmat och haft blödningar utan att ha tagits om hand.
Varför är det fortfarande så vanligt att kvinnor behöver slita som djur för att få diagnoser, information och behandlingar?
Kvinnors beskrivningar av sina liv misstros ännu. Kvinnor betraktas fortfarande som inbillningssjuka, även vad gäller två nu så erkända och uppmärksammade områden som endometrios och förlossningsskador.
Kvinnor och män reagerar på gruppnivå olika på sjukdomar och läkemedel, men kvinnors specifika symtom och biverkningar har länge varit dolda. Ett av de tydligaste exemplen på de allvarliga konsekvenser som detta medför är det faktum att kvinnor ofta uppvisar andra symtom än män vid en hjärtinfarkt. Då mannen har varit norm har detta lett till att kvinnor har uppfattats ha ångest eller panikattacker i stället för en hjärtinfarkt, och därmed inte fått adekvat vård.
En minoritet av läkemedelsstudier har inkluderat kvinnor eller djur av honkön.
Det finns en rad absurda exempel på studier som berör kvinnor men inte tar kvinnor i beaktande. Till exempel genomfördes på 1960-talet en studie om huruvida hormonell behandling kunde minska risken för hjärtsjukdom efter klimakteriet, där 8 341 män deltog, men inte en enda kvinna. En annan studie undersökte hur fetma påverkar bröstcancer och livmodercancer utan att en enda kvinna undersöktes.
Först år 2016 beslutade amerikanska National Institutes of Health (NIH), världens största statliga forskningsfinansiär, att forskning som finansieras av myndigheten måste inkludera även djur av honkön.
SVBK, sveda-, värk- och brännkärring, är ett förnedrande uttryck som i Sverige tidigare användes mellan vårdpersonal och i journaler för att beskriva kvinnor med diffusa smärtor. Patienternas symtom kunde vara olika, troligtvis användes det för alla möjliga tillstånd. SVB-kärringen är tätt sammanflätad med hysterikan. Liksom sin mer internationellt gångbara olyckssyster existerar hon fortsatt i andra, mindre explicita former, särskilt sedan patienterna började kunna läsa sina egna journaler.
Kvinnor med Alzheimers sjukdom får tre timmar mindre hemtjänst i veckan än män.
Kvinnor får billigare hjälpmedel och rullstolar än män.
Kön och socioekonomisk status påverkar hur dyra läkemedel man får utskrivna. Kvinnor och socioekonomiskt svaga grupper får billigare läkemedel.
Kvinnor i Sverige med en form av rubbningar i hjärtrytmen får vänta i 15 år på rätt diagnos och behandling. Män får vänta sex år kortare. Detta trots att kvinnorna har mer symtom i form av exempelvis trötthet, andningssvårigheter, hjärtrusning och extra hjärtslag. Kvinnor blir oftare inte trodda eller tagna på allvar, och deras besvär tolkas som psykiska problem.
Kvinnor får inte lika ofta som män implanterbar hjärtstimulerare tillsammans med hjärtsviktspacemaker, trots att behovet är lika stort.
Sverige må vara ett av världens mest jämställda länder, med vård i världsklass, för att upprepa två i offentligheten välanvända floskler, men det räcker uppenbarligen inte. Utvecklingen har inte kommit ikapp tiden. Till den dag kvinnan och hennes kropp tillerkänns samma värde, resurser samt medicinska intresse lever hon i både ofrihet och ojämlikhet jämfört med den man som fortfarande utgör normen i medicinsk vetenskap och vård.
Min kommentar: Vård i världsklass tror vi oss ju även ha vad gäller COVID19. Men det håller inte resten av världen med om.
Och hur har de som jobbar inom de kvinnodominerade yrkena inom hälso- och sjukvården behandlats under pandemin?
Svar: Enligt ett mönster vi känner igen, dvs begäran om adekvat skyddsutrustning har förnekats dem av de där som står på scenen kl.14.00, hållande presskonferens – på betryggande avstånd från de sjuka.
Personalen på sjukhus och inom äldrevården får jobba halvt ihjäl sig under pandemin. Inga raster, 12-timmarspass, kan knappt på på toaletten, hinner inte äta. Samtidigt gör de myndigheter som håller presskonferens uppehåll mellan den 20 och 25 maj – dvs i 5 dygn. Men de som står där behövde nog vila upp sig.
Fråga de som sliter på intensivvårdsavdelningarna om inte även de skulle vela ha ett break på samma sätt. Men en sådan fråga hade med stor sannolikhet avfärdats som ett uttryck för kvinnlig hysteri.
