Författare: bengan

Mindfulness har blivit en storindustri som omsätter över 400 miljarder kronor. Metoden lärs ut i skolor, i näringslivet, hos myndigheter och sägs kunna råda bot på stress, nedstämdhet och ångest.

I boken ”McMindfulness. How mindfulness became the new capitalist spirituality” går den amerikanske professorn Ronald E Purser till frontalangrepp mot denna ”kapitalistiska andlighet.

Bokens budskap granskas i söndagens ”Under strecket”:

https://www.svd.se/mindfulness–skrapvetenskap-eller-mental-krockkudde/i/senaste

Kärnan i mindfulness, en metod med rötterna i buddistisk meditation, är medveten närvaro – utan att värdera eller döma.

Den sägs kunna råda bot på stress, nedstämdhet och ångest.

Purser hävdar att träning i ”medveten närvaro utan att värdera” har blivit ett nyliberalismens verktyg för att öka effektivitet och lönsamhet genom att anställda drillas i stresshantering, men utan att ifrågasätta villkor och socioekonomiska förhållanden.

Författaren kallar mindfulness ett politiskt och socialt bedövningsmedel.

Enligt Purser är mindfulness baserad på ”skräpvetenskap”, junk science. Med en mängd exempel visar han hur klen metodens vetenskapliga underbyggnad är.

Purser menar att mindfulnessövningarna gör människor fogliga och accepterande.

Är det som ett slags mental krockkudde eller smärtlindring som mindfulness har fått så vidsträckt spridning, i en tillvaro där ideliga störningar och krav på simultankapacitet skapar kaos i många människors medvetanden?

Men frågan inställer sig förstås om man verkligen bör lindra symtomen i stället för att göra något åt roten till problemen.

Liberalerna vill införa särskilda injektionsrum där narkomaner kan få sina droger under strikt övervakning.

Bloggaren vill inte ta ställning till förslaget, men han anser att även de som är beroende av alkohol skulle behöva få denna farliga drog under övervakning av medicinskt utbildad personal.

Både samhället och den ”törstige”, inklusive dennes familj, skulle besparas mycket elände om promillehalten hölls på en ”vettig” nivå.

Lördagens tågtur till Blomberg bjöd på en mindre chock. Vårt sommarviste på 70-talet låg nu jämnat med marken. Vi som trodde att huset höll på att renoveras.

Men vi fick trösta oss med några snälla kor (bakom elstängsel) och världens godaste mackor. Och så fick vi säga hej till bagare Linus, icke att förglömma!

Efter att ha halkat in på Hällekiskuriren (se inlägget om cykelvägen Axvall -Varnhem) hittar jag ytterligare ett par artiklar som väcker mitt intresse:

http://www.hallekis.com/xx191009c.htm

http://www.hallekis.com/xx191004b.htm

Julamusten avstår jag från av hälsoskäl och vad gäller bagerskan ser det ut att kunna bli andra bullar av, mest med tanke på brödkavelns position. Således bäst att passa sig.

Nu är den invigd, den vackra cykelvägen på f.d. banvallen mellan Axvall och Varnhem.

Detta innebär att nu kan man cykla (eller vandra), utan att behöva riskera livet, hela vägen mellan Skara och Skövde.

http://www.hallekis.com/xx190928a.htm

Karta över den nya delen:

Klicka för att komma åt Översiktskarta%20Axvall-Varnhem.pdf

”Tusen år har gjort oss kloka”

http://www.skara.se/se–gora/turism/att-gora/temavandringar/7.-tusen-ar-har-gjort-oss-kloka.html

Marit Furn, litteraturkritiker på SvD, har (i morgondagens tidning) recenserat boken ”Insidan: SD-kvinnorna och partiet”, författad av Sara Recabarren.

https://www.svd.se/varmen-blev-kyla-efter-sd-kvinnornas-kritik

Fritt saxat ur recensionen:

Sverigedemokraterna är ett parti på tvärs mot den etablerade feminismen. Det är reaktionärt i sin familjesyn, fnyser åt genusanalys och har överlag en grabbig framtoning.

Av alla riksdagspartier är SD det parti som har störst andel män både bland väljare och aktiva medlemmar. För att kunna växa är partiet emellertid angeläget om att locka fler kvinnor.

Under ett halvår har Sara Recabarren, TV4-journalist och vice ordförande i föreningen Grävande journalister, intervjuat fyra SD-kvinnor, om vad som dragit dem till partiet och om deras upplevelser av tiden som aktiva.

Genom kvinnorna upplever vi den starka optimismen och kamratskapet i partiet. Avskydda av samhället, men stöttade av varandra, engagerar de sig för sina hjärtefrågor och känner samtidigt vinden i ryggen. Stämningen på partimötena uppnår stundtals väckelselika höjder.

Trots avsky från det omgivande samhället stärkte gemenskapen i SD de kvinnor som porträtteras i boken. Men när SD-kvinnorna kritiserade partiet inifrån möttes de av tillmälen och hot, och värmen förbyttes i lika stor kyla.

När kvinnorna påpekar felaktigheter manövreras de bort och får utstå grova tillmälen och anonyma hot – medan de män som ertappats med grov förskingring eller sexuellt ofredande hålls om ryggen av partiledningen.

En av kvinnorna jämför känslan med att ha varit med i en destruktiv sekt. Och trots att hon fortfarande tycker att partiet är rätt ute i sin politik säger hon sig vara livrädd för vad som skulle hända om SD faktiskt skulle hamna i regeringsställning.

Mariestad – en industristad där man månat om idyllen och Vänerns stränder

Lidköping – en industristad där man (dvs. fäderna) har gjort precis tvärt om.

Det räcker med att jämföra de båda bilderna för att inse hur himmelsvid skillnaden är mellan dessa båda städer.

Sista spiken i kistan slog fäderna in i början av 80-talet, när Rörstandsbron byggdes, icke öppningsbar.

Då revs alla broar till Lidköpings långa historia som en levande handels- och sjöfartsstad.

Idag finns det en insändare med ett viktigt budskap till Lidköpingsborna:
Överskrid ALDRIG hastighetsgränserna och stanna ALLTID fordonet och släpp över fotgängare vid stadens övergångsställen.

För bloggaren är detta lika viktigt som att öppna ytterdörren åt gamla tanter, något han fick lära sig när han som barn bodde på Karlebygatan i Falköping.

Att han och kompisen Gunnar spelade hartsfiol för paret i syateljén där nere i källaren var väl ingen höjdare.

Straffet blev en rejäl utskällning, betydligt lindrigare än det som borde drabba de stolpskott som far omkring på denna stadens gator: Att bli insydd. Inte i Tidaholm, men gärna någon månad på Rödjan i Mariestad.

Ett sådant straff måste betecknas som lindrigt för den som medvetet utsätter oskyddade trafikanter för livsfara.

Obs: Det var inte bloggaren som närapå åkte på en hjärtattack.

Vi äger aktier i några läkemedelsföretag. Det är verkligen inget bra sätt att tjäna pengar på men kul att kunna stödja forskningen vad gäller framtagandet av nya läkemedel.

Dolerin heter ett alldeles nytt läkemedel mot smärta, framtaget av Karo Pharma, dock med redan kända substanser, men nu som kombinationspreparat: https://www.fass.se/LIF/product?userType=0&nplId=20141009000081

Dolerin skall inte förväxlas med Doleron, ett pga missbruk avregistrerat läkemedel mot smärta som var populärt på sin tid: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Doleron

Något dollargrin lär vi säkert inte kunna lägga upp efter Dolerinlanseringen. https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Dollargrin

Tillståndet att köra omkring med avgasstinna amerikanare borde ju faktiskt dras in. På senare år vi har noterat ett tilltagande missbruk av dessa miljömonster till fordon, inte minst i våra trakter. Och inte sällan ser man barn i ”prärievagnarna”, utan bälten… Att understundom höggradigt berusade befinner sig i bilarna gör inte saken bättre.

Att dricka öl (eller andra starkvaror) samtidigt som man hade tagit Doleron mot värk var inte att rekommendera. Jag gjorde det en gång (1975 kan det ha varit då vi hade inhandlat en back starköl i samband med att en kompis fyllde år). Jag kände verkligen av att andningen påverkades negativt. https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Dextropropoxifen

Numera är alkoholintaget starkt begränsat, och tabletter tar jag aldrig i onödan. Ur den aspekten kan jag faktiskt andas ut. Faran är över.