Författare: bengan

När bloggaren skulle kolla upp hur många bandylag Skaraborg kan uppbåda (junior, dam, herr) ramlade han på en kul hejaramsa (i Nordströms blogg), förmodligen en av de märkligaste hejaramsorna i svensk idrott.

”Enligt Hammarby IF:s hemsida skall den ha kommit till enligt följande: Ett Bajenfan är i Jönköping och tittar på en match mellan Jönköping och Tidaholm i slutet av 70-talet. Jönköping är överlägsna. Ett par fulla Tidaholmsfans skriker plötsligt: Öka takta sista kvarta Tiiiiidahölm! Folk skrattar, Bajenfanset tänker inte så mycket på det men på nästa Bajenmatch berättar han för sina vänner vad han varit med om.

Vännerna, som för övrigt kallades Korpen och Yben (snacka om klyschigt…), skrattade också gott och man diskuterade töntiga ramsor i allmänhet. När en kvart återstår av matchen, som var mycket trist, formar Korpen sina händer till en tratt och skriker med hög röst: ÖKA TAKTEN SISTA KVARTEN TI-DA-HOLM!

Resten är, som man brukar säga, historia och en av de mest konstiga ramsorna som nånsin skapats var ett faktum. Eller som man skriver på hemsidan: Denna ramsa har funnits med under 20 år. De senaste 10 åren som obligatorium. Och de 5 sista som kult!”

http://wwwnordstrom.blogspot.com/2007/12/tema-hejaramsor.html

Särskilt många bandyklubbar lyckas bloggare inte hitta. Gullspång och Skövde verkar ha varsitt lag. Tidaholm har inget. Sätunas bandyplan har stått övergiven i många herrans år. Lidköping har såklart flera klubbar. Den stora överraskningen är nog att Gillstad har en bandyklubb! Annars ser det tunnsått ut i Skaraborg.

Bandyn är således knappast någon stor sport längre, med undantag för de gamla klassiska bandyorterna.

I flera av dessa har megalomana arenor uppförts under 2000-talet.

Idrottsrörelsen gör gott för folkhälsan, men idrottshallar á la Germania är verkligen inget som bloggaren förordar.

Alla föreningar som verkar för att stärka folkhälsan bör givetvis behandlas lika vad gäller ekonomiska bidrag. De starka och mest högljudda skall inte få gynnas på de svagas bekostnad. Det viktiga är att så många som möjligt får en ökad aktivitetsgrad, inte minst barn och ungdomar. Eliten får komma i andra hand.

Åter till bandyn: Men visst skulle det vara spännande om Villa och Skövde spelade i samma division. Vad som skulle kunna hända om Skövde BK vann över Villa BK vågar man inte ens tänka på.

Norra Skåne presenterar en lista på beteenden i trafiken som väcker irritation:

Bloggaren vill göra några tillägg till listan:

Individer som nonchalerar hastighetsgränserna

De som med sitt fordon struntar i att stanna vid övergångsställen

De som transporterar utstickande plankor från bygghandeln, utan att hänga på en varningsflagga

Bloggaren vill ändå framhålla att lidköpingsborna har blivit mycket bättre på att stanna vid övergångsställen.

Men samtidigt har det förkastliga beteendet att inte använda sig av blinkers urartat.

Vi som åker lokalbuss kan understundom råka ut för en orgeltrampare. Den ljuva musiken uteblir. En sådan resa är definitivt ingen högtidsstund.

https://www.svd.se/sds-och-vansterns-konstsyn-slaende-lik

Saxat ur Anders Q Björkmans kulturartikel i dagens SvD:

SD i Sölvesborg och identitetsvänstern förenas i krav på oförarglig konst. Risken är att det leder tillbaka till en förmodern inställning om att konsten måste vara dekorativ. Det vore slutet för det fria skapandet.

Nätet har gett oss ett outhärdligt samtalsklimat, tar kål på den fria pressen samt manipulerar valresultat och därmed också demokratin. Till detta kan nu adderas att internet också undergräver den fria konsten.

I den nyutgivna essäboken ”Hur fri är konsten? Den nya kulturstriden och liberalismens kris” borrar Hanno Rauterberg i frågan om varför konsten, efter århundraden av ständigt utökad frihet, i vår tid möts av krav på begränsningar och censur.

Rauterberg lägger en stor del av skulden just på internet. Konsten vore ingenting, skriver han, utan den förnimmande människan, men nätet ”tenderar att odla den enskildes (över)känslighet i stället för hans sensibilitet”.

Betraktaren tål allt mindre, blir sårad och kränkt av konsten. Det har lett till inskränkningar i den konstnärliga friheten.

Boken redogör för många fall av identitetspolitiska censurkrav i samtiden, Kritiken gäller inte bara konsten i sig, utan inte minst konstnärens hudfärg, kön eller påstått förkastliga beteende.

Vår tids tids identitetsvänster och illiberala höger tycks vara eniga om att det är viktigare att skydda förment lättsårade medborgares känslor än att värna den konstnärliga friheten. Därmed backar vi tillbaka till en förmodern inställning som kräver att konst ska vara dekorativ. Det riskerar att bli slutet för den fria konsten.

Länk till Bokus: https://www.bokus.com/bok/9789171735676/hur-fri-ar-konsten-den-nya-kulturstriden-och-liberalismens-kris/

Den som, likt bloggaren, gillade att bläddra i undergroundtidningen Puss på 70-talet tillhör inte de lättkränkta konstbetraktarna.

Puss – satirisk vänster med stake

Sedan början av året har Bosse Karlqvist ansvarat för Västnytts bevakning av Skaraborg. Han gör många bra reportage och åtskilliga av dessa brukar även hamna i Rapport.

Häromdagen handlade ett reportage om underhållet av stiftets kyrkor, idag var det ett reportage om tre invandrare med unikt hantverkskunnande, ett kunnande som har kommit till användning vid ombyggnaden av Scenskolan/Tingshuset i Skara till bostäder.

Det har funnits en del journalister på lokal/regional nivå som jag har uppskattat mer än andra. Claes Astin på Radio Skaraborg var en av dem, Lasse Weldeborn, min klasskamrat från Realskolan, en annan. NLT har en kvinnlig journalist som, i mina ögon, gör ett mycket gott jobb (det finns fler begåvade journalister på den tidningen). Och så Bosse Karlqvist på Västnytt! Helt suverän.

Annars känns det rätt tunnsått med engagerad journalistik om man bläddrar i de lokala Skaraborgstidningarna. Uppköpen av de lokala tidningarna har varit förödande för journalistiken, särskilt då för de tidningar som har hamnat under Hall Medias ledarskap. Falköpings Tidning är ett sådant sorgligt exempel, med urvattnad journalistik som resultat.

Efter att ha färdats över Stilla Havet och Atlanten i många, långa veckor kom flyttcontainern äntligen fram till Sjölunda, en händelse som kan vara värd att fira med en sådan där selfie!

Om man skall vara korrekt kom containern inte längre än till Framnäs parkering. Bärigheten på villagatorna var för dålig för den tunga transporten (som kördes av en tjej som heter Sofia).

Vi fick hyra en liten flyttbil för att köra lasset de sista kilometrarna ut till Sjölunda.

Adolf Hitler hade en förkärlek för målare från 1800-talets Deutsche schule. Modernt måleri var däremot, enligt Adolf, en uttrycksform för sinnesrubbade och förfallna människor.

Adolf kallade den moderna konsten degenererad, ett förkrympt kluddande.

Samma syn på samtidskonst har SD-ledda Sölvesborg, nästan ett helt sekel senare

Att SD har en dold agenda har vi fattat hela tiden. Vad gäller synen på kultur har partiet lättat på förlåten, en kultursyn som avslöjar partiets människosyn.

Bloggaren får kalla kårar av det som uppenbaras.

Vi kan öppna ett fönster till den konst Hitler hatade allra mest:

https://www.fonstret.se/artikelarkivet/konstguide/konsten-hitler-hatade/

https://www.svd.se/maste-stalla-lasklocka–det-rycker-i-min-kolla-telefonen-nerv

Ur Therese Erikssons kommentar i SvD:

Jag, som har till yrke att läsa böcker, har fått så mycket svårare att hålla uppe den djupa läskoncentrationen att jag behöver ställa en klocka. Hur oroliga ska vi vara över att endast 11 procent av 17–18-åringarna läser?

Den amerikanska forskaren och professorn Maryanne Wolf, författare till boken ”Reader, come home. The reading brain in a digital world” (2018), skriver i The Guardian om hur det digitala läsandet påverkar vår förmåga till ”deep reading”, det vill säga djupare läsarter/-processer. Att skumläsa har blivit det nya normala i digitaliseringens tid, menar Wolf, och det utgör ett hot mot vårt djupa läsande, och därmed mot sådant som fördjupad kunskap, empati och kritiskt tänkande – alla egenskaper som utvecklas och möjliggörs av en djupare läsart.

Att ha hela världen i fickan (dvs i smartphonen) är förstås en fantastisk sak, men det gör oss också både splittrade och vana vid att få alla upplevelser serverade. Och med en allt slappare fantasimuskulatur kanske vi glömmer att vi redan har tillgång till en hel värld – den som finns inuti våra huvuden och som vi når allra bäst genom läsandet av skönlitteratur.

Bloggarens kommentar:

Det är illavarslande att bara 11% av gymnasieungdomarna läser böcker.

Men bloggaren är inte övertygad om att hans ihärdiga läsande av e-böcker skulle vara sämre än om han höll en fysisk bok i handen.

Bokläsande är en bra vaccination mot bruna griller, liksom konst i alla de former.

Tänk om det kunde rycka lite mer i ”läsa boken-nerven” och ”besöka museer för samtidskonst-nerven” hos befolkningen.

Ur dagens Norra Skåne:

En sak är säker: Utan bokläsandet skulle bloggaren ha haft svårt att hämta sig efter det inre mörker som drabbade honom i slutet av 2017.

Lidköpings kommuns vision är att vara välkomnande och hållbar.

Med anledning av denna fina vision får vi tänka att det finns en förhoppning om att både besökande och kommuninvånare i ökad utsträckning använder sig av kollektiva färdmedel.

Men den som kliver av tåget eller bussen vid Resecentrum blir nog lite fundersam. Välkomnandet kunde vara bättre än den stora informationstavla för bussarnas avgångstider som har stått sönderslagen och plastinpackad sedan lång tid tillbaka.

Varför repareras den inte?

Klotter saneras, busskurer med krossade rutor får dessa utbytta – men tavlan lämnas utan åtgärd.

Man får förmoda att det är Västtrafik som är ägare till tavlan, alternativt Jernhusen eller Trafikverket. Men varför kan inte någon ryta till så att tavlan äntligen blir lagad, med pansarglas om det skulle visa sig behövas. Eller helt enkelt få den bortforslad – men då har vi dessvärre låtit vandalerna ta hem segern.

När man väl kommer ut på det lilla torget på andra sidan om Resecentrum saknas en av de tre välkomnande och vackra monumentala krukor som kom på plats under försommaren.

Vad har hänt? Har krukan blåst omkull i ovädret och kanske skadats? Har den rent av utsatts för åverkan, precis som informationstavlan för bussarna?

Vad det än är som har hänt så får vi hoppas att vi snart har tre krukor på plats igen. Skulle det visa sig att någon kulturfientlig ”halbstarke” har varit i farten så får vi försöka utverka att även krukorna omges av skyddande pansarglas.

Alltsedan orkanen Gudrun har Trafikverket ägnat sig åt att trädsäkra de stora stambanorna. Inga träd skall kunna blåsa ner och stoppa tågtrafiken.

Västra Stambanan är en av dem. Men det gäller att vara konsekvent. Ett enda kvarlämnat stort träd som faller över spår och kontaktledning, som skedde vid Stenkullen idag, kan orsaka totalstopp.

Efter några timmar var trafiken igång igen, men med stora förseningar – något som framgår av de beräknade förseningsminuterna för ankomsten till Stockholm C gällande de snabbtåg som lämnar Göteborg C runt kl. 17.00 en söndag.

Det var bättre ordning på 70-talet. Min far och grannen, som var ledningsmästare, sågade på eget bevåg ner ett stort antal träd nära spåret. De uppehöll sig några kilometer väster om Falköping C, ungefär där vägen på den tiden korsade stambanan och fortsatte ner mot Harald Wibergs Redberga gård.

Inga träd ramlade åt fel håll under sågandet (det måste ha varit förenat med stora risker att jobba så nära kontaktledningarna med sina 16.000 Volt).

Belöningen utgjordes av gratis bränsle till de två villapannorna uppe på Mössebergssluttningen. Om hade något gått snett hade nog de båda trädsäkrarna fixat till kontaktledningen på egen hand. Grannen hade till och med en bil som kunde gå både på landsväg och på räls. Jag tror till och med att man kunde stå på taket och jobba. Det gällde bara att be någon koppla bort strömmen först. Och sådana uppgifter sköttes på den stora Omformarstationen, där grannen var chef.

Korta beslutsvägar, ingen onödig byråkrati, inga krångliga datasystem, därtill initiativförmåga och viss våghalsighet – det är då saker blir gjorda. Och tågen kan gå, helt enligt fastställd tidtabell.

Hitler hade en syster som hette Paula. Hon hade en fästman, dr Erwin Jekelius. Han var chefsläkare vid en psykiatrisk klinik i Wien och var sakkunnig i Aktion T4, nazisternas omskrivning för mord på handikappade, barn såväl som vuxna.

Han avgjorde vilka av de inskrivna som skulle skickas vidare till speciella nazistiska avlivningsanstalter – för att gasas ihjäl.

Här brukade 15 – 20 handikappade gasas ihjäl åt gången, i en ombyggd dusch i en slottskällare:

Aktion T4 var Nazitysklands så kallade eutanasiprogram som hade initierats av Adolf Hitler 1939. Totalt skulle närmare 300.000 män, kvinnor och barn komma att mördas – individer med psykiska eller fysiska funktionshinder eller som av någon annan anledning inte bedömdes såsom varande livsvärdiga.

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Aktion_T4

Tänk att vi har ett riksdagsparti med rötter i nazismen. 1.135.627 svenskar valde att rösta på detta parti vid Riksdagsvalet 2018.

Att de inte skäms.

Mer att läsa finns här: https://www.levandehistoria.se/sites/default/files/material_file/aktion-t4-utstallning-151127.pdf