Författare: bengan

Intressenter från ett MC-företag har funnits med bland de som har lagt grunden till ”folkfesten” Hjulafton.

Att agera okritisk åskådare på ett sådant – av avgaser fullproppat – motorevent är så långt man kan komma från ett liv präglat av förnöjsamhet.

Men borta i Stenhammar befann vi oss på tillräckligt långt avstånd för att undslippa avgaser och oväsen.

Ingen enda människa undgår dock spektaklets negativa klimatpåverkan.

Krängare av nya bilar, motorcyklar och Jetskis lär dock vara helnöjda. Okritiska människor är rena drömmen för de som vill få en ännu mer välfylld plånbok.

Folk kan slänga ut hundratals kronor på tobak, vin, sprit och öl men de kan inte skänka en slant till en fattig.

De vill inte ens se en fattig i ögonen. Men den som har gjort det öppnar tveklöst sin börs, inte för att köpa bärs utan för att visa medmänsklighet.

Vi människor tycks ha lagt av med badandet för i år.

Hundarna vill nog bada men får inte.

Vi vill inte att gässen skall bada, men de gör ändå som de vill, dvs intar hela Skogshyddebadet.

Många år med ett totalt ohållbart firande av den s.k. Hjulaftonen har resulterat i klimatförändringar och väderkaos.

Som man bäddar får man ligga (eller helt enkelt stå ute i ösregn).

Fem barnbarn på en kvadratmeter – gränsen för den kritiska massan har uppnåtts och kedjereaktionen har inletts.

Som väl är har morfar/farfar ännu inte nått bristningsgränsen.

Nu har Svea och Saga lagt beslag på den cykel vi köpte för 35 år sedan. Den är fortfarande i fin form men väl liten för Svea, och kanske även för Saga.

Lilla Selma, nyanländ från Seattle, vill inte sitta i morfars knä men hon gillar verkligen hans kardemummabullar (inhandlade på Willys).

När jag var inne bland körsbärsträden vid Kaffekvarnen svepte en havsörn förbi, långt uppe i skyn. Bäringen var sydsydväst.

Den ville säkert ha örnkoll på om SMHI’s klass 1 – varning var befogad eller inte.

Alla har inte lika bråttom till Hades.

Att färdas stillsamt ger både liv till åren och år till livet.

https://www.postvagnen.com/sjk-forum/showthread.php/9893-Rälsbussar-i-Tjustbygden

https://www.svd.se/en-skrackbild-av-staden-som-enbart-funktion

Citat ur Josefin Holmströms krönika:

Vad händer när stadskärnor avfolkas och livet flyttar bort?

Vad gör det med folk att bo på en plats utan levande centrum? Vilka konsekvenser får det i långa loppet?

Jag tror att de blir själsliga och kulturella konsekvenser.

För några år sedan besökte jag Hartford, en medelstor stad i Connecticut i nordöstra USA.

Hartford är sedan dess en skräckbild för mig, en bild av staden som ren satanisk, effektiv funktion: i det här rutnätet bor vi, i det där rutnätet arbetar vi, i den där klossen handlar vi. Det finns ingen plats för spontanitet, folkliv, tradition; inga butiker som går i arv, inga kvarter att strosa igenom. Bara skyskrapor, parkeringshus och själslig utblottning.

I denna värld är bilen helt och hållet nödvändig, för affärerna ligger otillgängliga långt utanför staden, omgärdade av motorvägar. Och det är inte bara Hartford: ett närmast oändligt antal amerikanska städer har utvecklats i samma riktning. Till dem fogas så kallade commuter towns, artificiella småstäder där man bara sover för att sedan pendla till jobbet i närmsta större stad.

USA är inte Sverige, jag vet. Men mall-kulturen står på tillväxt. Gallerior, shoppingcentrum och Espresso House så långt ögat når, och till slut blir man glad och tacksam för att Espresso House åtminstone har öppet och inte ligger igenbommat och tyst som allt annat.

Det är dags att börja tänka till om vilka stadskärnor vi vill ha i framtiden – döda eller levande?