Författare: bengan

På dryga 90 minuter lyckades Erland och morfar med bedriften att besöka tre olika lekplatser, åka buss och nosa på en hundutställning.

Vi gillade inte riktigt bilden med hunden med fågeln i munnen, men vi uppskattade anslagen om rökförbud. Vi hoppas att detta förbud även avser pipröken från fågelgevär.

Skogshyddan vann kampen om bästa lekplats. Där finns härlig grönska och träd som ger välbehövlig skugga.

Igår när Erland och jag var på Skogshyddans badplats utsattes vi för kraftig passiv rökning från en person i närheten av oss.

Ledarskribenten på NLT förargade sig å det grövsta över att han inte längre tillåts att röka på uteserveringarna.

Skribentens egoistiska budskap tog jag till mig med stor harm. Varken på badplatser, uteserveringar eller på något annat ställe där barn eller hälsomedvetna = (ickerökande) vuxna befinner sig skall bolmande vara tillåtet.

Det hände en annan sak när vi badade. Jag fick vatten i ena örat och tvingades googla för att komma tillrätta med problemet. Andra beskrev då sin vånda på bl.a. följande sätt: Jag får snart psykbryt! En annan drabbad: Hjälp! Jag blir galen!

Några tips fick jag ändå: Blås med en hårtork in i örat. Häll i salt. Pressa en vitlöksklyfta och häll i några droppar i örat. Väteperoxid är ett annat förslag. Ytterligare ett utgörs av sprit och vinäger.

Jag avvaktar. Måhända att det självtorkar. Passiv rökning är nog rena barnleken i jämförelse med ovanstående självstjälpsmetoder!!

Idag begav sig Erland och morfar iväg till Skogshyddebadet. De andra hölls i en retrobutik.

Den unge herrn såg till att det blev ett rejält långbad för de båda, och fotograferandet fick därför ske lite på en höft.

De var lite frusna efter badet. En varm korv hade inte varit helt fel.

För 75 år sedan, natten mellan den 2–3 augusti 1944, mördades 3 000 romer i det som kallades ”zigenarlägret” i Auschwitz-Birkenau.

Kvinnornas, männens och barnens enda ”brott” var deras etnicitet, att de var romer, och därför gasades de ihjäl den natten.

Det sammanlagda antalet romer som mördades under andra världskriget är inte helt känt. En halv miljon brukar nämnas som ett tänkbart antal

Eskilstuna kommun har den dåliga smaken att minnas detta fruktansvärda brott mot mänskligheten genom att införa en daglig avgift på 250 kronor för de som tigger och ber om en slant till sin försörjning.

För några år sedan blev vi vittne till en man (utanför Coop) som nästan tuggade fradga av ilska, detta enkom för att han hade behövt konfronteras med ett av fattigdomens ansikten, en tiggande rom.

I Sverige har vi ett riksdagsparti som har bildats av nazister, bland dem en f.d. SS-man. Stödet för detta vidriga parti är obegripligt nog starkt bland allmänheten.

Den utbredda historielösheten och okunskapen om den fruktansvärda ideologin som nazismen står för är skrämmande.

För den som vill lära sig mer: https://www.levandehistoria.se/sites/default/files/material_file/om-detta-ma-ni-beratta-svenska.pdf

Undrar om den där mannen utanför Coop hade kokat av ilska om han hade stött på Jimmie Åkesson. Jag tvivlar på det.

Men en sak är säker: Jag lägger gärna en peng i pappmuggen hos den romska kvinna som brukar sitta utanför Willys. Det kunde ju till och med ha varit jag själv som satt där.

Den gyllene regeln lyder som så: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Skall vi rättskaffens människor bara tiga och acceptera att många bilister och motorcyklister struntar i de lagar som styr vägtrafiken och kör i 60-70 km/h på 30/40-sträcka genom Tofta/Villa/Lockörn/Skogshyddan/Stenhammar?

Någon hjälp från polis eller kommun verkar inte gå att få och lokaltidningen föredrar att lägga krutet på annat, som motorevent och glättiga artiklar om cannabis.

Förra sommaren iakttog vi hur en kvinna blev såpass arg på en omkörande bilist (detta i höjd med Skogshyddan) att hon for ut i gatan och hötte med näven. Hennes åtbörder liknade de som den underbara kvinna utförde när hon angrep en skock med nazister i Växjö för ett antal år sedan. Nu var det bara handväskan som saknades.

Jag kände stor tillfredställelse över detta resoluta tilltag mot de människor som med berått mod, dag efter dag, utsätter oskyddade trafikanter för uppenbar fara.

Själv har jag inte kommit på något bra sätt att visa mitt missnöje. Men jag blänger så ilsket jag kan, en metod som tvivelsutan är totalt verkningslös.

Det kanske är handväskan som saknas. Jag får upp på vinden och göra en razzia bland bråten.

Tilläggas kan är att min ilska mot sverigedemokrater och rena nazister är i nivå med Växjökvinnans. Den mot fartdårar kommer inte långt efter.

Ett foto från sommaren 2013, den som kom att bli den sista för mina föräldrar i villan upp på Mössebergssluttningen.

Här ser vi Luma i hallonlandet och med min pappa Erik rastande sig i den välskötta trädgården.

I bakgrunden tornar Ålleberg upp sig. Djupt inne i berget väntar de ryttare som kommer att spränga sig ut ur berget om ofred hotar.

Vi som lever förnöjsamt vill inte ha några fartdårar på våra gator och vägar.

Idag kom Erland på blixtvisit. Han kommer tillbaka i morgon och på söndag, då tillsammans med Luma och mamma för att kunna stanna lite längre.

Det nya Briolokets prestanda utföll till full belåtenhet.

Samma typ av smutskastning och förtal som Alexander Solsjenitsyn utsattes för av sovjetmakten, samma metoder utsätts nu Greta Thunberg för, av högern!

Den som inte är kapabel att hitta sakliga motargument tar ofta till fula knep. Inte ens en miljömedveten tonåring, SOM DESSUTOM LEVER SOM HON LÄR!, slipper undan.

De borde tilldelas en rak höger, dessa fähundar.

Jag läser i dagens NLT att ett team från Europa lagar hagelskadade bilar. Det är ju där vi bor, i Europa alltså. Vi ingår till och med i EU.

Mer att läsa: Ett reportage handlar om sommarinköp på systembolaget. Ett annat (ännu glättigare) reportage handlar om en tjej från Ardala som säljer cannabis.

Men min insändare om riskerna för de mopedister som kör för fort på Gamla Läckövägen finns inte med. En grävling (de har ett för många okänt övergångsställe precis bakom vårt hus) som rusar ut i vägen kan vara en dödsfälla för en ung mopedist.

Att värdera vad som skall komma med i tidningen kan inte vara lätt. Den här gången vägde bilar med små, små bucklor samt drogliberalism tyngre än månandet om unga människors liv och hälsa.

Det är tur att man inte är ansvarig utgivare.