Det gör han faktiskt hos oss, tack vare att Anne lyckas få in HBO-program i vår TV-apparat.
Det mesta som sänds i TV är rena skräpet men serien ”Gösta” kan jag verkligen rekommendera.
Gösta är supersnäll och hjälper alla han möter. Frågan är väl om han inte är alldeles för snäll.
Men vi skall nog inte vara sura för det.
Läkemedelsverket förklarar:
Herrar Trump och Åkesson tål inte ens att se Greta Thunberg.
Alla vi som kämpar för en bättre värld tänker precis tvärt om. Vi beundrar verkligen Greta, men Trump och Åkesson, de otäckingarna, skyr vi likt pesten.
De båda svävar likt svarta korpar över tillvaron, två hotfulla representanter för mörkrets makter.
Fotboll på TV! Selma och morfar sitter klistrade framför apparaten när Kristianstad möter Piteå.
Det handlar givetvis inte om herrfotboll utan den typ som storasystrarna Svea och Saga spelar i Råda BK! Dvs riktig fotboll.
Skogshyddan har ett fint erbjudande på glass de två sista dagarna innan caféet stänger för säsongen.
Men Skogshyddan öppnar igen vid några tillfällen i adventstid, och har vi tur inleds säsongen 2020 redan den 1:a februari, precis som detta år.
Nu tänker jag inte på det som eleverna (kanske) ägnar sig åt, utan vad byggherrarna har (haft) för sig.
Här i Lidköping är Majåkersskolan redan riven och ersatt av en ny skolbyggnad. Nästa år skall även Stenportsskolan rivas. En helt ny skola skall uppföras på platsen.
Jag funderar på när den ursprungliga Majåkersskolan byggdes, likaså Stenportsskolan. Kan det ha varit i början av 70-talet?
Men min gamla Centralskola i Falköping är fortfarande i god form, trots att byggnaden uppfördes redan 1903.
På den tiden kunde man verkligen konsten att bygga, inte för några decennier utan rejäla huskroppar som står pall i århundraden.
Att bygga nytt är bland det mest energikrävande och koldioxidgenererande vi människor kan ägna oss åt.
Det är hög tid att våra byggherrar lär sig den läxan. Byggfusket måste upphöra. I annat fall måste åtgärder vidtagas, och det räcker inte med anmärkning. Relegering är det enda som kan komma på tal.
Centralskoleelever i Falköping, sommaren -65:
Vid dagens långpromenad stötte vi på en kvinna som pekade mot fyren vid hamninloppet och frågade oss om vi kände till huruvida det rör sig om en AGA – fyr.
Den frågan gick vi bet på men väl hemma kunde vi konstatera att fyren numera är helt eldriven:
https://fyr.org/wiki/index.php/Lidköping
Kvinnan berättade att hon hade arbetat på AGA’s huvudkontor på Lidingö i många år, därav fyrintresset.
Hon hade bott nära Filmstaden i Solna. När hon gick på bio där kunde hon ibland bli sittande i samma salong som Ingmar Bergman. Denne hade dock en alldeles egen fåtölj.
Enligt ”Mitt i Solna”: Bergman satt alltid på plats, nummer 19, längst bak i mitten, under projektorn. Han ville ha koll på maskinisten, som kallades för Nypan, och som han ofta grälade med.
Herrarna hade nämligen totalt skilda uppfattningar om hur film skulle avnjutas. För Nypan var ridåspelet, ljussättningen och allt det som föregick själva filmen viktigt. Trams, menade Bergman som föredrog en kolsvart salong och att filmen startade på en gång.
”AGA – kvinnan” bor sedan några år tillbaka i Lidköping där hon tillsammans med andra nyinflyttade, från när och fjärran, bidrar till nya livserfarenheter uti denna vår ”bôgd”.
Vi behöver ingen ”enslinje” för att känna trygghet i tillvaron. Alla är faktiskt inte stöpta i samma form. Med fler nya kommuninvånare vågar vi kanske rikta sökarljuset mot andra områden än de som traditionen bjuder.
För annars är risken stor att vi går på grund, ohjälpligt fast i sådant som var i ropet i mitten av förra seklet, den tid då klippljusappararen, tillsammans med acetylengasen, fortfarande var det som fick fyren i Lidköpings hamninlopp att blinka ut över Kinnevikens mörka vatten.
Dick Harrison är dubbelt aktuell i dagens SvD.
Han recenserar en ny biografi om Gunnar Sträng, skriven av Erik Åsbrink:
https://www.svd.se/en-bok-att-stracklasa–traigheten-till-trots
Gunnar Sträng kunde verkligen räkna, trots att han var autodidakt. Det finns faktiskt ingen i hela välden som har varit finansminister lika länge som Sträng.
Däremot verkar byråkraterna i Skolverket inte ha fått med sig särskilt mycket i bagaget. I dagens Understreckare sågar Harrison detta skolverk, jäms med fotknölarna:
https://www.svd.se/historiska-lardomar-om-antikens-relevans
”Den som gör gällande att kunskaper om antiken är onödiga för en förståelse av dagens samhälle redovisar genom blotta påståendet en hisnande okunskap om två millennier av utveckling och en obegriplig ringaktning av historien i dess egenskap av reservoar av mänskliga erfarenheter. Att Skolverket än en gång söker kapa bort antiken från undervisningen är ett svårslaget tecken på en kulturskymning som ingen är betjänt av.”
Gunnar Strängs ledarstil tillhörde en annan tid än vår. Man kan nästan påstå att den var riktigt antik:
”Den bild som slutligen framtonar av folkhemsikonen är kluven. Å ena sidan framstår Gunnar Sträng som en kolossalt hårt arbetande, pliktmedveten medborgare. Han är snål, långsint, kräver massor av övertid av sina anställda, är stenhård i förhandlingar, men tänker i grund och botten bara på landets och folkets bästa. Å andra sidan tecknas han som en mänsklig dinosaurie av en art som i dag är utrotad. Sträng förnedrade kvinnliga kolleger i tid och otid, slängde ur sig nedsättande/rasistiska ord om utlänningar (han avskydde u-hjälp), föraktade ungdomar (de var bara ”slipslösa och hade god skäggväxt”) och excellerade i en maktfullkomlig manlig härskarteknik som satte skräck i övriga statsråd. Patriarker av Strängs kaliber hade fungerat utmärkt hos Gustav Vasa, men skulle ha mycket svårt att agera i nutidens politiska klimat. Redan på 70-talet började det gå fel, när han missbedömde opinioner och blev en belastning för den rörelse han ägnat livet åt.”
Historia är ett av skolans allra viktigaste ämnen.
Ett exempel: Hade de som inte behagade lyssna på lektionerna i historia istället valt att vara idel öra, då hade vi sannolikt inte haft några sverigedemokrater i Sveriges Riksdag.
När Kristina kommer på besök brukar hon ha med sig tidningen Land. Då kan jag kan ägna mig åt ”Kryss och pyssel” under de timmar som Kristina och Anne sysslar med att titta på Idol.
Vad är det som händer på Ömheten 2? Hus har rivits och det har skapats en flera tusen kvadratmeter stor ”terrass”, med Gamla Läckövägen belägen några meter högre upp.
Men det finns inga tecken på att nya byggnader skall uppföras. Vad är syftet med projektet? Är det någon som vet?
Där det förut fanns trevliga små villor, omgivna av träd och grönska, möts nu den förbipasserande av ett omdanat landskap.
Man måste gå försiktigt fram, särskilt i estetiskt känsliga miljöer. Den nya upplevelsen av Gamla Läckövägen, hitom Sommarkiosken, är numera inte direkt tilltalande.
Jag känner en ömhet i själen. Jag har känt den förut, när vackra byggnader eller fin natur har fått skatta åt förgängelsen, ofta helt i onödan.
Bengt Rahms blogg 