Vattenvägarna var oerhört viktiga under både medeltiden och under förhistorisk tid och det torde ha gått många transporter via sjöarna Unden, Viken och Örlen. Och en sådan vattenväg behövde försvaras, men befolkningen behövde även kunna försvara sig mot fientligt sinnat folk som tog sig fram den här vägen.
Undrar vad antikvariska myndigheter har att säga om den rätt kraftiga men raserade muren ute på Kylvanäs Udd? Vi besåg den igår när vi hälsade på vänner där vid västra sidan av Örlen.
Fornfynd har inga uppgifter, men det går ju att kontakta Västergötlands museum för att om möjligt bringa klarhet.
Eftersom import utanför östblocket inte var på kartan var tillgången på frukt och krävande grönsaker (som färska tomater) alltid begränsad. Bananer och apelsiner var rena rariteter. Bristande infrastruktur och lågmotiverad personal bidrog ytterligare till problemet. Hela vagnar fulla med bulgariska vattenmeloner kunde lämnas att ruttna på bangårdar runt om i landet.
Mat fanns det dock alltid. Framför allt sådant som gick att producera i stor skala och för en låg kostnad – och som tålde oömma transporter. Det som alltid erbjöds var: Rotfrukter. Lök. Kål. Äpplen. Industriellt uppfödda broilers. Och fläsk. Tonvis med fläsk.
Östtyskarna var under 80-talet världsbäst på att äta kött. 100 kilo per år. Det är nära 300 gram kött om dagen, varje dag.
Bristfällig planering gjorde att tillgången alltid var ojämn och bristerna en del av vardagen. Ibland var äggen slut. Ibland sockerbitar. Under en mycket lång tid kaffe.
Populär snabbmat från väst släpptes på nåder in i landet av den östtyska statsledningen. Hot dog blev Ketwurst, hamburgare döptes om till Grilletta och pizzaslice till Krusta.
Väldigt mycket är i grunden skiftande kombinationer av kött, lök, potatis och konserver, detta i olika mer eller mindre desperata försök till omväxling.
Bristen på ett varierat utbud av ingredienser drev även fram en hel del märkliga maträtter. Som anrättningen Falscher Haase (falsk hare). En köttfärslimpa fylld med ägg och formad till en harstek. Eller efterrätten Kalter Hund (kall hund): smörkex och kokosfett uppblandat med vaniljsocker och kaka som får stelna i kylen. Som tiramisuns halta och lytta kusin från landet.
Hemlagad mat var för många hushåll en syssla för mycket att hantera i det socialistiska livspusslet. Att så mycket av DDR-mat har en air av skolmat över sig är därför ingen slump. Rätter som frasig Jägerschnitzel (panerad falukorv) med makaroner, den paprikadoftande köttsoppan Soljanka, bräckt kassler med surkål samt den eviga råkostsalladen är särskilt väl lämpade för storkök.
Bloggaren undrar om inte östtyskarnas mat var bra mycket bättre än det vi i västländerna stoppar/häller i oss idag, som pizza och annan snabbmat, chips, godis, kaffebröd, glass, läskebrus, alkohol – och gud vet vad.
Och bloggaren är inget undantag. Han mumsar i detta nu (med god aptit) på Garrapiñadas de Almendras. Kattvakterna fick påsen för att de hade tagit hand om Vincent medan värdfolket var på Mallorca. En påse råkost hade kanske inte gått hem på samma sätt.
Det var Herman Baumbach (1857-1931) som vid Uppsala universitet blev filosofie kandidat först efter 84 terminers studier. En annan var Johan Peter Lekberg (1844-1896) vars studier mest lär ha bestått i att leta efter arabiska benämningar på kamel (han hittade faktiskt 100).
Ovanstående är hämtat ur Johan Svedjedals bok ”Dä kvetter”, om Gustaf Frödings tid som student i Uppsala.
Men i Lund fanns faktiskt alla tiders överliggare.
Otto Steiman skrev in sig på Lunds universitet den 27 januari 1914 och förblev inskriven till sin död den 20 september 1960 – dvs i hela 94 terminer!
Bengt Rahms blogg 