Författare: bengan

Reklamfilm från DDR. Lämplig förströelse för de som har Hjulafton som ”Die Höhepunkte des Jahres”.

Hej!

För drygt tio år sedan ställde jag en fråga till vetenskapsradion (jag kommer inte ihåg vad programmet hette). Frågan handlade om huruvida syrgasnivån i atmosfären hade ändrat sig pga alla våra mänskliga aktiviteter.

Jag fick ett lugnande svar. Det fanns ingen som helst anledning till oro.

Nu undrar jag om svaret ser likadant ut idag. Medför brinnande skogar, ett ihärdigt flygande och bilresande, påverkan på de mikroorganismer i havet som producerar syre, avskogning av annat skäl än bränder osv. osv. att vetenskapen ser allvarligare på denna fråga idag? Eller är syrgasnivån i atmosfären fortfarande stabil?

Många är inte särskilt oroade över de ökande nivåerna av växthusgaser. Om det kommer rapporter om mindre syre i den luft vi andas kanske fler inser allvaret och ändrar livsstil.

Frågeställare:
Bengt Rahm

I värsta fall har vi snart ett KZ-läger i Sjöbo, det som aldrig hann förverkligas innan Hitler var på fallrepet.

Syret är på upphällningen.

Men snart börjar säkert Gekås i Ullared att kränga andningsluft (från Shanghai) på tub. Då är problemet ur världen.

”Å flyger i lufta dä gör di sôm skam,
förskräcklit å fort ändå.
Dä ä skillna’ dä när a’en ska fram,
en får klar sej mä te å gå.

Men en ä fôll bra bakôm emellerti
när en inte kan räkne ut,
va i hundan di har så ont ôm ti,
den tar fôll i alla fall slut.

För ja ä tôrpare ja,
å ja har dä så bra,
ja ligger på sôffa för så ska dä va,
å gräset dä växer å rôgen han gror
//:sätt på panna mor!://

Hå hå ja ja …”

Ur boken om Sjuksköterskans historia: När röntgenundersökningarna inleddes på våra sjukhus i slutet av 1890-talet kunde röntgenläkaren ibland ha titeln lasarettsfotograf.

I början av 1900-talet kunde en van vaktmästare få stå för narkosen

En distriktssköterska på 1930-talet om ett möte med en kvinna som hade en egen variant av nutidens ICD-pacemaker:

Att bryta mot hastighetsbegränsningarna är brottsligt och ett tecken på omognad hos föraren.

Motormännen har låtit mäta hastigheten vid landets skolor. Norra Skåne skriver om resultatet för Hässleholms del. Vårt ena barnbarn går på Linnéskolan. Där kör varannan bilist för fort. Just vid det övergångsstället blev en skolflicka påkörd av en grävmaskin för ett par år sedan och ådrog sig allvarliga skador.

Att köra för fort utanför skolor är ett tecken på grav omognad hos föraren. Det borde vara varje kommuns uppgift att med hjälp av fartgupp eller andra radikala åtgärder omöjliggöra hastighetsöverträdelser på sådana platser.

Lidköpings kommun har inte gjort mycket genom åren vad gäller detta. Men jag har noterat att Lidåkersskolan nu, 35 år efter att vårt äldsta barn började där,  äntligen har fått ett rejält farthinder. Efter påtryckningar har det även vidtagits åtgärder vid Sjölundaskolan. Vi skall dit idag när ett av våra barnbarn börjar 1:a klass och ett annat 5:e klass. Då skall vi se om farthindret håller vad det lovar. Men i första hand önskar vi såklart att de flesta tar sig dit gående eller med hjälp av cykel, både barn och vuxna.

Det är inte för att undgå risken för att ertappas av polisen vi skall följa hastighetsgränserna. Det är för att vara rädda om andra människors liv och hälsa, något som alltför många bilister inte tycks begripa.

I dagens NLT finns det en debattartikel som alla borde läsa, inte minst de förment duktiga föräldrar som skjutsar sina barn med bil, till och från skolan.

För mig är det rent obegripligt att fullt friska barn fråntas möjligheten att ta sig till skolan till fots, på cykel eller, om så behövs, med hjälp av kollektivtrafiken.

Artikeln innehåller många bra argument mot det curlingartade beteendet att medelst bil skjutsa skolbarn. Den tål att läsas, och det både en och två gånger.

En sak är säker. Hade mina föräldrar haft bil när jag växte upp hade de aldrig i livet kommit på tanken att skjutsa mig till vare sig Fredriksbergsskolan, Centralskolan eller Läroverket. Jag är än idag tacksam att jag slapp att växa upp i en familj med innehav av bil.

Kan Greta ta sig till Amerika med segelbåt så kan väl vi ta tåget till Nordpolen.

Resan bjöd på flera trevliga möten – som en fikasugen undersköterska jag jobbat med, en språksam manlig kvinnoläkare som satte sig vid vårt bord samt en yngre man från Turkiet som tyckte att vi borde besöka hans pizzeria, granne med Nordpolen.

Tågresa, trevliga möten, anrik cafémiljö med bordsservering och gott fikabröd – en helhetsupplevelse i en klass för sig!!