Författare: bengan

Eventuella läsare av bloggen kanske undrar varför jag hela tiden upprepar budskapet om det ohållbara med allt onödigt (= det mesta) flygande, bilåkande och konsumerande.

Anledningen är den att kampen för miljön har varit mitt huvudintresse alltsedan skoltiden. Hans Palmstiernas bok ”Plundring, svält, förgiftning” från 1967 var en väckarklocka för mig. Den kom att få ett enormt genomslag och väckte människor till insikt om att en global ­miljökris hotade mänsklighetens över­levnad.

En annan förebild var Georg Borgström som blev världskänd för sina debattinlägg om den orättvisa fördelningen mellan fattiga och rika i världen, människans rovdrift på naturen och risken för en global brist på livsmedel.

Att skydda biosfären mot människans rovdrift av densamma är min stora livsuppgift. Andra lägger krutet på hjälporganisationer som Röda Korset och Rädda barnen, eller kämpar för kvinnors rättigheter i en värld där ”gubbarna” fortfarande vill styra och ställa.

En sak är säker: Jag kommer inte att ge upp min kamp, vare sig här i bloggen eller i livet i övrigt.

Den som stör sig på ”Bengts förnöjsamma tankar” får leta reda på en mer undfallande bloggare, en som inte drar sig för att gång på gång passera en sådan där gate på Landvetter, Sturup, Bromma eller Arlanda.

Men jag har en egen uppfattning om vart den där porten leder, och det är inte till något Paradis.

SMHI har ändrat sättet att mäta vattennivån i våra sjöar och hav.

Men de värden man kommer att få i slutet av detta sekel är på en nivå man knappt ens vågar tala om. Människornas flygande, bilflängande och shoppande kommer att medföra att havsytan stiger med 2 meter.

Vi har troligen fortfarande en chans. Förutsättningen är att vi istället har förnöjsamheten som ledstjärna. Men med tanke på de reseberättelser och annat som sociala medier förser mig med är hoppet inte stort. Haven kommer att fortsätta att jäsa upp över kontinenternas stränder och städer, en kombination av smältande inlandsisar och att ett varmare havsvatten tar mera plats.

Idag kommer den på SVT-Play, dokumentären om hur Carina Bergfeldt fick tag på sin hemlige amerikanske bror.

Hittills har jag inte kunnat dokumentera att Carina och jag är släkt, men jag ger inte upp. På min farmors sida finns det rötter i Götene, Holmestad och Timmersdala. På Twitter beskriver Carina sin tidiga livsresa: Österäng sju år, sen Götene 11 år, sen Skara två år. En träff med bloggaren vore således ingen omöjlighet.

Mångfalden är här! Den damp ner genom brevinkastet för en stund sedan.

Gör som vår kompis Kristina: Börja med att plantera en fjärilsbuske. Hennes heter visst Bengt, men det går naturligtvis lika bra med vilket namn som helst. Mångfald kan vi aldrig få för mycket av, inte ens på namnfronten.

Och kör alla stenplattor och asfaltsjok till den plats där de hör hemma, tippen. Om det är avdelningen för deponi eller inert material är jag osäker på. Eller kör helt enkelt eländet till Kvarntorp, för slutförvar.

En sak är jag nämligen övertygad om: Skall vi ha trädgårdar som präglas av mångfald hör stenar och asfalt inte hemma där. Istället skall vi ha fruktträd, bärbuskar, blommor och odlingar av rotfrukter och grönsaker.

Det är troligen en mycket bättre livförsäkring än de näringsfattiga konservburkar som sådana där preppers köper på sig – utifall att larmet skulle gå.

Det är bra att vänsterpartiet begär återremiss vad gäller Hamnstadsprojektet. Kostnaderna måste fram, både framåt och bakåt i tiden.

Bra är det självklart med moderaternas hårda kamp mot Hamnstadens förverkligande.

Hamnstadsområdet kan användas till mycket, men det lämpar sig verkligen inte för bostäder. Men en flyttning av Båtgården till området vid Småbåtshamnen vore en riktig fullträff eftersom den nuvarande Båtgården då kan bli ett ypperligt bostadsområde, på giftfri mark.

Att det skall behövas en second opinion för att (i bästa fall) riva upp beslutet om Hamnstadsprojektet säger en hel del om tillståndet i maktens boning på Skaragatan.

Det är ett argument som ofta används på landsorten, framförallt när det gäller att motivera alla avgasstinna motorevent.

Själv tycker jag att det är rätt gott när det inte händer så mycket. Och det gör det inte här ute i Stenhammar, men ibland så händer det något (som inte genererar tonvis med skräp och avgaser) och som man faktiskt skulle ha viljat vara med på, men då missar man det.

Som gårdagens Jazzpicknick vid Villa Giacominaparkens Lusthus, med New Orleans Jazz Cats. Vi får ha bättre koll på Jazzkattens kommande arrangemang.

Vad gäller Stadsträdgården i sommar har Anne redan noterat i almanackan. Dit kommer bl.a. Sophie Zelmani och Augustifamiljen tillsammans med Petra Marklund. Lisa Miskovsky dyker också upp. Och vi med, på elcykel, när det händer något som känns värdigt denna bygd. För allt som händer i denna bygd handlar som väl är inte om raggarbilar, cruisingar, tractorpullingar, hjulaftnar och motortävlingar.

Jazzkattens evenemang i Brita Horns Lusthus hamnade faktiskt i tidningen.Det gjorde även helgens cruising. Men då handlade det bara om att beskriva alla de polisingripanden som detta event förorsakade.

Det är rent beklämmande att så många människor inte klarar att ha roligt utan vin, sprit och öl, okritiska offer för alkohollobbyns framgångsrika härjningar i vårt samhälle.

Det här är berättelsen om hur pronomenet hen tog sin i svenska språket.

Ur UNT 30/11 2016: 1966 skrev språkvetaren Rolf ­Dunås i UNT om hur opraktiskt och klumpigt det var att använda ”han eller hon” eller ”han/hon” när man inte visste könet på den man talade eller skrev om. Och det hela hängde samman med att kvinnorna i mitten av 1960-talet hade tagit plats i samhället – och språket – på ett annat sätt än tidigare:

”Medan man tidigare skrev t. ex. ‘man ska fråga varje kund hur han vill ha det’, blir det nu allt vanligare att ersätta ‘han’ med ‘han eller hon’ eller ‘han/hon’. Dessa uttryckssätt måste ha ett samband med talet om könsroller. Kvinnan får inte ens språkigt underordnas mannen.”

Rolf ­Dunås hade dock en lösning på problemet: ”För egen del kan jag drömma om att man från ‘han’ gick ett steg framåt i vokalräckan och från ‘hon’ två steg tillbaka och uppfann tvåkönade ordet ‘hen’ med kort e. (‘Hin’ är ju upptaget.) Det skulle ha en intressant likhet med finskans ‘hän’ för ‘han’ eller ‘hon’.”

Här länken till radioprogrammet Språket dokumentär: Striden om hen:

Det är bäst att googla efter programmet för att kunna lyssna.

För mig är det fullständigt självklart att använda ordet hen. Men det finns en grupp med rigida stofiler som inte vill ha ett levande språk.

Vad gäller särskrivningar är jag dock stockkonservativ, men förhoppningsvis ingen sto fil.

Det finns en typ av grannsamverkan jag gillar – att hjälpas åt att notera hur mycket livgivande regn det har kommit. För bo grönt vill vi väl alla.

Att jaga hjärnspöken bland buskarna är en uppgift jag med varm hand överlämnar åt de för ändamålet rätt skickade.

Jag läser i Norra Skåne att Ballingslövs kök firar 90 år idag. I hyllningsartikeln finns det inget som avslöjar att hela 35,1% av Ballingslövborna röstade på SD i EU-valet.

Det dystra resultatet behöver ju inte betyda att de som jobbar på ortens största företag röstar brunt. De anställda är säkert medvetna om att vill de ha kvar sina jobb är unken, brun, EU-kritisk nationalism inget framgångsrecept.

EU må ha sina nackdelar men den som är resistent mot populistiska rörelser ser även många fördelar. Vad gäller Ballingslövs kök är export en sådan, rent av livsavgörande, fördel.

Det gäller att stoppa ner rätt sedel i urnan nästa gång, om man vill ha jobbet kvar.

Det gäller inte bara i Ballingslöv utan i hela landet. V och SD vill gå ur, men vi som vill ha jobb, mänskliga rättigheter och fred, vi röstar för en fortsatt europeisk gemenskap, och mot nationalistiskt färgad inskränkthet.

Tillägg: Vi tog vårt kök från Vinninga Snickeri och bytte bara själva luckorna (varför skall man byta det som är helt?). På den orten var de bruna ”bara” 16% i EU-valet.

Lagen om alltings jävlighet är således relativ. Det finns olika nyanser av brunt, till och med på köksluckorna.

Men tänk på att även i Skåne är de allra flesta positiva till mångfald och skrapar man lite på ytan hos de enfaldiga hittar man oftast ett riktigt gott hjärta som klappar, för alla.

I Hässleholm är befolkningen mycket mer benägen att hälsa på okända mötande på stadens trottoarer och gångvägar jämfört med i Lidköping.

Vad gäller plikten att stanna för fotgängare vid övergångsställen segrar Hässleholm med hästlängder.

Vanligt hederligt hyfs, artighet och laglydighet tycks alltså inte vara kopplat till partifärg. I Lidköping ser jag ofta rött, något det sällan finns anledning att göra i Göingebygden.

Böcker är bra till mycket – som godnattsaga och till att inte nudda golvet.

Men böcker må aldrig brännas, censureras eller gömmas undan, något som ett brunt riksdagsparti dessvärre tycks ha i sitt unkna program.

Ni vet ju: Där man bränner böcker, där bränner man till slut också människor. (Heinrich Heine).

Och tänk på att: En bok är som en trädgård som kan bäras i fickan.
Arabiskt ordspråk