Författare: bengan

Vi människor tycks ha lagt av med badandet för i år.

Hundarna vill nog bada men får inte.

Vi vill inte att gässen skall bada, men de gör ändå som de vill, dvs intar hela Skogshyddebadet.

Många år med ett totalt ohållbart firande av den s.k. Hjulaftonen har resulterat i klimatförändringar och väderkaos.

Som man bäddar får man ligga (eller helt enkelt stå ute i ösregn).

Fem barnbarn på en kvadratmeter – gränsen för den kritiska massan har uppnåtts och kedjereaktionen har inletts.

Som väl är har morfar/farfar ännu inte nått bristningsgränsen.

Nu har Svea och Saga lagt beslag på den cykel vi köpte för 35 år sedan. Den är fortfarande i fin form men väl liten för Svea, och kanske även för Saga.

Lilla Selma, nyanländ från Seattle, vill inte sitta i morfars knä men hon gillar verkligen hans kardemummabullar (inhandlade på Willys).

När jag var inne bland körsbärsträden vid Kaffekvarnen svepte en havsörn förbi, långt uppe i skyn. Bäringen var sydsydväst.

Den ville säkert ha örnkoll på om SMHI’s klass 1 – varning var befogad eller inte.

Alla har inte lika bråttom till Hades.

Att färdas stillsamt ger både liv till åren och år till livet.

https://www.postvagnen.com/sjk-forum/showthread.php/9893-Rälsbussar-i-Tjustbygden

https://www.svd.se/en-skrackbild-av-staden-som-enbart-funktion

Citat ur Josefin Holmströms krönika:

Vad händer när stadskärnor avfolkas och livet flyttar bort?

Vad gör det med folk att bo på en plats utan levande centrum? Vilka konsekvenser får det i långa loppet?

Jag tror att de blir själsliga och kulturella konsekvenser.

För några år sedan besökte jag Hartford, en medelstor stad i Connecticut i nordöstra USA.

Hartford är sedan dess en skräckbild för mig, en bild av staden som ren satanisk, effektiv funktion: i det här rutnätet bor vi, i det där rutnätet arbetar vi, i den där klossen handlar vi. Det finns ingen plats för spontanitet, folkliv, tradition; inga butiker som går i arv, inga kvarter att strosa igenom. Bara skyskrapor, parkeringshus och själslig utblottning.

I denna värld är bilen helt och hållet nödvändig, för affärerna ligger otillgängliga långt utanför staden, omgärdade av motorvägar. Och det är inte bara Hartford: ett närmast oändligt antal amerikanska städer har utvecklats i samma riktning. Till dem fogas så kallade commuter towns, artificiella småstäder där man bara sover för att sedan pendla till jobbet i närmsta större stad.

USA är inte Sverige, jag vet. Men mall-kulturen står på tillväxt. Gallerior, shoppingcentrum och Espresso House så långt ögat når, och till slut blir man glad och tacksam för att Espresso House åtminstone har öppet och inte ligger igenbommat och tyst som allt annat.

Det är dags att börja tänka till om vilka stadskärnor vi vill ha i framtiden – döda eller levande?

Till slut kom den med, den enligt bloggaren så angelägna insändaren.

Tidningen var kanske rädd att mista en kund. Bloggaren var rädd att någon skulle mista livet.

Det fria ordet får aldrig ifrågasättas. De som månar om andras liv på och omkring våra gator och vägar måste få komma till tals.

Men att få kommunledning och polis att vidtaga nödvändiga åtgärder är nog att begära för mycket.

Vad gäller yngre förare sköter flickorna sig exemplariskt men en ung kille på en lätt MC är ofta rent livsfarlig, både för sig själv och för andra. Undrar vad deras föräldrar har för sig? Det är ju de som har det fulla ansvaret.

Igår kväll hade ett uppsluppet gäng med unga kvinnor fest i Kaffekvarnen. Det dracks säkert en del kaffe, om än inte nymalet.

Men pratkvarnarna hördes till långt in på natten och att det även läppjades på andra drycker än kaffe framgick med all önskvärd tydlighet av dagens grindstolpefynd.