Författare: bengan

Plötsligen dyker det upp, huset där min bästa kompis under skoltiden bodde. Jag är lite tveksam till att fotot är taget 1960. Troligen är det något år senare.

Det var kompisens föräldrar som lärde mig att älska och värna naturen. Utflykterna till Hornborgasjön och Ammenäs (i Bohuslän) blev många. Några köpcentra var det aldrig tal om.

Gunnar och jag ägnade oss åt pyroteknik i den högre skolan och det är ett rent under att huset fortfarande finns kvar. Vi hade fri tillgång till eter och kloroform, trots att vi bara var i 10-årsåldern. De enda som somnade in var dessbättre enkom de fjärilar vi hade fångat.

Om det var under realskole- eller gymnasietiden vi i hemlighet lät konstruera en hembränningsapparat nere i hobbyrummet minns jag inte. Däremot är minnet rent och klart vad gäller resultatet – totalt odrickbart! Vad som hade hänt om Gunnars föräldrar hade upptäckt våra förehavanden vågar man knappt ens tänka på.

På den kortsidan av huset som är vänd mot åkern finns källardörren. Gunnar råkade stänga den när jag hade vänster lillfinger innanför dörrkarmen på gångjärnssidan. Fingertoppen rök och det blev akut operation. Ny hud till fick transplanteras från underarmen. Fingertoppen hamnade i en musfälla på vinden.

Så illa kan det gå om man inte kan hålla fingrarna i styr. Men som tröst fick jag jag boken Robinson Crusoe av Gunnars föräldrar. Boken var nästan värd sitt pris. Dessutom har jag faktiskt ett finger som inte lämnar några bestående avtryck.

Många positiva minnen har jag (som vanligt arbetarbarn) från denna villa med högt utbildade och välbeställda vuxna. Där fanns allt det jag bara kunde drömma om – kameror, förstoringapparat, en fantastisk märklinjärnväg, böcker, bil (min far hade bara moped).

Och tänk så många gånger jag fick följa med till sommarstugan vid  Havstensfjorden där vi lärde oss att simma, tittade på fåglar, fångade fjärilar och klättrade i träd. Min far hade sina semesterperioder utspridda mellan början på maj och slutet på semestern. Under mina 12 år i skola kunde vi därför bara åka på semester vid 2 tillfällen, 1959 för att tälta i Lysekil och 1967 för en sommarvecka i nu TV-aktuella Gammelgården i Björkliden. Givetvis företogs båda resorna med tåg.

Sist men inte minst – jag behövde aldrig känna att jag kom från en lägre socialgrupp, utan behandlades som en jämlike. Och när Gunnar och jag tog realexamen var mina föräldrar och min mattelärare, Gunnar Storm, bjudna på middag hos Ulfs. Det fanns verkligen inga vattentäta skott mellan hög- och lågutbildad.

På det för första gången vinteröppna sommarhemmet Skogshyddan mötte Anne och jag min gamla BB-kompis från sommaren 1952, Leif Granevik.

Glassen lockade knappast i kylan men Leif hade klokt nog ordnat med korvgrillning för blåfrusna pulkaåkare nere vid Vänerstranden.

…och säg upp kontraktet med larmföretaget. Larmnyttan är i stort sett obefintlig.

Det finns en vinnare på rädslan för inbrott, larmföretagen. Men för den som inte vill låta sig luras finns Grannsamverkan, dvs något som verkligen fungerar, dessutom helt kostnadsfritt.

Lördag kväll, Melodifestival och inget att snaska på. Men då kom bloggaren att tänka på burken med Lillebrors Bästa, godiset som Simon har sålt för att finansiera Linnéskolans klassresa. Hoppas bara att klassen (i god Greta Thunberganda) väljer tåget och Västkustbanan för resan från Skåne upp till Liseberg och Göteborg.

Om det är lillebror Isak (med hjälp av lillasyster Lisa!) som har stått för kolakoket är oklart.  Men han är definitivt lika sugen på godsaker som farfar!

Idag, precis som så många andra dagar, färdades bloggarparet med buss. Men det gick lite väl fort och hetsigt i snömodden. Lokalbussarna har inga bälten och det är knappast meningen att man skall behöva frukta för sitt liv vid färder med Västtrafik.

Bloggarparet blev riktigt förskrämda när busschauffören vid två tillfällen valde fel sida om mittrefugen.

Bloggaren tänkte reklamera den vådliga färden men klickade aldrig på SÄND-knappen. Man är nämligen tvingad att skriva exakt vilken buss man åkt med, sitt personnummer, Västtrafikkortnummret och slutligen, på heder och samvete intyga att allt det man skrivit är sant.

Detta tvingande förfarande gjorde att bloggaren blev riktigt skraj. Han vill ju ”bara” att Västtrafik och deras bussar, spårvagnar, båtar och tåg skall framföras enligt lagar och regler. Inte vill han sätta dit – och kanske till och med lagföra – en enskild anställd. Men Västtrafik måste kunna garantera resenärernas säkerhet.

Att chaufförerna utgörs av kvinnor och män, en del med härkomst från Sverige och andra med ett förflutet i andra länder, det tycker bloggaren är toppen. Och man blir alltid lika vänligt bemött när man kliver på eller av, utan undantag.

Men mittrefugerna måste passeras på rätt sida, hastighetsgränser skall hållas och inget stollekörande får förekomma genom rondellerna. Annars är risken stor att resenärerna flyr från Västtrafik och övergår till bilkörande. Och så långt skall det verkligen inte behöva gå.

Bloggaren borde kanske inte klaga. Paret kom ändå fram till kyrkogården med livet i behåll. Och refugerna blev ju inte påkörda. Tänk också på att refuger kan vi alla komma att behöva, som tillflyktsort och fristad, i bistra tider.

 

P1-morgon möblerar om. Fr.o.m. måndag tidigareläggs ”Tankar för dagen” till 06:25.

Men den förändringen som harmar bloggaren mest är flytten av ”Land- och sjövädret” från 07.55 till 08.55. Detta väder har bloggaren levt med i hela sitt liv. Och vad skall sjöfararna säga? Och bönderna? Risken för grundstötning eller att klövern mejas när skyfallet är i antågande måste tas på största allvar.

Morfar Simon på Båltorp skulle ha vaknat upp vid apparaten, fattat pennan och skrivit till Kungs!

Bloggaren väntar med den åtgärden till dess att klåfingrigheten når ”Land- och sjövädret” 21.50. Att få lyssna till dagens toppnoteriningar vad gäller temperatur och nederbörd är ljuv musik, för att inte tala om vindstyrkan på Skagerrak när stormarna ryter i.

Detta förutsätter dock att han inte har somnat till vid apparaten, det som gamle Simon brukade göra inne på kontoret där på Båltorp.

Bloggaren som absolut inte vill vara med i Facebook kan ändå tjuvkika vad de håller på med i gruppen ”Vi som kom ihåg hur Falköping såg ut förr”.

Det kanske är på grund av orden ”kom ihåg” som inlägget nedan kom till.

Men bloggaren ”kommer ihåg”. Han vet att detta är Bjurums kyrka och inget annat. Vacker är den, särskilt i trantider. Där är vi ju faktiskt redan om cirka 6 veckor.

Är man ute och tittar på tranor kan man även passa på att ta en sväng upp till Ugglums kyrka.

Om inte minnet sviker bloggaren har kyrkobyggnaden i Ugglum anor från 1100-talet.  Kulhålen i kyrkporten lär vara ett minne från en dansk visit på 1560-talet.

Bloggaren vill tillägga att det är ett mycket fint foto på Bjurums kyrka som Rasim har lagt ut!

Mormor Lisa ägnade sig åt att skriva dagbok. Dagboken låg alltid framme på skrivbordet inne på kontoret och läsandet av anteckningarna var en av bloggarens favoritsysselsättningar vid besök på gården.

Det fanns många dagböcker att kika i, skrivandet hade pågått i årtionden. Mormor hade absolut inget emot att barn och barnbarn tog del av skriverierna.

Bloggen är även den en form av dagbok där tankar och funderingar formuleras. Den som är intresserad får gärna läsa men tankarna är högst personliga. Den som låter sig förargas får skriva sin egen dagbok.

Mormors dagboksanteckningar handlade om saker som vädret, skörden, om någon ko hade kalvat, hur många tjog ägg som hade sålts till handlarn i Sätuna, vilka som hade varit på besök och vilka mormor hade talat med i telefon. Var det kalas omnämndes vilka av de tio barnen som hade närvarat. Då och då kunde blicken lyftas ut mot den stora världen varvid herrar som Erlander och ”Krusse” kunde få sig en omgång. Centerledaren Hedlund sågs med betydligt blidare ögon.

Det är nog så att dagböckerna fortfarande finns kvar på gården,  över 30 år efter mormors bortgång. Jerker, en kusin till bloggaren, har dem säkert i tryggt förvar, kanske i förmaket eller inne på kontoret.

Här syns skrivbordet till höger i bild. Morfar Simon, som har nickat till framför radioapparaten, varken skrev eller läste några dagböcker. Men Skaraborgs läns tidning, den lusläste han.

Bloggaren är dock tacksam att mormor och morfar slapp läsa dennes skriverier. De hade säkert inget sagt. Men vad skulle de ha tänkt?

Knappt 15% av företagen i Lidköping leds av kvinnor. Men nu är ”gubbväldet” hotat. Starka kvinnor tar över på företagen, och det även söder om Vänern.

Det kanske är de nya friska vindarna från Värmland och NWT som påverkar företagsklimatet i Lidköping.

På sikt har männen inte en chans med sina muskler och sina från synbarken till motoriska centra dominerande nervbanor. De står redo för jakt och strid, egenskaper som  inte är särskilt efterfrågade i vår nya moderna värld.

Då står kvinnorna betydligt bättre rustade, med sina starka kopplingar mellan vänster och höger hjärnhalva, något som gör dem oslagbara på socialt samspel och känsloliv, dvs just sådana egenskaper som är oumbärliga i samhället i stort och i företagens ledningar i synnerhet.

Dessa kvinnliga egenskaper gör att männen går en dyster framtid till mötes. Men de får väl hållas i sina slutna sällskap, och minnas tider som har flytt. Fruarna ansvarar säkert gärna för inlämningen, hur det blir med hämtningen är däremot en öppen fråga.

ICA-handlarna har årsinkomster som är rent astronomiska. Bäst går det för en ICA-Butik i Jönköping med en vinst på nästan 50 miljoner. (Dagens DN).

Bloggaren håller sig borta från ICA-butikerna. Det beror inte enbart på att han avskyr när folk tjänar ohemult med pengar. Han vill nämligen inte bege sig till Närhälsan och kolla WR (Wassermans reaktion) efter ICA-besöket.

När bloggaren var på praktik på medicinkliniken i Falköping 1973 var detta ett rutinprov som togs på alla patienter som blev inlagda.

Syfilis? Superklipp? 9:95 i rabatt? Nej fy sjutton! Då kilar han hellre in till Willys. Där behöver han inte riskera att drabbas av paralysie générale.