Författare: bengan

Precis som bloggaren ber Leif GW aftonbön varje kväll. Bloggarens bedjande inleddes under kalla kriget. Lansenplanen flög över kökstrappan på hans mormors och morfars gård i Sätuna och på TV varnade Henry Christensson för ett nära förestående kärnvapenkrig. Mormor Lisa gav tröst åt den förskrämde pojken och lärde honom den bön som följt honom genom livet: ”Gode Gud bevara oss för krig och svår tid. Amen.”

Här sitter mormor Lisa i förmaket på Båltorp

Och precis som Leif GW ber bloggaren vissa individer dra åt fanders. Exempel på sådana är alla ledande sverigedumokrater. De bland vanligt folk som är så in i vassen dumma så att de röstar på dumoktaterna vill han däremot helst bara be en stilla bön för, dessa arma stackare. Förlåt dem Gud ty de veta icka vad de göra.

Här kan den som så önskar få lite dagsaktuell information om vad den gamle kriminologen sysslar när han inte ber till Gud eller ber folk dra åt helvete:

https://www.svd.se/leif-gw-persson-jag-kan-do-nar-som-helst

Plötsligt dyker detta fotografi upp i Storegate. Hur det gick till är ännu inte utrett. Men det måste röra sig om mormors och morfars guldbröllop under första hälften av 60-talet. Bloggaren sitter i mitten, längst ned på trappan. Fönstret till höger är kontoret där bloggaren brukade ligga och slafa i en urgammal utdragssoffa.

Undrar vem fotografen var? Denne borde väl ha riktat kameran mer åt vänster?

Bloggaren bifogar ännu ett foto, ett där morfar Simon själv utgör huvudpersonen när han firar sin 80-årsdag på Båltorp, Sätuna, Broddetorp (som postadressen benämndes).

Obs brädan på stenmuren till vänster om porten. Den drogs fram när korna skulle in respektive ut ur ladugården vid mjölkning. Simon ville av förklarliga skäl inte ha några kor springande i sin välskötta trädgård.

I den utmärkta tidningen Norra Skåne läser bloggaren att en gammal fin hästkastanj i Hässleholm har sågats ned pga att den har drabbats av den relativt nya sjukdomen kastanjeblödarsjuka. Bara i Helsingborg har över 1000 träd fallit för motorsågen till följd av denna aggressiva bakteriesjukdom och nere på Kontinenten har hela alléer skattat åt förgängelsen.

Nu finns det således ännu en sjukdom som dödar våra träd. Sedan tidigare grasserar både almsjukan och askskottsjukan.

Klicka för att komma åt fogelstrom_j_140818.pdf

Trädslag som har funnits på Jorden i årmiljoner börjar plötsligen att dö. Bloggaren hoppas att många delar hans oro. Naturen mår inte väl. Även om den direkta orsaken till träddöden är virus eller bakterier torde den bakomliggande orsaken vara den nyliberala och penninghungriga värld vi lever i. Det räcker med att läsa M/KD-budgeten för att inse detta dystra faktum.

I samma tidning läser bloggaren att honungsskörden har varit god i Skåne. Men årets honung har nästan blivit svart. Det beror på den torra sommaren och att bina har fått söka nektar på blad av ek, så kallad bladhonung. Den är inte lika söt men innehåller lite beska som gör att den blir extra välsmakande

Och med de här rykande färska bilderna vill Hässleholms biodlarförening locka fler att ge sig på biodling. Fast bloggaren tycker att det mest liknar någon form av gammal hederlig hembränning:

På väg från bussen passerar bloggaren Kvarnen där han möts av detta minst sagt lysande budskap.

Här skall det bli åka av när barnbarnen kommer på besök!

Kul att ha sällskap av det där konstverket med delfinen, placerat alldeles bredvid den konstfrusna isbanan.

Och inte blir det effekten sämre av att bloggaren äger aktier i läkemedelsföretaget Karo Pharma som har tagit fram produkten.

För de som inte har haft vett att hoppa på tåget i tid är det faktiskt förkylt.

Texten nedan är från Apoteket Hjärtat:

Men billigast är det troligen på Apotea:

 

Visst blir man både stolt, glad och imponerad när man nås av beskedet att ett av barnbarnen har kammat hem Nobelpriset i litteratur.

Eftersom Svenska Akademin har imploderat valde Linnèskolan i Hässleholm att på eget bevåg utse en pristagare.

Att valet föll på Simon är inte så konstigt. Redan som sjuåring loggade han på egen hand in på bloggarens gamla blogg där han plitade ner en liten rolig historia, inte sällan med bloggaren som en av huvudfigurerna.

Även lille Erland uppe i Stockholm prisades denna Nobeldag och det med diplom och trerätters middag. Bloggaren vet inte vad Erland prisades för men gullig och rar är han, precis som bloggarparets övriga åtta barnbarn.

Skall sanningen fram är nog bloggaren lite mallig ändå, precis som alla andra mor- och farföräldrar. För det var ju de som vann det noblaste av alla pris när de små telningarna kom till världen.

I dagens NLT kan man läsa att stadens fäder i mitten av 1800-talet tackade nej till att få Västra Stambanan dragen genom Lidköping, detta med hänsyn till sjöfartsnäringen som inte ville ha konkurrens av järnvägen.

Med ”stadens fäder” menas kommunfullmäktige. När beslutet fattades torde fäderna enbart ha bestått av gubbar och inga mödrar. Hade ”stadens mödrar” haft hand om kommunens affärer, utan gubbinblandning, kunde vi i nutid ha tagit oss till Stockholm på 2 timmar och till Göteborg på 50 minuter.

Skyddandet av skeppsredarnas intressen är fortfarande en stor angelägenhet för inflytelserika krafter i denna bygd. Det räcker med att Göteborg skall bygga en ny bro för att få någon redarvän att fatta pennan och rasa mot planerna.

Tänk om det kunde finnas någon mäktig manlig invånare som kunde ryta ifrån och kräva en satsning på godstransporter på järnväg till och från Lidköping. Men någon sådan lär vara svårt att hitta.

Vad det ensidiga värnandet av sjöfarten i denna av slutna sällskap präglade stad beror på, det vet inte bloggaren med bestämdhet. Men han har sina onda aningar.

När bloggaren var 6 år och skulle opereras för blindtarmen på Falköpings lasarett kom kyrkoherde Johansson fram till honom där han låg på en brits på akutmottagningen. Bloggaren lär då ha yttrat: ”För hundra gubbar, jag måste hem till karnevalen!!”  Vad det uttalandet har med artikeln i NLT att göra kan man verkligen fråga sig. Kan det möjligtvis ha något med de där gubbarna att göra?

Om bloggaren kom iväg på någon karneval minns han inte men järntabletter fick han äta en lång tid efter operationen, krossade i hallonsylt. Det smakade riktigt illa. Men smak för det som transporteras på räls av järn, det fick han. Och efter att ha delat rum på lasarettet med sju gubbar i åtta nätter i en trång, unken sjukhussal är han vaccinerad för hela livet mot det elände som benämns slutna sällskap. Det fanns ju inte ens en ”damklubb” att söka sig till.

Att vara 6 år och skild från föräldrarna under så lång tid gör att bloggaren har en kronisk form av hemlängtan. Men han åker gärna och hälsar på, men då måste resan gå som på räls.

I dagens SvD får man konkreta råd i konsten att radikalt minska sina koldioxidutsläpp.

Att flyga inrikes är väl i princip det dummaste man kan göra. Inte är det så mycket bättre att flyga utrikes, med undantag för att hälsa på närstående i avlägset belägna länder.

Själva artikeln är låst för icke prenumeranter men några bilder kan säga mer än flera tusen ord.

Apropå villabilden så tror bloggaren att den som inte går på vansinnstrenden att låta sten- och makadambelägga stora delar av trädgården utan istället odlar potatis, grönsaker, frukter och bär i densamma kan bo kvar med mycket gott samvete:

Det är klart att det skall serveras Vätternpotatis till sillen på tåget från Nässjö via Jönköping och upp mot Skaraborg. Men tallriken fick vi lov att införskaffa i bistron på snabbtåget från Malmö mot Stockholm och julmusten var utbytt mot SJ-kaffe.