Författare: bengan

Visst är det bra med snöröjning. Nackdelen är att den is och snö som ligger kvar efteråt har blivit tillplattad och hård. Risken för fallskador ökar därför (enligt min åsikt) dramatiskt efter plogning. Att avsluta arbetet med sandning hjälper bara delvis.

Finns det någon bättre metod för plogning? Vid dagens långpromenad till Sjölunda fick vi hålla oss i traktorspåren vid vägkanterna för att inte halka omkull.

Kanske en lösning vore att skapa ett räfflat mönster i snön i samband med plogningen, ett mönster liknande det efter ett traktordäck och som gör att man slipper att ramla och slå sönder sig.

Tillägg bör att vi båda två hade broddar under promenaden. Men trots att det var lite väl glatt kunde vi ändå summera att det hade varit en både stärkande och glädjefylld promenad upp mot Sjölunda och busshållplatsen för lokalbuss nr 2.

De första svaren från DNA-testet har dykt upp. Jag uppges vara Skandinav till 93% men rötter finns även söderut i Europa.

Vi brukar ta tåget ner till Italien via Österrike och Brennerpasset. Det var inte långt från passet som Ötzi hittades, upptinad ur en glaciär, bara dryga 80 meter in på italiensk mark från Österrike räknat. Han verkade inte ha blivit nerklubbad men han hade en pilspets i ena skuldran som sannolikt orsakade hans död.

DNA-testet ser en koppling mellan mig och Ötzi:

Det kanske är därför tågresan ner genom Sydtyrolen känns så njutbar. Velinga, som mormor och morfar kommer från, har fått en konkurrent i Bolzano. Men frågan är väl ändå om inte Hökensås, Velinga kyrka, Mossagården och Aplagården ligger mig varmare om hjärtat. Det där med snö och is är jag inte så mycket för.

Äntligen! Efter lång tids frånvaro i butikernas frysdiskar har sillen åter dykt upp.

Våra Omega-3 nivåer är säkert nere på bottennivåer vid det här laget, något som varken hjärtat eller centrala nervsystemet lär uppskatta.

Men nu skall det bli ändring på det. Till lunch idag serveras panerade ugnsstekta sillfiléer med potatismos, rårivna morötter och krösamos på Norrlandslingon!

Varför sillen var borta under så lång tid känner vi inte till, inte heller hur det gick till när sillen åter gick till.

Plötsligen dyker det upp, huset där min bästa kompis under skoltiden bodde. Jag är lite tveksam till att fotot är taget 1960. Troligen är det något år senare.

Det var kompisens föräldrar som lärde mig att älska och värna naturen. Utflykterna till Hornborgasjön och Ammenäs (i Bohuslän) blev många. Några köpcentra var det aldrig tal om.

Gunnar och jag ägnade oss åt pyroteknik i den högre skolan och det är ett rent under att huset fortfarande finns kvar. Vi hade fri tillgång till eter och kloroform, trots att vi bara var i 10-årsåldern. De enda som somnade in var dessbättre enkom de fjärilar vi hade fångat.

Om det var under realskole- eller gymnasietiden vi i hemlighet lät konstruera en hembränningsapparat nere i hobbyrummet minns jag inte. Däremot är minnet rent och klart vad gäller resultatet – totalt odrickbart! Vad som hade hänt om Gunnars föräldrar hade upptäckt våra förehavanden vågar man knappt ens tänka på.

På den kortsidan av huset som är vänd mot åkern finns källardörren. Gunnar råkade stänga den när jag hade vänster lillfinger innanför dörrkarmen på gångjärnssidan. Fingertoppen rök och det blev akut operation. Ny hud till fick transplanteras från underarmen. Fingertoppen hamnade i en musfälla på vinden.

Så illa kan det gå om man inte kan hålla fingrarna i styr. Men som tröst fick jag jag boken Robinson Crusoe av Gunnars föräldrar. Boken var nästan värd sitt pris. Dessutom har jag faktiskt ett finger som inte lämnar några bestående avtryck.

Många positiva minnen har jag (som vanligt arbetarbarn) från denna villa med högt utbildade och välbeställda vuxna. Där fanns allt det jag bara kunde drömma om – kameror, förstoringapparat, en fantastisk märklinjärnväg, böcker, bil (min far hade bara moped).

Och tänk så många gånger jag fick följa med till sommarstugan vid  Havstensfjorden där vi lärde oss att simma, tittade på fåglar, fångade fjärilar och klättrade i träd. Min far hade sina semesterperioder utspridda mellan början på maj och slutet på semestern. Under mina 12 år i skola kunde vi därför bara åka på semester vid 2 tillfällen, 1959 för att tälta i Lysekil och 1967 för en sommarvecka i nu TV-aktuella Gammelgården i Björkliden. Givetvis företogs båda resorna med tåg.

Sist men inte minst – jag behövde aldrig känna att jag kom från en lägre socialgrupp, utan behandlades som en jämlike. Och när Gunnar och jag tog realexamen var mina föräldrar och min mattelärare, Gunnar Storm, bjudna på middag hos Ulfs. Det fanns verkligen inga vattentäta skott mellan hög- och lågutbildad.

På det för första gången vinteröppna sommarhemmet Skogshyddan mötte Anne och jag min gamla BB-kompis från sommaren 1952, Leif Granevik.

Glassen lockade knappast i kylan men Leif hade klokt nog ordnat med korvgrillning för blåfrusna pulkaåkare nere vid Vänerstranden.

…och säg upp kontraktet med larmföretaget. Larmnyttan är i stort sett obefintlig.

Det finns en vinnare på rädslan för inbrott, larmföretagen. Men för den som inte vill låta sig luras finns Grannsamverkan, dvs något som verkligen fungerar, dessutom helt kostnadsfritt.

Lördag kväll, Melodifestival och inget att snaska på. Men då kom bloggaren att tänka på burken med Lillebrors Bästa, godiset som Simon har sålt för att finansiera Linnéskolans klassresa. Hoppas bara att klassen (i god Greta Thunberganda) väljer tåget och Västkustbanan för resan från Skåne upp till Liseberg och Göteborg.

Om det är lillebror Isak (med hjälp av lillasyster Lisa!) som har stått för kolakoket är oklart.  Men han är definitivt lika sugen på godsaker som farfar!

Idag, precis som så många andra dagar, färdades bloggarparet med buss. Men det gick lite väl fort och hetsigt i snömodden. Lokalbussarna har inga bälten och det är knappast meningen att man skall behöva frukta för sitt liv vid färder med Västtrafik.

Bloggarparet blev riktigt förskrämda när busschauffören vid två tillfällen valde fel sida om mittrefugen.

Bloggaren tänkte reklamera den vådliga färden men klickade aldrig på SÄND-knappen. Man är nämligen tvingad att skriva exakt vilken buss man åkt med, sitt personnummer, Västtrafikkortnummret och slutligen, på heder och samvete intyga att allt det man skrivit är sant.

Detta tvingande förfarande gjorde att bloggaren blev riktigt skraj. Han vill ju ”bara” att Västtrafik och deras bussar, spårvagnar, båtar och tåg skall framföras enligt lagar och regler. Inte vill han sätta dit – och kanske till och med lagföra – en enskild anställd. Men Västtrafik måste kunna garantera resenärernas säkerhet.

Att chaufförerna utgörs av kvinnor och män, en del med härkomst från Sverige och andra med ett förflutet i andra länder, det tycker bloggaren är toppen. Och man blir alltid lika vänligt bemött när man kliver på eller av, utan undantag.

Men mittrefugerna måste passeras på rätt sida, hastighetsgränser skall hållas och inget stollekörande får förekomma genom rondellerna. Annars är risken stor att resenärerna flyr från Västtrafik och övergår till bilkörande. Och så långt skall det verkligen inte behöva gå.

Bloggaren borde kanske inte klaga. Paret kom ändå fram till kyrkogården med livet i behåll. Och refugerna blev ju inte påkörda. Tänk också på att refuger kan vi alla komma att behöva, som tillflyktsort och fristad, i bistra tider.

 

P1-morgon möblerar om. Fr.o.m. måndag tidigareläggs ”Tankar för dagen” till 06:25.

Men den förändringen som harmar bloggaren mest är flytten av ”Land- och sjövädret” från 07.55 till 08.55. Detta väder har bloggaren levt med i hela sitt liv. Och vad skall sjöfararna säga? Och bönderna? Risken för grundstötning eller att klövern mejas när skyfallet är i antågande måste tas på största allvar.

Morfar Simon på Båltorp skulle ha vaknat upp vid apparaten, fattat pennan och skrivit till Kungs!

Bloggaren väntar med den åtgärden till dess att klåfingrigheten når ”Land- och sjövädret” 21.50. Att få lyssna till dagens toppnoteriningar vad gäller temperatur och nederbörd är ljuv musik, för att inte tala om vindstyrkan på Skagerrak när stormarna ryter i.

Detta förutsätter dock att han inte har somnat till vid apparaten, det som gamle Simon brukade göra inne på kontoret där på Båltorp.

Bloggaren som absolut inte vill vara med i Facebook kan ändå tjuvkika vad de håller på med i gruppen ”Vi som kom ihåg hur Falköping såg ut förr”.

Det kanske är på grund av orden ”kom ihåg” som inlägget nedan kom till.

Men bloggaren ”kommer ihåg”. Han vet att detta är Bjurums kyrka och inget annat. Vacker är den, särskilt i trantider. Där är vi ju faktiskt redan om cirka 6 veckor.

Är man ute och tittar på tranor kan man även passa på att ta en sväng upp till Ugglums kyrka.

Om inte minnet sviker bloggaren har kyrkobyggnaden i Ugglum anor från 1100-talet.  Kulhålen i kyrkporten lär vara ett minne från en dansk visit på 1560-talet.

Bloggaren vill tillägga att det är ett mycket fint foto på Bjurums kyrka som Rasim har lagt ut!