Författare: bengan

Att Lidans utlopp har hamnat några kilometer längre västerut i Kienne Wyken är inget att bekymra sig över.

När dottern från Stockholm med familj var här på besök hade de med sig en apparat där man kan fixa sin egen pommes frites. Apparaten lär vara inhandlad på Biltema, ett varuhus där bloggaren inte brukar dyka upp. Men kul att de inte bara kränger varor som är kopplade till den ohållbara massbilismen.

Frågan är väl bara hur hälsomässigt hållbart det är att låta frityrkokaren vara i farten i både helg och söcken. Man vill ju helst slippa ringa en sån där stöddig typ på 1177. Risken är att man kokar över av ilska.

Det finns ett nålsöga inom sjukvården som kan handla om liv eller i värsta fall död. När du ringer kan den som svarar i andra änden vara en sjuksköterska (inte sällan manlig sådan) som har blivit just sjuksköterska pga att individen i fråga har fascinerats av infantila blåljusserier.

Att tvingas tala för sin sak med en individ som präglas en arrogant stöddighet och ”det är jag som vet bäst” – attityd ställer krav på den sjuke (eller dennes anhörig om den krasslige inte själv är kapabel att ringa). Det gäller nämligen att kunna argumentera för sin sak om man skall ha en chans att få tillgång till den vård man vet att situationen absolut kräver.

Vid ett tillfälle fick bloggaren ta till argumentet att han och hustrun har arbetat över 80 år i sjukvården (tillsammans) och med den erfarenheten begriper de att detta är  något allvarligt som inte låter sig hanteras med hjälp av egenvård eller en tid på vårdcentralen om 14 dagar.

Vid fem tillfällen under cirka femton års tid har samma situation upprepats. Det har varit en hård kamp mot 1177-representanten men bloggarparet har vunnit alla de matcherna. Och det har verkligen varit tur att det slutat så. Väl inne på akutmottagningen, och där undersökning av  ”icke blåljusromantiker”, har det blivit omedelbar inläggning på sjukhus.

Hur samtalet slutar för en riktigt gammal och skröplig människa vågar man knappt ens tänka på.

På sjukhusen råder fotoförbud men det gäller tydligen bara för patienter och närstående.

Går man som vanlig dödlig in på toaletten får man vara beredd på att bli fotad av Regionens representanter, och det både högt och lågt.

Inget snack om saken. Boken om Leif GW Perssons yrkesliv slår knock out på konkurrerande TV-kanaler och deras banala och ibland rent av skruvade program.

När Erland och morfar hölls på lekplatsen nere vid Skogshyddan sprang de på en isbjörn. Med tanke på den närmast arktiska kylan som rådde var det inte så konstigt med björnen. Erland undrade om den levde men den såg helt stendöd ut, antagligen ihjälfrusen.

Ett av livet goda ting är Kling.  Denna kyliga dag skulle emellertid en kopp varm choklad  ha varit att föredra framför en iskall glass, om nu caféet hade hållit öppet. Men på detta tidiga vårtecken får vi vänta ytterligare två veckor.

Att inte stanna för att släppa fram fotgängare på övergångsställen är både lagstridigt och rent svinaktigt.

Hur en bilist medvetet kan låta bli att stanna övergår bloggarens förstånd. Men han har sina aningar. Beteendet talar för den allvarliga personlighetsstörning som karakteriseras av följande kadinalsymtom:

Bryter eller tänjer ofta på lagen
Ljuger och bedrar andra konstant
Är impulsiv och planerar sällan eller aldrig i förväg
Bryr sig mycket lite om andras säkerhet eller välmående
Tenderar att ofta vara aggressiv, konfliktsökande och kan använda fysiskt våld
Oansvarig
Känner inte ånger eller skuld

Bloggaren kanske tar till i överkant men de som medvetet utsätter andra människor för livsfara är inte vatten värda.

Skillnden mellan P och S är faktiskt hårfin: http://skillnadmellan.se/skillnaden-mellan-psykopat-och-sociopat/

Men nioåriga Frida har modet att lyfta fram detta skrämmande och förkastliga beteende:

 

Erland bekantar sig med den stadsnära lantgården i Råda. Där finns bl.a. hönor, hästar, får och katten Findus. Men det bästa är nog ändå caféet med tillhörande stugvärme och Festis.

Och någon sådan där frusökande bonde slapp vi tack och lov!  Men en åsna och getter med långa bockskägg, det stötte vi faktiskt på.

Erland slår följe med morfar genom ”Tuben” på Skövde C.

De båda har inte fokus inställt på ledsamma Skövde (men de har vett att undvika diskussion med de som kallar den ”Staden i våra hjärtan”).

För att nå fram till beboeliga bygder anser de båda att de först måste ha passerat Billingen och kommit i höjd med Ljungstorp och Varnhem.

Erland är dock inte nöjd förrän han nått fram till vackra Stenhammar och alla de lådor med gamla leksaker som står och väntar på honom.

 

 

 

I detta fall inte utan anledning…

En i frysen upphittad påse med Norrlandslingon fick mig att lämna både släktforskning och Wille Vingmutter. Men det var tur att Anne fanns med som mentor. Annars hade burkar och lock förblivit okokta och upp och ner hade burkarna garanterat aldrig hamnat. Men i min stora aningslöshet följde jag (som brukligt) bara det som Vår Kokbok har att anföra.