Vi har sett de två första avsnitten av TV-serien om den ryska u-båt som gick på grund i Karlskrona skärgård 1981. Överbefälhavaren i serien bär namnet Börje Lagercrantz, en obehaglig typ. Lika obehaglig var den som verkligen var ÖB i Sverige 1981 – nämligen Lennart Ljung.
Jag råkade ut för honom under en militärövning i Bohuslän i mitten av 70-talet. Då var han chef för armén. Vi var några unga män som hade fått order om att bemanna en ambulans. Vi var stationerade på Lökebergs pensionat, där även arméledningen befann sig. Skulle något högdjur drabbas av hjärtinfarkt skulle vi transportera denne till Kungälvs lasarett. Någon sådan blåljuskörning blev det inte, men vi tog hand om en värnpliktig som hade råkat skjuta sig i knät – med en plastkula. Och en lotta drabbades av ett nervöst sammanbrott.
Jag minns inte om jag var tidig eller sen till frukostmatsalen, men det var där vi stötte ihop – Lennart Ljung och jag. Och det var bara vi två. ÖB gick omedelbart till attack, och gav mig en rejäl utskällning. Jag hade nämligen uppenbarat mig i matsalen, utan vapenrock. Och det var tillräckligt för att gubben skulle explodera.
Vad som hänt om jag hade gått till motattack vågar man knappt tänka på. Månne att det hade blivit en TV-serie 50 år senare, med titeln ”Frukost utan vapenrock på Lökebergs pensionat”🌟
I boken ”Det inre från Västergötland” läser jag om den lilla byn strax nedanför Mössebergs sluttning som en gång skall ha ägts av biskopen i Skara och kallats Biskopstorp (numera Bestorp). Området hade även en tå, dvs en samlad torpbebyggelse. På den tiden låg det även en rundkyrka här. Från Mösseberg rann också ett av Lidans små källflöden, i folkmun kallad Askebäck. Idag ligger Falköpings slalombacke i samma område och några hundra meter längre ner bodde mina föräldrar i sin villa i ett halvt sekel. En del av Askebäcken dämdes upp och användes av stadens brandförsvar. En vattenledning av trä drogs ner till staden. En man som kallades Panken var satt att sköta vattenflödet. Och dammen fick snart namnet Pankasjön! Stadens första telefonledning skall ha gått mellan Rådhuset och Pankens hus. Om det brann skulle han snabbt släppa på vattnet i ledningen.
Tack till arkeologerna Anders och Egil Josefson för en mycket intressant bok😊
Några foton från föräldrarnas husbygge i kvarteret Saxofonen sommaren 1964. På det första är det morbror Ivar från Sköttning som kör en skottkärra med betong.
Det var nog bara dr Franssons villa som hade en tidigare byggstart på västra Bestorp.
Tomtejulen domineras av den perfekta granen, de fina barnen, en mysig farmor, ett vackert julbord, Jesusbarnet i krubban. Mor tindrar, far är rar, tomten är nykter.
Norénjulen präglas av gamla oförätter, slarvigt dolda familjehemligheter, syskonbråk, politiska gräl, för mycket akvavit. Ångesten dryper, familjens skuldberg ska omfördelas, Svarte Petter skall koras.
Det skapades enorma förväntningar – som sällan matchades. Croneman minns de flesta jularna som massiva besvikelser. Numera skyller han allt detta på den råkommersialisering av julen som tog hela högtiden som gisslan under guldåren på 60-talet.
Fira jul ersattes med Köpa jul. Och den svenska julen som tradition har aldrig hämtat sig efter den kidnappningen.
Men julen har sina försonande drag – om man bara släpper fram dem.
Sedan är det ju en annan fråga om man står ut med att fira jul när barn saknar mat och tak över huvudet i både Gaza och Ukraina. Det är tyvärr ingen skillnad från andra av min barndoms jular: De svältande barnen i Biafra, de napalmbombade i Vietnam etcetera.
Vi står ut med julen, men står vi ut med oss själva? Vi gör ett försök i alla fall. Vi börjar med att ta hand om varandra. Bjud hem en kompis i jul. Försök vara människa.
Bloggaren: Och skicka gärna en slant till de behövande. Det finns många sådana🌟
Och Västnytt har några bra tips, om julilskan uppenbarar sig, och det börjar gå överstyr:
Med felmarginal inräknad inträffade födelsen fyra till sju år före Kristi födelse. Och det är inte säkert att det skedde i Betlehem. Det kan lika gärna ha handlat om Nasaret.
De tidiga kristna hade inget julfirande. Deras centrala firningsämne var Jesu uppståndelse från de döda, som man kom samman för att fira varje söndag. En särskild dag för firandet av Jesu födelse uppkom först i mitten av 200-talet, när de kristna i Alexandria började fira en fest till minne av Jesu födelse den 6 januari. Det julfirandet vann stor utbredning bland de kristna i den östra halvan av romarriket.
De kristna i den västra delen av romarriket började fira jul först runt år 330 och deras firningsdag blev den 25 december. Det var ingen slump, för på den dagen inföll Sol invictus-festen då man i Rom firade den obesegrade solguden som övervunnit vintermörkret och nu återvänt med ny kraft. Den föreställningen började de kristna tillämpa på Jesus, med hänvisning till Johannesevangeliet.
Johannes har ingen berättelse om Jesu födelse. Han inleder i stället sitt evangelium med en konstfull poetisk prolog med kosmiska dimensioner. Med tankar hämtade ur Gamla testamentets vishetslitteratur talar Johannes om det gudomliga Ordet som kommer in i världen och blir människa för att lysa upp världens mörker. Jesus är det gudomliga ljus som lyser upp människornas mörker och som med sin uppståndelse från de döda har besegrat världens alla mörka krafter, förklarar Johannes.
Det budskapet förvandlade den romerska solgudens festdag till Jesu födelsedag. Och i fornkristna hymner som ”Splendor paternae gloriae” (”Du strålglans av Faderns härlighet”) hyllade man den uppståndne Jesus som den sanna sol invictus – den sol som har besegrat själva döden och som aldrig mer går ner.
Charles Dickens hade egna, bittra erfarenheter av fattigdom i barndomen. Det gav honom ett livslångt socialt engagemang, som kanske allra bäst kom till uttryck i en av världens mest berömda julberättelser.
Charles Dickens ”En spökhistoria vid jul”, eller ”A Christmas carol” som den heter på engelska, publicerades för första gången 1843.
Denna långnovell är berättelsen om Scrooge, en snål gammal man som gjort det till en vana att betala sina anställda urusla löner, undvika den lilla familj han har kvar, och vara allmänt otrevlig: en genomrutten, iskall syndare till människa, helt enkelt. Han avskyr allt vad mänsklig värme heter, och särskilt julen. Den enda anledningen till att hans stackars hunsade bokhållare Bob Cratchit får ledigt på juldagen är för att ingen vill göra affärer då, så Scrooge kan ändå inte arbeta.
Men på julnatten besöks Scrooge av den döde Jacob Marley – Scrooges forna kollega, som i spökform visar upp de tunga kedjor han bär på, och som han smitt under sitt liv genom sin själviskhet och girighet. Marley varnar Scrooge för att han själv är på väg att gå samma öde till mötes – eller möjligen ett än värre – och berättar att han denna natt kommer att besökas av tre andeväsen. De är i tur och ordning Forna julars ande, Nuvarande julens ande och Kommande julars ande.
Dessa varelser tar med Scrooge på en resa i tid och rum, där han får möta sig själv som barn, ensam och föräldralös i en dragig skolsal, och även får återse sin ungdoms fästmö, som lämnade honom då hon insåg att han älskade sina pengar mer än henne. Han får tjuvkika på den fattiga familjen Cratchits julfirande, och blir särskilt berörd av lille Tim, Bob Cratchits svårt sjuke son.
Men det är ju precis sådana som Tim som Scrooge i ett utslag av timbroitisk iver velat göra sig av med när han avfärdat insamlingar till fattiga med en hänvisning till problemet med överbefolkning. Vad ska vi med halta och lytta till? De kostar ju ofantligt mycket pengar.
Dickens levnadstecknare Michael Slater menar just att denne med sin spökhistoria fann ett mycket mer effektivt sätt att kampanja för fattigas rättigheter än att skriva pamfletter. Dickens hade egna, bittra erfarenheter av fattigdom; hans far skickades i fängelse på grund av obetalda skulder och Dickens fick själv sluta skolan som 12-åring för att arbeta i en fabrik. Det ledde till ett livslångt socialt engagemang och gjorde avtryck i snart sagt alla hans romaner.
Och Scrooge vänder om från sin misantropi och sitt svaghetsförakt när Kommande julars ande visar honom en enslig och övergiven grav dit ingen kommer – Scrooges egen grav. Men det som påverkar honom mest är kanske att anden också låter honom förstå att lille Tim inte kommer överleva om inte familjen Cratchit får det bättre ställt.
Dickens tycks säga att det är svårt att känna för den vi inte har mött ansikte mot ansikte, inte har lärt känna. Den som avskyr fattiga gör det delvis för att hon inte ser dem som fullt ut mänskliga, som hon själv. Det andarna gör för Scrooge är på sätt och vis samma sak som Dickens gör för oss – det vill säga, berättar sagor som gör att vi kan leva oss in i andras omständigheter. Litteraturen som väckarklocka för empatin, helt enkelt.
”En spökhistoria vid jul” har varit populär sedan den publicerades, men den har fått ett uppsving bland unga på nätet. Klassmedvetna generation z-amerikaner hyllar en julberättelse som avkräver de rika ansvar och konkret omfördelningar av resurser. (Tänk om de bara hört talas om ”Karl-Bertil Jonssons jul”!)
I Dickens London fanns inte mycket till julstämning, men om han sett 2000-talets julfiranden hade han inte kunnat klaga på bristande festlighet – men väl på bristande medkänsla och samhällsansvar. 2024 hårdnar klimatet återigen för de mest utsatta bland oss. Göteborgs stadsmission rapportera att rekordmånga familjer sökt stöd inför julen – ansökningarna har ökat med 38 procent sedan förra året. Föräldrar låter bli att hämta ut sina mediciner eller pantar burkar för att ge barnen en julgran; de som har det allra svårast får avstå mat för att barnen ska få äta sig mätta, för under lovet får de ju inte mat i skolan.
Budskapet i ”En spökhistoria vid jul” är lika brinnande aktuellt i dag som det var 1843. Så läs, begrunda och swisha en slant till valfri välgörenhetsorganisation!
Ledaren i SvD den 21/12 avhandlar psykoanalysens bidrag till rättsrötan.
Screenshot
Frilansjournalisten Christian Dahlström har i boken ”Den enda rätta läran: Så förblindade psykoanalysen det svenska rättsväsendet” visat att vi har alltför lätt att tro på berättelser, också i det svenska rättsväsendet.
”Till tragedierna hör förstås också psykoterapins intåg i rättsprocesser. Som domen mot den påstådda seriemördaren Thomas Quick, vars påtända babbel accepterades som erkännanden. Hit hör också en påtagligt kreativ och styrande behandling av barns vittnesmål, betydande för exempelvis utpekandet av två barn för Kevin-mordet och det nu uppmärksammade skuldbeläggandet av allmänläkaren och obducenten för Catrine Da Costas död 1984.
Några inflytelserika psykoanalytikers teorier om bortträngda minnen ihop med ledande frågor och fantasifulla tolkningar blev här blev en del av den ”expertis” som dömde oskyldiga människor till straff och vanära. Som Christian Dahlström pedagogiskt visar är detta arbetssätt psykoanalysens själva grund, även om det var en särdeles elak häxbrygd av vilda teorier och grupptänkande som kom att påverka svenskt rättsväsende under några decennier.
Så nej, vi behöver inte mer av fantasieggande berättelser. Sådana har grandiosa personligheter, med ett ovarsamt förhållande till fakta och belägg, bara alltför lätt att producera. Och vi andra är både som allmänhet och i våra yrkesroller ofta alltför benägna att tro på dem. Det har i alla fall psykoanalysen producerat ovedersägliga empiriska belägg för.”
I boken ”Från det inre av Västergötland” karaktäriseras Falbygsklinikerna som ett mentalsjukhus från den kemiska psykvårdseran. Jag är inte helt övertygad om att den eran är slut.
Länssjukhuset i Falköping hade ett antal berömda överläkare, som Peter Westerberg som såg till att försköna staden genom att medverka till tillkomsten av Planteringsförbundets park. Staden var faktiskt helt trädlös ända in på 1890-talet!
Den excentriske och hårdföre, ja närmast hänsynslöse läkaren Karl Schiller påstås i boken ligga bakom tillkomsten av jakthundrasen Schillerstövare. Wikipedia har en annan uppfattning. Där snurras det om en bonde från Stenungsund och om Kavlås bruk https://sv.wikipedia.org/wiki/Schillerstövare
Länssjukhuset ledde sitt orenade vatten till Hulesjön, en sjö på vilken läkarna och stadens övriga socitet rodde omkring, gjorde strandhugg och kopplade av med sina picknickkorgar på stränderna🫢
Hulesjön (från Wikipedia), med Mösseberg, Slalombacken – och Bestorp som bakgrund, där mina föräldrar kom att bo i 50 år!
Bengt Rahms blogg 