Författare: bengan

Växten finns med på listan över världens 100 mest invasiva främmande arter, i sällskap med svartråtta, kräftpest och malariamyggor. Den är självklart med på den norska listan över främmande arter (tidigare känd som Svarta listan), med högsta möjliga poäng för invasionspotential.

I Norge är det är förbjudet att plantera, sälja, köpa, ge eller ta emot parkslide. Det enda som är tillåtet är att döda den.

Om man söker efter ”parkslide” i norska tidningar hittar man dystra rapporter från landets alla hörn. Artiklarna berättar om hur en ”oönskad art tar över skogen”, ”äter sig in på kyrkogården” och ”tar över området”. 

När en lokal cykelpark erövrades av vad Haugesunds Avis kallade ”monstret”, satte kommunen genast eld på hela området. En månad senare publicerades följande rubrik i samma tidning:

”Monsterplanteringen skulle brännas bort. Gissa vem som är tillbaka…”

På flera ställen har man gett upp. På vissa ställen har parkslide blivit en obotlig cancersvulst: Något man hoppas kunna hålla i schack, men som man till slut ger upp att försöka få bort.

Parkslide har ett dolt vapen: Ett nätverk av rötter som kan överleva eld, frost och gift. För att få bort växten och hindra den från att ”återuppstå från de döda” måste man ofta gräva ner sig flera meter. Jorden måste sedan transporteras till deponier eller täckas över med presenning och ett tre meter tjockt lager av sten.

Sverige är minst lika plågat av parkslide. En av de 10 000 medlemmarna i Facebook-gruppen ”Död åt Parkslide!” berättar för Sveriges Radio om den respons hon fick när hon lade ut en bild på en okänd växt på tomten till sitt nya hus:”Alla tyckte synd om oss.”

Om vi lät parkslideplantan vandra fritt skulle den kväva och tränga undan alla andra arter i sin väg och inte sluta förrän den nådde en flod, skog eller motorväg.

Men på Hovedøya i Oslofjorden är parkslide utrotad. En botanist med svenska rötter har segrat, tack vare det gröna blodbladet. Tre år i rad har Kristina Bjureke systematiskt arbetat med spaden i högsta hugg. ”Nu har parksliden varit borta från ön i minst tio år ”, säger den nöjda segraren.

Hämtat ur denna artikel i SvD: https://www.svd.se/a/zA78dK/vann-till-slut-striden-mot-parkslide-med-spade

Facebookgruppen:

Nu ger hans son Peter sin bild fadern, detta i boken ”Jag drömmer fortfarande om Orgonon”. Denna gavs ut redan 1973, men först nu har den kommit i svensk översättning.

Jag fick tipset om den här artikeln (i AB) av en kompis:

https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/MnLn95/peter-reichs-jag-drommer-fortfarande-om-orgonon-recenseras-av-sinziana-ravini

Biblioteket är givetvis anmodat att ordna med Fjärrlån!

Bokus om boken:

Givetvis har även undertecknad bott på Tunneln, vid flera tillfällen. Hotellet är nog mest känt för att Beatles gästade hotellets krog 1967.

Ett kvarter bort ligger Hotell Savoy. Där sov Lenin över under sin färd mot Ryssland – och genomförandet av Revolutionen!

Läkemedelsverket informerar om riskerna med dessa sedativa antihistaminer. De orsakar nämligen cirka 150 förgiftningsdödsfall – varje år

Att ge sig ut i naturen ger en glädjekick, och det kostar absolut ingenting.

Men det gör det sannerligen om man vill ta sig in en så kallad nöjespark. I själva verket kostar det skjortan!

Och vad gäller upplevelse av nöje så skulle det (för min del) vara totalt obefintligt.

Vi skulle ha åkt till Fornbyn men hamnade i Lundsbrunn, där Majlis (sin vana trogen) höll ångan uppe😊

Konsten att förutspå vädret rymmer en fascinerande vetenskaplig framgångs­saga. Men trots all AI och datakraft i världen fortsätter väderleks­förutsägelser mest av allt att vara kvalificerade gissningar.

https://www.svd.se/a/Rzy0ed/darfor-ar-smhi-sa-ofta-ute-och-cyklar

Trots all avancerad, modern teknik och de enorma ansträngningar som sedan Urbain Le Verriers dagar lagts ned på att förutspå vädret har det visat sig märkvärdigt svårt att med full säkerhet säga om det verkligen kommer regna i morgon där just jag bor. Det beror på att vädret helt enkelt är alltför komplext för att till fullo kunna hanteras ens med vår tids kraftfullaste datorer. 

Variablerna som påverkar är alltför många och eftersom atmosfären är global kan små skiftningar i en del av världen få märkbara konsekvenser på en helt annan plats. Kaosforskarna kallar detta för ”fjärilseffekten”, ett begrepp som har fått sitt namn av tanken på att något så obetydligt som en fjärils vingslag i ett avlägset land kan få oförutsägbara konsekvenser på luftströmmarna här hos oss. Inte ens den senaste utvecklingen inom artificiell intelligens lär kunna råda bot på denna ”brist” i det meteorologiska kunskapsbyggandet.

På så sätt utmynnar väderförutsägelsernas historia inte bara i en modern värld överhopad av vetenskap och teknik, utan också i en påminnelse om världens och livets oförutsägbarhet. Se där något att begrunda medan de mörka molnen tornar upp sig på midsommarafton – fastän SMHI lovat sol.

Men det här stillsamma gänget i bostaden i Stenhammar lär näppeligen skapa kaos i prognoserna:

Fjärilarna från Röd Grohed har jag fångat. De med utländsk härkomst har fångats av en kompis.

Håvandet ägde rum under första halvan av 60-talet – då fjärilarna var många, och vädret uruselt.

Med besökare från bl.a. lärdomsstaden Skara och från de tusen sjöars land.

Jag nöjer mig med dessa fem. De finns alla i de områden där vi brukar röra oss.

Villaträdgårdarna ligger pyrt till. Ett skräckexempel är Sjölunda, där merparten av det som borde ha varit fyllt med grönska (av alla de slag) nu täcks av stenplattor, asfalt och enorma soldäck.

Men samma fenomen drabbar dessvärre även områden med flerbostadshus, där bilarna sakta men säkert gnager på grönytorna.

Jag minns när vi bodde på Hamngatan i Lidköping, ett område med 220 lägenheter. Där fanns det bommar som stoppade bilarna. Den som hade ärende fick snällt gå och låsa upp bommen – för att efter passage omedelbart stänga den igen. Och det var effektivt. Antalet bilar som rörde sig i området var minimalt, trots att där bodde många som var till åren komna, somliga med rörelsehinder. Även taxi och ambulans hade nyckel, och det fungerade hur bra som helst.

Barn kunde röra sig ute utan att riskera att bli påkörda. De som ville sitta ute i trädgården kunde göra det utan att störas av motorfordon.

Och det var absolut inget tal om att ta gräsytor i anspråk för uppställande av bilar. Bilarna var hänvisade till garage och parkeringsplatser. Vi hade 200 meter till vårt garage. Vårt bilåkande befann sig på låg nivå. Men vi cyklade desto mer.

Nu när vi bor i ett mindre flerbostadsområde i stadens utkant blir det oftast elbuss in till centrum. Det är ett antal hundra meter att gå, men varför klaga på att man får möjlighet att röra på sig lite extra.

Givetvis har jag full förståelse för alla de som av hälsoskäl och nedsatt ork behöver ta sig ända fram till dörren, med hjälp av egen bil eller taxi. Fattas bara annat!

Men en sak måste vi komma ihåg: Trädgården är en mötesplats för människor, inte för bilar.

Det gäller att mota Olle i grind, precis på samma sätt som har skett vid en av entréerna till Villa Giacominaparken.

Det är inget fel på utsikten i Stenhammar, något som uppskattas av de som är begivna på åskskådning.