Djupt gripande och rent mästerligt om botanisten Anders Sparrman

https://www.svd.se/a/9d6a5c94-e561-3e43-bf66-2957818b4cb6/botanisten-sparrman-fram-i-ljuset

När Linnélärjungen Anders Sparrman reste till Afrika packade han blommor och fjärilar i sin sjömanskista. När Per Wästberg fick ­kistan i sin ägo blev det början på ett äventyr som resulterat i romanen ”Anders Sparrmans resa”.

Det är djupt gripande, skriver Mats Gellerfelt i SvD.

Mail till Länsstyrelsen i VG-Region

Vid gårdagens promenad på Västerplana Storäng mötte vi två kvinnor med två av ramslök mycket välfyllda plastkassar. Det var uppenbart att ramslöken plockats inom naturreservatet – och de skyldiga såg rätt skamfyllda ut.

Vore det inte bra om det sattes upp skyltar att det är absolut förbjudet (och straffbart!!) att plocka ramslök (och alla andra växter) i naturreservatet?


Vi noterade även hjulspår som av en fyrhjuling inom reservatet. Spåren syntes på flera ställen och de hade tryckt ned ramslöken. Det kan ju ha varit markägaren som hade ärende i reservatet, men ändå konstigt att demolera växtligheten.

Bra att det numera är väl skyltat att cykelåkning är förbjuden, och vi såg heller inga spår av dylika fordon i reservatet.

Uttrycket vårdproduktion får mig att se rött

Om vi gjorde oss av med merparten av alla våra onyttiga sjukvårdsbyråkrater och administratörer skulle nog vi slippa höra ord som ”vårdproduktion”.

Vad är det för löjligt fikonspråk? Jag blir riktigt illa berörd.

Jag hörde ordet nämnas på Radio Skaraborg i morse, i det här sammanhanget:

”För patienterna kommer övergången till ett nytt system att märkas på olika sätt. Dels kan ett besök i vården komma att ta lite längre tid än vanligt när allt är nytt för personalen, dels ska alla medarbetare få utbildning under månaderna före driftstarten i november. Det innebär att vårdproduktionen kommer att minska under en period.”

Att vårda och behandla sjuka är verkligen inte detsamma som att producera motorer till Volvobilar. Det begriper vi som bor väster om Billingen.

Ogiers ohyggliga beskrivning av det svenska prästerskapet och Loménies om de ohederliga ryska skurkarna

Ur boken På besök i stormaktstidens Sverige

CHARLES OGIER den franske ambassadsekreterare som 1634 som kom till Sverige för att försöka förlänga vapenstilleståndet mellan Sverige och Polen ger ett litet porträtt av ärkebiskopen i Uppsala, Petrus Kenicius, en åttioårig man, liten till växten och ganska slö av ålder.

På väg till Sala övernattade resenärerna i en prästgård som tillika var gästgiveri, och Ogier ger här ett drastiskt porträtt av kyrkoherden, en gammal libertin som sjöng oanständiga dryckesvisor och om vars skamliga lustar det gick många rykten. Det bör ha varit denna berättelse som fick bibliografen Carl Gustaf Warmholtz att på 1700-talet tala om Ogiers ohyggliga beskrivning av det svenska prästerskapet.

LOUIS-HENRI DE LOMÉNIE, GREVE AV BRIENNE uppvaktade hösten 1654 på franska hovets vägnar vid förmälningen mellan Karl X Gustav och Hedvig Eleonora; hans hemresa vintern 1655 gick originellt nog över Norrland, den tillfrusna Bottenviken och Finland. I Riga höll svenskarna femtusen man i garnison, säger Loménie och är därmed inne på krigen mot ryssarna. Han har i Stockholm sett de mäktiga kanoner som svenskarna erövrat från moskoviterna, som »ju aldrig dugt någonting till i krig« – varpå det följer ett synnerligen häftigt utbrott mot ryssarna, »mer förkvinnligade än någonsin, bara sodomiter och självbefläckare, fyllbultar, fega och grymma skurkar och lögnare, utan heder i kroppen«.