Bengt Rahms blogg

Karin Thunberg har träffat Bruno K Öijer, som är aktuell med sin nya diktsamling ”Växla ringar med mörkret”.

https://www.svd.se/a/gwdlEB/bruno-k-oijer-da-fick-jag-tyst-pa-de-javlarna

Bruno K Öijer lär vara den ende svenske poet som åtnjuter rockstjärnestatus.

”Att en talgoxes hjärta väger tyngre än Bibeln” (hämtat ur den nya diktsamlingen).

Nej, han har inte slutat provocera. Karin Thunberg tänker att det här är ett försök att reta upp religiösa fanatiker. Alla fanatiker blir uppretade när man säger sanningen. Och det är ju ett av poesins främsta syften, att gå emot den allmänna opinionen, röja sin egen väg.

Lyrik för Bruno K Öijer är själens gerillarörelse mot samhällets alla lögner och orättvisor.

Han har kvar min upprorskänsla mot orättvisor. För de finns ju kvar. Människor världen över utsätts för samma lidande nu som då. Där finns inget stopp.

Det enda intressanta, oavsett om du läser en bok, lyssnar på ett musikstycke eller ser en konstutställning:

Din uppfattning om verkligheten ska rubbas, du måste bli förd till en plats där du inte varit tidigare. Det är kulturens förbannade uppgift.

Bruno K Öijer avskyr folks grävande i all skit de upplevt, som offermentaliteten i ”Söndagsintervjun” och i ”Sommar” i P1. 

Upprört talar han om den jag-fixerade värld vi lever i. Alla dessa dagböcker som ges ut, där människor berättar vad de äter till middag och ser på tv. Det är så fruktansvärt tröttsamt. Han skulle aldrig läsa en enda av dem.

I väntan på att Anne skulle bli klar på Örnens tandvård slog jag mig ner på Bibliotekets övervåning. Jag kikade i några böcker, bl.a. Konstnärer kring Kinnekulle och Fritidslivets miljöer.

Och Råd & Rön tipsade om hur man bäst förvandlar sin trädgård till en ogästvänlig öken:

Anne Swärd är (enligt GP) en gudabenådad berättare (jag håller med!) och en epiker av stora europeiska mått

Jag har just läst klart Arthur Lundkvist memoarer. Han föddes i Oderljunga i nuvarande Perstorps kommun, bara ett par kilometer från Anne Swärds födelseplats Troedsberga.

Inte för att jag inbillar mig att akademiledamöterna bänkar sig runt Perstorpsbord (vi hade ett sådant i köket under min barndom), men på stolarna vid Svenska Akademins sammanträden har Arthur suttit (på stol nr 18), och Anne sitter nu på stol nr 13.

Ett nytt vulkanutbrott vid Grindavik torde vara nära förestående. Nu på morgonen skakar marken var och varannan minut.

Det var då han avslutade den memoarbok jag läser. Och då skrev han såhär om välfärdssamhället:

”Jag är kritisk mot välståndet och välfärdssamhället som förnöjsamhet, försoffad vällevnad, isolerad självtillräcklighet. Men jag väntar att den perioden i huvudsak ska vara övervunnen, att svenska folket ska få nog av vulgärmaterialistisk tillfredsställelse, tekniska leksaker och infantil underhållning. Välstånd är naturligtvis utmärkt i och för sig, men det måste användas på ett förnuftigt sätt, göras meningsfullt, för att inte stagnera i självändamål eller vändas i förstörelse. Och det får inte existera på andras bekostnad!”

Det är tur att Arthur slipper uppleva vårt samhälle som det tar sig ut nu, närmare 60 år senare.

Förra hösten gjorde jag ett inlägg om jordbävningen i Agadir.

När jag nu läser Arthur Lundkvists memoarer visar det sig att han och hans hustru Maria befann sig på ett hotell i Agadir när det stora skalvet inträffade.

”Vi hade ett rum med altan ut mot havet på hotell Mauritania, som låg vid strandboulevarden, ingrävt i sluttningen till tre våningars höjd, med ingång från vägen som ledde förbi på baksidan. Strax bakom reste sig ett annat högt och smalt hotell, så blottställt att jag genast sade att där ville jag inte bo, med tanke på eventuella orkaner.”

”Strax före midnatt kom det riktiga skalvet, som överraskade oss när vi just somnat. Jag slungades ur sängen och befann mig hopkrupen i ett hörn, med händerna över huvudet för att skydda mig mot bråte som rasade ner. Skalvet dånade som en dov underjordisk åska, stentungt, och kom med fruktansvärd kraft allting att skaka och hoppa.”

”Plötsligt såg vi att hotellet ovanför var borta, spårlös försvunnet! Det kändes som en stöt: man förstod att knappast någon kunde ha överlevt där.”

När vi vandrade upp till Café på Klostret igår stötte vi på en arbetskamrat från medicinkliniken.

När han promenerar brukar han lyssna på radio och han rekommenderade oss att ta del ”Sista dansen på Fårö” som hade berett honom mycket nöje.

Jag vet inte om länken funkar men för den som vill lyssna går det säkert lätt ta fram denna radiodokumentär.

https://sverigesradio.se/avsnitt/sista-dansen-pa-faro–2

Jag nämnde Arthur Lundkvists memoarer (Självporträtt av en drömmare med öppna ögon) som jag håller på att läsa. Där är liknande excesser bland kulturfolk rikligt förekommande.

Philippines announces first case of mpox in a 33 year old male in NCR, confirmed on August 18.

I norra delen av Blombergs stationssamhälle kan man kliva in i Västerplana Storäng. Det har vi gjort hundratals gånger, men det var först idag vi blev varse valnötsträdet som växer precis där.

Björnlokorna är inte lätta att bli av med, och just där cykelvägen svänger upp mot Blombergs Säteri (och Café på Klostret) finns det ett jättebestånd, gränsande till Storängen (på andra sidan Kinnekullebanan). En svår nöt att knäcka för tjänstemännen på Länsstyrelsens naturvårdsenhet.