Bengt Rahms blogg

Vi har ett antal väldigt ståtliga Älgaråsaspar här på bostadsrättsföreningens tomt. Föreningen ämnar ta hit en arborist för att undersöka skicket.

Pelaraspen (den officiella benämningen) lär ha uppkommit i en dunge i Älgarås (det var i Älgarås kyrka vi gifte oss för rätt många år sedan, mitt i vintern. Och vi bodde då på vandrarhemmet).

Förlovningen ägde rum på vandrarhemmet något drygt halvår dessförinnan.

Några dylika aspar såg vi inte till, men vi hittade en fyrklöver i vandrarhemmets (det fd. ålderdomshemmets) trädgård.

Älgaråsaspen uppäcktes av torparen Johannes Nilsson på det lilla torpet Långmossen, som låg alldeles bakom Högshults skola. Det var omkring år 1840, som Nilsson satte skydd kring det ovanliga trädet, som snart förökade sig genom rotskott. Det finns mängder av pelaraspar i dessa trakter och samtliga härstammar från just denna dunge.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Älgarås

Enligt husförhörslängden dömdes Johannes son Gustaf till döden (begånget rån med grovt våld), men benådades av Kungl Majt. Straffet omvandlades till 28 dagar på vatten och bröd.

Många som sattes på vatten och bröd dog en mycket plågsam död och detta var därför ett fruktat straff. Brödet var knapps saltat och farliga elektrolytrubbningar kunde uppkomma. Ransonen var mkt liten. Vattnet var uselt och de hygieniska förhållandena urusla. Allvarliga infektionssjukdomar kunde drabba fången. Gustaf tycks dock ha överlevt.

Jag har snart nått slutet av de tusen åren i Uppåkra, en bok som alla som är intresserade av historia kan ha glädje av att läsa.

Biblioteket har haft den stora vänligheten att beställa boken ”De heligas stad”, som hämtades hem idag – en fruktansvärd roman som alla borde läsa (enligt SvD).

https://www.svd.se/a/eM97g4/recension-de-heligas-stad-av-steve-sem-sandberg

”Genom åren har Steve Sem-Sandberg i sitt författarskap skrivit fram en vision av världen där kaoset tycks vara den enda konstanten. Det goda är undantaget, våldet och det onda är regeln. I sina historiskt förankrade romaner återkommer Sem-Sandberg ständigt till det omänskliga mörker som plågat vår europeiska historia. Ett mörker som till sitt väsen alltid är detsamma. Det manifesterar sig endast i olika former.

I den nya romanen, ”De heligas stad”, utgår Steve Sem-Sandberg från ett av reformationens blodigaste skeenden – det när en skara extremistiska anabaptiser, så kallade vederdöpare, tar över staden Münster och utnämner det till Det nya Jerusalem; det centrum som världens frälsning ska utgå ifrån. Men de initiala motiven att skapa ett jämställt gudsrike på jorden slår snart över i en förtryckarstat där den galne profetkonungen Jan van Lieden, även kallad Bockelson, iscensätter den ena grymheten efter den andra.”

”Sem -Sandberg vill säga något om människans utsatthet och plats i världen. Här handlar det mycket om trosvisshetens faror, om sekterismens och fundamentalismens mekanismer. Men framförallt om den självdestruktiva våldspotential som bor inuti varje människa och varje samhälle. Den dödsdrift som vill rasera all ordning, eliminera allt liv.

”Alla borde läsa den. Inte bara för dess uppenbart litterära kvaliteter, utan också för att den är en smärtsam påminnelse om det potentiella kaos och barbari som ständigt lurar under den tunna fernissa av civilisation och anständighet som vi klätt vår bräckliga och ovissa tillvaro i. Vi bör inte göra oss några illusioner. Ser vi nyktert på världen upptäcker vi snart hur den münsterska galenskapen, gång på gång och i detta nu, tar gestalt i världen. Kanske är det den farligaste trosföreställningen av alla – villfarelsen att människan i grunden skulle vara god.”

Via den kan man kolla hur alla landets tandläkarmottagningar ligger till vad gäller hur de förhåller sig till referenspriserna.

https://tandpriskollen.se

I Lidköping är mottagningen på Västergatan ingen hit. Min mottagning (Örnen tandvård) befinner sig någonstans i mittspannet.

Igår kväll råkade jag bita i ett nötskal, med vissa konsekvenser. Så kan det gå när man inte håller örnkoll på vad man stoppar i sig.

Vi som inte kunde vara med och fira Isaks födelsedag nere i Göinge fick istället ordna ett eget litet kalas här i Stenhammar. Labubu (eller är det kanske Lafufu?) ville också vara med på ett hörn😊

Eftersom min alkoholkonsumtion är minimal har jag aldrig fördjupat mig i öltillverkningens grunder. Men nu ger Dick Harrison mig en lektion i boken ”Tusen år i Uppåkra”, ity i forntidens och medeltidens vardagskultur ingick det inte att dricka vatten.

Ölets huvudelement i historisk tid utgjordes av malt, dvs grodd spannmål (korn eller vete), som erhölls genom mältning.

Första ledet bestod av vattenbehandling, så kallad stöpning. Kornet placerades i en säck eller vidjekorg och sänktes ned i ett vattendrag.

Därefter fick den fuktiga spannmålen ligga och gro på golvet, varvid enzymet amylas utvecklades. Därvid frigjordes stärkelse som började omvandlas till maltsocker.

Efter en tid samlades kornen ihop, och torkades, ofta på särskilda mattor som hängdes upp ovan eldstaden.

När den här processen var klar (mellan tio och tolv dygn efter stöpningen), var malten färdig.

Andra ledet i ölproduktionen bestod i att malten krossades i en kvarn och kokades till en ”välling”, så kallad mäsk.

Under mäskningen omvandlades stärkelsen fullt ut till maltsocker.

Vällingen fick sedan stå i rumstemperatur och jäsa. Jästsvampar och mjölksyrabakterier i luften drogs till mäsken som fick en syrlig smak.

Tredje ledet bestod av bryggning i kittlar och kärl. De lösa delarna silades bort från malten. Dessutom bearbetade man produkten i ett kar med avtappningsanordning. Varmt vatten åstadkoms genom att man släppte ned varma stenar i vattnet.

När vörtbryggningen var klar hälldes ölet upp i kar för att jäsa och lagras, varvid sockret omvandlades till alkohol och kolsyra med hjälp av jästsvamparnas enzymer.

I synnerhet pors användes för smakgivning – från äldre bronsålder till medeltid, då porsen konkurrerades ut av humle.

Visst kan man undra hur en så komplicerad process som öltillverkning kunde komma till stånd under forntiden!!

Ena Malmödottern är på besök och hon skall ut och cykla i kvällsmörkret. Vid genomgången av cykeln visar det sig dock att baklyktan har ärgat ihop.

En ny lykta inhandlas därför utan dröjsmål. När den slutmonteras dyker grannarna som har flyttat hit från Varnhem upp, och de båda (allt annat än ringrostiga) cykelreparatörerna för finna sig i att bli förevigade.

Nu har jag läst klart Kerstin Ekmans bok ”Då var allt levande och lustigt”. Det var en lustfylld läsning, lika lustfylld nu som när jag läste den för tio år sedan.

En nära släkting till oss har lyssnat på Per Juhlins fenomenala uppläsning av Dick Harrisons ”Tusen år i Uppåkra”.

Tusen år på elva timmar. Och släktingen som har lyssnat tio gånger!! Det är nog i mesta laget för mig, särskilt om det skall gå tio år mellan gångerna.

På ”nätet” kan man (om man nu vill) sitta och titta på Gamla tidningsurklipp från Tidaholm med omnejd.

Den 18:e september 1975 hamnade det här fina brudparet i Västgötabladet.

Carina är min brylling. Båda är våra vänner.

I foajén till Skövdes minst sagt nedgångna bibliotek möts man av en välkänd figur.

Många av oss (som för rätt många år sedan) gjorde värnplikten i Skaraborg fick stifta bekantskap med denne Västgöta-Bengtsson. I buss for han omkring med de nyinryckta. Ett av stoppen var förlagt till Ekornavallen. Där berättade han bl.a. om Girommen.

En lekfull tolkning av den stora gånggriftens namn är att när bönderna skulle bygga en väg genom området fick de göra en böj kring graven, ”gira ommen”😊

Redan som barn började Västgöta-Bengtsson anteckna konstiga ord som han roade kamraterna med. 1947 började han spela in västgötska dialekter och skriva ned dem fonetiskt. Intervjuerna gjordes med världens första inspelningsbuss utrustad för ändamålet. De gjordes runt om i Västergötland, i hem och på arbetsplatser. Idag finns 650 skivor och 300 band med material inspelat av Västgöta-Bengtsson i Dialekt- och fornminnesarkivet i Uppsala.

Rummet med litteratur från vårt landskap är inte mycket att hänga i granen, men vi gjorde faktiskt ett fynd:

I den digra luntan om Läckö fick vi veta mer om de båda vallgravarna, den som fortfarande finns kvar men aldrig har varit vattenfylld och den som inte finns kvar men har varit fylld med vatten.

Hundratusentals östtyska barn bodde på dygnet runt-dagis. Omsorgen var minimal och föräldrarna träffade de på söndagar. ”Veckobarnens” mående har blixtbelyst frågan om tidig anknytning.

https://www.svd.se/a/pP3oE1/jeanette-veckobarn-pa-wochenkrippe-i-ddr-de-band-mig-i-sangen

Mellan 100 000 till 500 000 barn ska ha bott på barnhemmen i Östtyskland. Förhållandena var svåra. ”Veckobarnen”, som de kallades, sov ofta i spjälsängar i stora sovsalar, fick lite fysiskt kontakt och matades endast vid bestämda tider. På nätterna fick de knappt någon omsorg alls.

Jeanette Stephan hamnade som sex veckor gammal på en wochenkrippe för östtyskar.

– De band fast mina händer vid flera tillfällen, så att jag inte kunde klia mig. De band också fast mig i spjälsängen.

I DDR behöll man wochenkrippen ända tills Tysklands enande 1990, även om antalet platser minskade successivt