Det är inte lätt att begripa sig på ”vanliga” människor. Deras värld är udda.

Den här boken har jag inte hunnit läsa (jag kämpar fortfarande med den 1.250 sidor tjocka boken om suputen Gunnar Ekelöf).
Men det finns en bra artikel om ”Vanliga människor” i dagens SvD.

https://www.svd.se/a/mQmzO1/autistens-guide-neurotypikers-snabbhet-kan-vara-svaghet

Men det finns situationer som omfamnas av både neurotypiker och de med en autismdiagnos. Dit hör jul- och midsommarfirande. Sådana traditioner är förutsägbara och lika över tid. Högtider får ju faktiskt inte förändras.

Tågen går, men utan tidtabell

Fr.o.m. idag finns det inte längre några tågtidtabeller att tillgå för resenärerna.

Sådana torde ha varit tillgängliga ända sedan det första tåget avgick i Sverige, mellan Örebro och Ervalla 1856.

Här har vi tidtabellen för det första snälltåget mellan Stockholm och Göteborg. Året var 1862. Observera den lilla tidtabellen längst ned, den mellan Falköping och Mullsjö. Tydligen var fortsättningen på banan ner mot Nässjö ännu inte färdigställd:

https://digitaltmuseum.se/021018051451/tidtabell-fran-1862-for-statens-jarnvagar-sj-forsta-snalltag-pa-vastra

I fortsättningen får man söka sin resa digitalt, utan att kunna klura fram resan på egen hand med hjälp av tidtabeller. https://www.sj.se

Men det finns en entusiast som på egen hand har tagit fram tidtabeller, bl.a. för linjen Stockholm – Göteborg.

http://bae.se/linta/

En sida av den sista tidtabellen gällande Kinnekullebanan:

JULBREV

Av oklar anledning fortsätter vi att få information från den bostadsrättsförening vi tillhörde när vi bodde i Skåne.

I fredags kom det ett julbrev.

Jag fastnar för en sak i brevet:

Här ute hos oss i Stenhammar finns det knappt några skyddsrum, förutom ett i Stenhammarkyrkan som bara täcker en bråkdel av behovet. Och tyfonen för VMA-meddelande på taket fungerar inte ens. Den är inte heller med på VMA-kartan.

https://gisapp.msb.se/apps/kartportal/enkel-karta_VMA.html

Röd punkt = tyfon ur funktion = en hel stadsdel som inte nås av VMA

Nissedörren är ingen dejlig tradition. Den är en helvetesport, och en kvinnofälla.

Nej du måste inte ”unna dig” en jul du inte har råd med. Sådan är rubriken till en artikel av Ann Heberlein i dagens SvD.

https://www.svd.se/a/LlreX1/ann-heberlein-rikfattig-medelklass-har-gatt-pa-lognen

Hämtat ur artikeln:

Det är dags att syna korten om julstressen. Ett veritabelt skuldberg riskerar att ta plats på julgransmattan i åtskilliga svenska hem även denna jul. Januari månad blir ingen munter historia.

Västvärlden dras med en kollektiv vanföreställning som går ut på att den livsstil människan praktiserat sedan industrialiseringen är normaltillståndet. ”Överflöd som självklarhet”, som den brittiska journalisten John Naish skriver i sin konsumtionskritiska ”Enough. Breaking free from the world of more”. Vi tycker att vi har rätt till guldkant, att lyxa till det lite, unna oss, och normen är att falla för frestelsen omedelbart – och köpa för lånta slantar.

Andreas Cervenka resonerar i liknande termer i sin bok ”Girig-Sverige”, om en ”rikfattig medelklass” som tycker att de har rätt att ”unna sig” och har lånat pengar för att upprätthålla en livsstil de inte har råd med.

När känslan av meningslöshet slår till, ångesten bubblar i bröstet och ensamheten värker, är nätshoppingen ”lösningen”. Jakten på de perfekta skorna, rätt hudvårdsprodukter, nya teknikprylar eller en resa till solen håller ångesten stången, en stund. Ruset är naturligtvis kortvarigt, och ersätts snart av eftertankens kranka blekhet och en skuld som ska betalas.

Vi är villiga och redo att falla för frestelsen, svälja betet och jaga vidare efter nästa byte. Det betraktas ju som något av en samhällelig plikt att konsumera. Den som vänder konsumtionen ryggen, vänder också samhället ryggen.

I stället för att acceptera att vi inte har råd, känner vi oss pressade att leva upp till föreställningar om vad som ”måste” ingå i ett julfirande.

För varje år tycks ytterligare moment läggas till receptet på den perfekta julen – årets tillskott är en så kallad nissedörr med vidhängande ”nissebus”, uppdrag och presenter. Journalisten Johanna Boström har kallat nissedörren för ”helvetesporten” och en ”överambitiös medelklasstradition och lurig kvinnofälla”.

Ann Heberlein tror att vi bör se över våra drömmar. Fråga oss själva vilka som är våra egna och vilka vi tror att vi måste uppfylla.

En god jul behöver inte rymma vare sig nissedörrar eller meterhöga julklappshögar.

Det enda som egentligen är nödvändigt är din närvaro.

Vägvisaren till underjorden

Kerstin Ekmans Bokvärld var lite för svår för mig. Det var för många gestalter ur världslitteraturen att hålla reda på. Undantaget var kapitlet om Cora Sandel, dvs Sara Fabricius, och hennes delvis självbiografiska böcker om Alberte.

Nu har jag tagit mig an en ny biografi – om Gunnar Ekelöf. Den är tjock, men den bådar gott!

Afståndsbedömare Simon

Med hjälp av ArkivDigital kan man få fram många uppgifter, som morfar Simons tjänstebeteckning i det militära.

Det kan ha därför han aldrig tog körkort, ity det där med avståndsbedömning existerar ju knappt på de svenska vägarna.

När kortet upprättades bodde mormor och morfar i Östanbrotorp, Hömb, Kavlås. Men där kom de inte att bo särskilt länge:

”Flyttningslängd” för Simon och Lisa

Vårdbolag säljer neuropsykiatriska utredningar – för dyra pengar

Den pågående diagnosproduktionen är ohållbar och oetisk. Psykiatrisk sjukvård har förvandlats till en slags ”klassificeringscentral” av människor, skriver psykiatrerna Linda van Paaschen och Lena Nylander.

https://www.svd.se/a/veRzoV/diagnoserna-slar-ut-psykiatriska-varden-skriver-psykiatrer

(Att debattartiklar läggs ut här innebär inte per automatik att bloggaren håller med om det som skribenterna har att anföra).