Under tiden som kalk bröts i Limhamns kalkbrott (för cementproduktion) användes området för dumpning av slaggprodukter, något som lade grunden till en konstjord ö.
Efter en misslyckad satsning hos samarbetspartnern Sovjetunionen riktade Junkers blickarna mot Sverige. Resultatet blev 1925 ett bulvanföretag, AB Flygindustri, AFI som etablerades i ett gammalt skeppsvarv på Ön i Limhamn utanför Malmö.
Såväl civila plan som stridsflygplan, byggda i delar vid Junkers fabrik i Dessau, monterades på Ön. Både svenska och tyska ingenjörer och arbetare deltog i produktionen. Stridsflygplanen var nödtorftigt maskerade som civila och försedda med svenska registreringsnummer – med den svenska regeringens goda minne, får man anta.
Efter att ha läst klart Linda Örtenblads ”Kartotek över döda och uppståndna” har så björnkoket äntligen påbörjats.
Här nere i Limhamn behöver vi inte riskera att konfronteras med detta stora och mycket farliga rovdjur.
Och till och med Limgobbarna lyser med sin frånvaro. Men med tanke på Tidöpartiernas hänsynslösa framfart i naturen kanske gobbarna återuppstår och återupptar kalkbrytningen.
Äntligen har renoveringen av Limhamns lokstall återupptagits, detta efter att ha varit stoppad pga omfattande fynd av giftbemängt material.
En undersökning från 2020 visade att det fanns omfattande oljeföroreningar i teglet, cancerogena ämnen i byggnadsmaterialet och tungmetaller i marken. Tidigare har även de svårt giftiga ämnena asbest, bly och kvicksilver hittats.
Ursprungligen var det tänkt att Lokstallet skulle förvandlas till en fritidsgård. Nu talas det om ett konstgalleri.
I sydöstra hörnet av kyrkogården fanns mellan 1406 och 1827 stadens första skola, Trivialskolan. Malmö Latinskola, där ett av våra barnbarn går, har sitt ursprung i denna kyrkskola.
På resan ner till Göteborg fick vi sällskap av vår kompis/min Härjasläkting Carina. Hon var väldigt glad i min choklad, definitivt ett släktdrag🍫😊
Från Göteborg till Malmö reste vi 1:a klass, till det facila priset av 217 kr/person. Och då fick vi även tillträde till SJ Lounge i Göteborg för en lättare gratislunch, inkl fika.
Apelviken ser man inte röken av numera, förutsatt att man inte har tunnelseende. Men man kan trösta sig med diverse godsaker🍬☕️🍊
Snacka om turresa! Returresan kanske jag får anledning att återkomma till.
Jag bläddrar i ”En liten bok om Torp, torpare och torpinventeringar” och fastnar för ett foto som knappast kunde ha tagits i nutid – med virkning, piprökning och bok- och tidningsläsande kring salsbordet.
Så här kunde det se ut samma år som min far föddes (men han föddes i stan, dvs i Skövde):
Fråga gärna de som ödslar sin tid och sina krafter på att besöka gym vad en hötjuga är för något😂
Många organisationer lider av en mängd besynnerliga och kontraproduktiva arrangemang. De är nedlusade med strukturer, system och praktiker som främst syftar till att skänka ledningen en känsla av kontroll.
I absurdokratin läggs stort engagemang på styrdokument, strategier och policyer – vilka sedan inte används för annat än att hålla folk sysselsatta eller ha ryggen fri vid en inspektion. Mycket av det sätter krokben för produktivt arbete. Visioner, värdegrunder och etik höjs till skyarna och stannar oftast just där, alltså uppe i det blå. Ledningar, HR-folk och konsulter är entusiastiska men knappast andra.
Den absurdokratiska organisationen leder till att byråkratin sväller och går ut över verksamheten. Märkliga befattningar med oklar verksamhetsnytta breder ut sig – plötsligt finns det många som arbetar som kommunikatörer eller som ”strateger”. De nya fluffiga tjänsterna utövar sin lockelse i både högre status, bekvämare arbetssituation och lön. Inte sällan står fördelarna i omvänd proportion till den nytta man gör. Varför lägga tid på att jobba med kärnverksamheten när du i stället kan vara verksamhetsutvecklare? Även inom sjukvård, skola, socialtjänst och polis tar många gärna chansen att ”göra karriär” och ägna sig åt något mindre viktigt än kärnverksamheten.
De här delarna av arbetslivet genomsyras av vad jag brukar kalla en funktionell dumhet.
Dumheten är både socialt accepterad och institutionaliserad. Individer och grupper håller sig till en föreskriven, snäv tankesfär, följer reglementet och den egna arbetsbeskrivningen. Silotänkandet är utbrett. Man deltar i möten som kanske fyller en social funktion – det är ju trevligt att träffas! – men som inte skapar något värde. Man dokumenterar överdrivet mycket, skriver rapporter som få eller ingen läser. Ofta används också ett floskelmarinerat språkbruk. Och man avstår från att ifrågasätta vad som är rimligt och fruktbart att ägna sig åt på arbetstid.
För en vaken betraktare kan det kännas som att man har hamnat i bizarro world, därarbetsplatsen har karaktären av ett dårhus. I denna upp-och-ner-vända tillvaro ägnar man mycket tid åt planer och dokument. Inte sällan blir just det också chefernas favoritsysselsättning, som en lärare skrev till mig: ”/…/ men tyvärr är vår rektor mycket intresserad av planskrivande. Vår verksamhetsberättelse är det viktigaste just nu. Det är tur att jag ibland kör med strutsmetoden /…/ annars skulle jag bli tokig!”
Det moderna arbetslivet blir en svårnavigerad plats för sanningssägare med intresse av att verksamheten fungerar väl. Att vara klarsynt är en risk. Andra ser en som avvikare och fridstörare om man ställer frågor i stil med ”vad är meningen med allt detta?”.
Lösningen för många är att stänga ner mentalt, man blundar helt enkelt för absurdokratins genomslag.
Bengt Rahms blogg 