Bengt Rahms blogg

Det lär finnas ett TV-program som heter Pernilla Wahlgrens värld, och som lockar många tittare.

Så här ser min värld ut, som väl är helt utan tittare: Går upp ca. 6.45. Sätter på kaffe och Radions P1. 6.55 kommer väderleksrapporten. Anne ansluter. Vi äter frukost. Sedan är det hög tid för 15 minuters plåga på det träningsredskap jag fick av mina arbetskamrater, som avskedsgåva.

Efter duschen blir det en tur till Biblioteket (Anne är indisponibel pga ett elakt virus). På väg till bussen stöter jag på grannen Claes som är ute och skottar snö. Vi undrar varför vaktmästaren inte är här och plogar. Vi tänker även på istapparna som hänger från takskägget. Skall vi sätta ut bockar med varningsskyltar? Hur går det med buskröjningen? Och hur går det med takrenoveringen?

Jag hastar vidare men hinner inte med bussen. Vid Bergeksvägen blir det istället den buss som skall ut och vända vid Sjölunda (då slipper jag ju stå och frysa). Vid Torggatan hoppar jag av och tar mig till Biblo. Två intressanta böcker lånas:

Efter Biblobesöket är det dags att ta del av 50 år gamla nyheter. Att Garström drev grustag!! Jag som trodde att han ägnade all tid åt Garströms berömda Konditori! Motionscyklar gör han dock, precis jag.

Efter lite kompletteringsköp på Willys (bl.a. en påse Polly) är det dags att ta bussen hemåt. På bussen hejar jag på en kollega från rehabavdelningen på ÅVC.

Avstigningen äger rum vid Bergeksvägen. I Villalia slänter jag omkull. En bil kör förbi. Varför stannade inte föraren? Bryr folk sig inte längre om de som har fallit? Men jag tar mig upp igen och är av allt att döma oskadd.

Hemma väntar köttbullar. Efteråt en stunds vila, inkluderande fortsatt läsning av Kerstin Ekmans ”Min bokvärld”.

Efter kaffet blir det två foton, som får illustrera takrenoveringen respektive buskröjningen:

Det blev bara en halvdag. Men jag glömde visst en viktig grej: Min röst på årets Skaraborgare tillföll Emma Larsson. Hennes oförtrutna kamp mot den ohyggliga Skövdemaffian är verkligen värd att prisas🥇💐

Givetvis är även Lisa Bertilsson värd detta pris!!

I våras lämnade jag Naturskyddsföreningen – efter att ha varit medlem ända sedan gymnasietiden. Avhoppet berodde på att jag hade tappat förtroendet för ordföranden i en av lokalföreningarna.

Men jag har ångrat mig. Varningsklockorna ringer. Då går det inte att svika Moder Jord – och nu är medlemskapet återupprättat.

DN har denna dag en artikel om klimathyckleri:

https://www.dn.se/insidan/forskaren-stod-inte-ut-med-sitt-eget-klimathyckleri/

Är det hyckleri att bry sig om klimatet – och samtidigt konsumera ohållbart?

Den frågan fick klimatforskaren Maria Wolrath Söderberg att ändra hur hon lever sitt liv. Hon tror att många upplever en inre spricka, det är jättejobbigt att ändra sitt beteende. Hennes forskning kring människors strategier för att kunna fortsätta leva som vanligt, fast vi vet att det är ohållbart, skapade till slut en inre spricka.

Vi retoriker är bra på att granska vårt självbedrägeri, men det var inte kul att se att det var samma strategier som jag själv använde för döva mitt dåliga samvete. Någonstans kommer man till en punkt där man måste se faktumet i vitögat.

Så hon slutade att flyga. Gick ned i arbetstid för att hålla bättre själv, och få tid för att leva mer hållbart. På en gård i Västmanland har hon och maken börjat odla sina egna grönsaker, huset har solpaneler och de har till och med anlagt en liten våtmark utanför stugknuten.

De har påbörjat en process till ett mer utsläppssnålt liv. 

De flesta svenskar oroas över klimatet och vill vara klimatvänliga. Vi älskar naturen och skulle aldrig drömma om att hälla ut diesel i ån. Vi sopsorterar, köper ledlampor och ekomjölk och ekokaffe, men många fortsätter ändå att flyga, köra bil och äta kött. Sådant som ger stora utsläpp, men som inte syns.

Ett undvikt utsläpp ger inte ett plus på klimatkontot som man kan ta ut på något annat. Vi ligger liksom back från början. (Som det där nyset med att klimatkompensera).

Hennes omställningsresa började 2016 när en klimatkalkylator slog fast att hon tillhörde toppskiktet av landet högutsläppare. Hon insåg snabbt att med fyra till sex flygresor per år i bagaget är det omöjligt att vara en klimathjälte. Så hon slutade flyga.

Vi präglas av moralen vi har omkring oss. Man kan dölja eller hyckla för andra ett tag och för sig själv ett tag. Men det är svårare om stora delar av gruppen man vill vara en del av tänker annorlunda. Vill man få fart på sin egen omställning bör man söka sig till andra som också vill. Och vill man få fart på samhällets omställning gäller det att försöka ändra normerna i de grupper man ingår, då skapar man jordmån för systemförändringar, säger Maria Wolrath Söderberg.

Läs och begrunda:

Personal och patienter vittnar om kaos vid akuten i Skövde

Limhamnskatten har lagt sig tillrätta i min väska.

Han förväntar sig sannolikt en mysig slädfärd, och absolut inte en slätstruken resa till Lidköping.

Vid dagens promenad till adventsgudstjänsten i Limhamns kyrka fick jag syn på den här skylten.

Det finns de som fnyser åt förslag om att låta anlägga blommande ängar. Det gjorde absolut inte den kvinnliga prästen i kyrkan. Hon talade istället om vikten av att komma tillrätta med klimatförändringarna, och att värna den biologiska mångfalden.

Nu är ”Sånt är livet” utläst. Mikael Sandström delger många intressanta patientfall. Nackdelen med boken är författarens grandiosa självbild, och att han på ett näst intill hänsynslöst sätt kritiserar flera av sina arbetskamraters agerande. Dessutom innehåller patientfallen så många detaljer att anhöriga till de olycksoffer som drabbades av hjärndöd (om de läser boken) inser vem det handlar om. Och de berättelserna är väldigt detaljerade.

Jag tror inte att Kerstin Ekman har en grandios självbild. Men de litterära utblickar hon presentar i ”Min bokvärld” är faktiskt helt magnifika!

Jul på Limhamn är riktigt kul. Men visst är det gott att komma tillbaka in i stugvärmen, och få rå om den lille Limhamnskatten.

”Den stora medicinska utmaningen blir att ha hög kvalitet, och hög lägstanivå på förstamottagandet av en patient, om det ens ska bli någon mening med ett andra mottagande på ett större högspecialiserat sjukhus senare i förloppet.” ”Det man missade att göra med NN:s skallskada de första trettio minuterna, kan man aldrig någonsin kompensera för dagen efter, inte ens om man kallar in alla världens främsta specialister.”

Detta skriver narkos- och intensivvårdsläkaren Mikael Sandström i sin mycket läsvärda bok ”Sånt är livet. Berättelser från akuten.”

Det Sandström presenterar i sin bok är solklara sanningar. Om detta bryr sig en sån som Anna-Karin Skatt, inte ett skvatt.

Jag är ingen vän av Lotta Engberg och Nyhetsmorgon tittar jag aldrig på, men den här boken (som jag tipsats om av en kompis) är klart läsvärd.

Och nu läses den i 201 km/h genom Hallandsåsen, på snabbtåget ner mot Skåne.

Ja resan går faktiskt i ett huj, mycket tack vare dr Sandströms kloka tankar.

Där vid Västmannaöarna utspelar sig den här berättelsen. En fiskebåt slår runt en iskall vinternatt och sjunker till havets botten. Av de fem männen ombord finns det bara en kvar i livet. Han befinner sig långt från land i det femgradiga vattnet. För att överleva tänker han på saker han hade planerat att göra. Han minns också dramatiska händelser som har drabbat Västmannaöarna – som det stora Turkrånet på 1600-talet och det stora vulkanutbrottet 1973. Och han pratade med sjöfåglarna och han skådade stjärnorna.

Han simmar i sex timmar…

Jag vet ännu inte om han kommer att klara sig men boken bygger på en verklig händelse från 1984. En fiskare klarade då en långvarig nedkylning ute till havs – ett medicinskt under, och en omöjlig bedrift.

https://en.wikipedia.org/wiki/Guðlaugur_Friðþórsson