Min ena Gökhemskusin har försett mig med information om de tre steg Regionerna har att ta – när det ser ut att barka käpprakt åt helskotta!!
Egentligen är katastrofen i vår Region redan ett faktum. Det räcker med att nämna tre namn för att inse att det är så illa:
Ahlström-Skatt-Eliasson
Det är i princip som bränslet i de kärnvapenmissiler Sovjetunionen hade utplacerade i Baltikum under Kalla kriget.
Beståndsdelar (förutom salpetersyra och fotogen): kvävetetraoxid, jodin och samine. En frätande, dödlig cocktail! Livsfarlig för den som fick en enda liten droppe på sin hud.
Haraldur Sigurðsson, vulkanolog, tror att om det blir ett utbrott nu så kommer det med största sannolikhet att få utbrott i havet, sydväst om Grindavík.
Även om behov skulle uppstå (t.ex. pga betydligt fler inlagda Covidpatienter) inbillar jag mig att ledningen för Skaraborgs sjukhus i det längsta undviker att utlysa stabsläge.
Ett sådant tillkännagivande skulle nämligen innebära att den Ahlströmtrogna sjukhusledningen skulle tvingas bekräfta att nedläggningen av all akutverksamhet vid Skaraborgs sjukhus i Lidköping var ett enda stort misstag.
Och därmed skulle sannolikt ett stort antal huvuden komma i rullning.
Genom att flytta fokus från oss själva till något större mår vi bättre psykiskt. Det menar sjukhusprästen Oskar Arngården som är van vid att möta människor i kris. Han har själv varit nere på botten.
Vad vill jag? Vad är meningsfullt? Vart är jag på väg?
Det är existentiella frågor som många av oss brottas med när vi hamnar i en gränssituation. Du kanske förlorar ditt arbete, fyller 40 år, separerar. Eller barnen flyttar hemifrån, någon närstående dör.
Då brukar de här frågorna dyka upp.
Vi människor är väldigt bra på att tänka att vi ska vara individualistiska, självständiga och uppnå självförverkligande. Men det går emot något i oss själva.
Människan är en relationell varelse och har ett behov av att vara en del av något större.
När vi upplever att vi är en del av något större, att det finns något som bär, då skapar det en trygghet. Även om jag är liten i det här så är jag inte ensam.
Ida Hallgren, doktorand i praktisk filosofi och leg psykolog ser också en vinst i att flytta fokus från sig själv till något större, att ”glömma sig själv” en stund.
Hon säger att det råder en meningsbristepidemi som bottnar i att vi lever i ett konsumtions- och kundsamhälle. För när allt tillskrivs ett pris blir också allt utbytbart.
Vi har lärt oss att vi ska agera som kunder och att sikta på att maximera den egna lyckan. Men det finns en tragik i synsättet att om var och en satsar på sitt och sin egen lycka, då blir det bäst för alla.
Problemet är att vi då inte får tillgång till något annat, som är djupt mänskligt – behovet av att vara behövd. Att ha en social roll, exempelvis att få ge och ta emot.
Det vi förlorar är möjligheten att betyda något mer för andra än att vi har pengar och saker att erbjuda. Det berövar oss viktiga relationer och roller, att vara del av något större.
Som sjukhuspräst hamnar Oskar Arngården ofta i samtal med personer som är nära döden. När vi pratar om vad man har ångrat i livet kommer vanligtvis samma svar: det är relationer man har försakat.
Oskar Arngården kan bli ledsen över det, över att vi tror att vi klarar oss själva. Men på dödsbädden blir det så uppenbart att det gör vi inte. Det är relationerna vi i slutändan kommer att sakna och ångra att vi valde bort.
Vi behöver glömma vårt ego och hitta ett mer kollektivt jag för att må bättre. Det säger den amerikanske psykologiprofessorn Dacher Keltner, världsledande forskare inom välbefinnande.
Idag tänker vi alldeles för mycket på jaget, särskilt genom vårt fokus på sociala medier, där vi är upptagna av hur vi framstår och ofta jämför oss med andra.
Vi behöver sätt att ta oss bort från det ego- och begärsstyrda jaget till ett mer kollektivt jag. Vi behöver känna att vi är sammankopplade med ekosystemen, de sociala- och kulturella systemen runt oss.
Förundran tystarden tjatiga, självkritiska, arroganta, statusmedvetna rösten som tillhör vårt ego och förmår oss att samarbete och öppna våra sinnen för livets mysterier.
Om vi ägnar fem minuter varje dag åt förundran kan vi bli bättre människor. Förundran hjälper oss hitta mening, stärker hälsan och gör oss mer generösa.
”Ett av Martin Bubers viktiga tal om sionismen hölls den 31 oktober 1929, två månader efter en serie fruktansvärda massakrer som utförts av araber, den då dominerande folkgruppen i Palestina, mot den lilla judiska minoriteten i städer som Jerusalem, Hebron och Safed. Dessa händelser resulterade i det brutala mördandet och torterandet av 133 judar – män, kvinnor och barn – och det fullständiga utplånandet av hela judiska bosättningar, däribland den i Gaza. Historikern Hillel Cohen har talat om 1929 som ”år noll i den arabisk-israeliska konflikten”, och massakern den 7 oktober i år framkallade kusliga paralleller till denna ursprungliga tragedi.”
Den där oktoberdagen 1929 talade Buber inför Berlin-sektionen av Brit Shalom (Fredsalliansen), och sammanfattade sin sionistiska vision. För honom var sionismen inte bara ännu ett uttryck för en nationalism som eftersträvade ett specifikt folks egenintresse, vad Buber talar om som ”kollektiv egoism”. I stället såg han sionismen som ett judiskt nationellt projekt, inriktat på att upprätta en politik som vilade på rättvisa och fred, som skulle lägga grunden för en ”ny mänsklig gemenskap”. Detta, framhävde han, ”är grunden för vår sak, det vi kallar Sion”.
Men de flesta sionister drog slutsatsen från det arabiska våldet att araberna väsentligen var fientliga och våldsamma. De ansåg att det rimliga svaret på denna otyglade dödliga kraft inte var ord om fred utan ett större våld.
Buber vägrade att anlägga den manikeiska föreställningen om ”ljusets söner mot mörkrets söner”. Han vägrade att uppfatta araberna som ren ondska eller som en upprepning av den bibliska Amalek
Bubers slutsats då 1929 är lika träffande i dag, nästan profetisk: ”Om vi hade varit beredda att verkligen leva tillsammans, så hade de händelser som inträffat nu inte varit möjliga”.
Efter att ha läst ut boken ”Putins Ryssland” (Putin är en kallblodig mördare) handlar läsandet om Åsa Avdics bok ”Ett liv till”. (Åsa är bl.a. känd från Morgonstudion).
Boken handlar om två människor i det tidiga 1900-talets USA som kastat sig in ett gemensamt, passionerat försök att bevisa andevärldens existens och de isande konsekvenser som det leder till.
Vid dagens Biblobesök kunde jag inte låta bli att plocka med två böcker som en kompis har tipsat mig om:
”Undergångens skuggor” handlar om de ruskiga kärnvapen som Sovjetunionen hade utplacerade i bl.a. Baltikum och DDR på 1980-talet. De värsta kunde ha en sprängkraft på 500 Megaton.
Jag tänker på Ivy Mike, vätebomben som USA sprängde när jag var tre månader. Sprängningen går att se på Youtube. Det fanns forskare som fruktade att bomben skulle antända atmosfären, runt hela Jorden!! Men den bomben var ”bara” på tio megaton, en femtiondels styrka jämfört med de kärnvapen Sovjet hade planer på att avfyra (bl.a. mot Stockholm).
I boken Fjärilsvägen nämns det att författaren Patrik Lundbergs mamma ägde en liten sommarstuga på ofri grund på fideikommissen Trolle-Ljungbys marker, och att greven tog ett sjuhelvetes arrende för tomten och att det ökades på år för år! Mamman blev till slut tvungen att att sälja stugan, till underpris.
Greven Trolle-Wachtmeister gick bort för någon vecka sedan. Han var ökänd för sitt hemska agerande mot arrendebönderna. Hustrun (förhoppningsvis mindre hemsk) var statsfru och chef för drottning Silvias hovstat – och så småningom även överhovmästarinna.
Bengt Rahms blogg 