Bengt Rahms blogg

Vi har hand om två glada barnbarn och en raskatt nu i veckan. Raskatten har fått för sig att det är bloggaren som står för kosthållet, och bloggaren inbillar sig att katten skall bli rasande om han inte får mat, på stört.

Som väl är blir det lite tid över för läsning:

Den som inte är begiven på att köpa på sig en massa meningslös bråte kan faktiskt hitta en fristad i köptemplet.

Alldeles innanför ingången finns det en liten ”gräddhylla” där man kan slå sig ned och t.ex. ägna tiden åt skönlitteratur, som Jon Fosses ”Ett nytt namn.”

Om man går upp för trappan kan man få en annan munsbit – IKEA:s supergoda vegetariska plantbullar. Åtta stycken (med vatten som bordsdryck) går på 49 kr! Lingon ingår🙂

Ett debattinlägg i dagens SvD:

https://www.svd.se/a/GMRxxm/lakare-systemfel-bakom-krisen-pa-sjukhusen

”För att vända på utvecklingen måste merparten av arbetstiden användas till direkt patient­arbete, inte till att tjäna en över­dimensionerad byråkrati. En stark kunskaps­organisation kan bara byggas från grunden. Det är kunskapen hos de medarbetare som möter patienter som är efterfrågad och det är den kunskapen som är organisationens tillgång. Den måste tas tillvara på ett bättre sätt och utvecklas kontinuerligt. Det gäller att få dem som är kvar att vilja stanna och få dem som lämnat att komma tillbaka. För att få detta dysfunktionella system att bli funktions­dugligt krävs att de styrande på inser hur verkligheten ser ut.”

”Beslut som hör hemma hos dem med lokal kunskap om verksamheten måste återföras.”

”Skapa ett lokalt ledarskap som ges möjlighet att tillsammans med medarbetarna utveckla verksamheten och säkerställa att denna bedrivs i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet.”

”…de beslut som rör verksamheten flyttas ut igen. Tiden för direkt patient­arbete ökas genom att kraven på rapportering och dokumentation utgår från verksamhetens behov. Ett tillräckligt lokalt administrativt stöd säkerställs. Kostnaden för central byråkrati kan då minskas avsevärt, vilket skapar ett större ekonomiskt utrymme.”

Min kommentar: Om vi kunde få göra så vid SkaS i Lidköping, Skövde, Mariestad och Falköping skulle vi sannolikt få en budget som vore i betydligt bättre balans, och verksamheten skulle äntligen kunna drivas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet, inte som nu (under ledning av Ahlström, Skatt och Eliasson) i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Hämtat ur denna ledare i DN: https://www.dn.se/ledare/isobel-hadley-kamptz-det-gor-fysiskt-ont-att-lasa-om-hur-hamas-mordat-israeliska-barn/

De flesta är civila: ravedansande ungdomar, tonåringar som gömt sig i skyddsrum, nedmejade gamla kvinnor och bebisar. Det här är ett av de värsta terrordåd som världen sett. Och när jag skriver det har Hamas ändå ännu inte börjat filma när de avrättar gisslan, som de har sagt att de kommer att göra om Israel fortsätter att bomba Gaza.

Det finns ingen värld där det Hamas gjort går att rättfärdiga. Det spelar ingen roll att Israel utvecklats mot allt mer av apartheid med inskränkta rättigheter för araber eller att premiärminister Benjamin Netanyahu försöker montera ner rättsstaten. Det spelar ingen roll att Israel i många decennier ockuperat palestinsk mark och regelmässigt förnedrat civilbefolkningen eller att de israeliska försöken att skydda sig från terrorism lämnat vanliga palestinier helt utan möjligheter till försörjning eller framtidstro.

Det spelar inte ens någon roll att civila palestinier hela tiden dör när Israel skjuter sina raketer mot Gaza. Barnen i Kfar Aza har exakt noll skuld i det och att som Hamas medvetet angripa oskyldiga civila handlar bara om hat.

Det bör förvisso inte förvåna. Hamas är en islamistisk våldsälskande sekt som hatar judar, kvinnor, bögar och alla andra som kan få för sig att säga emot dem. De har inget intresse för de enskilda människorna i Palestina, mer än som teoretiska brickor i ett politiskt spel och konkreta mänskliga sköldar. Hamas bryr sig inte det minsta om alla de civila palestinier som nu kommer att skadas och dö i Israels militära svar, tvärtom. Ju mer lidande befolkningen i Gaza tvingas stå ut med desto större stöd för deras terror, är förhoppningen.

Det är självklart att Israel slår tillbaka efter Hamas obeskrivliga terrordåd. Att göra det utan hänsyn till palestinska civila liv kommer dock bara att ge ännu en akt i den tragedi som är israelisk-palestinska relationer.

Hur stor är risken att en gnista i någon av jordens alla oroshärdar tänder ett världskrig?

Finlands president Sauli Niinistö menade nu i september att det fanns en “enorm risk” för kärnvapenkrig vid en eskalering. “Även små saker kan förändra mycket, och tyvärr åt det sämre hållet”, sa han till Huvudstadsbladet.

Det som experterna är eniga om är att varje konflikt innebär en risk att fler områden eller länder ska dras in. Enligt FOI exempelvis så riskerar de redan spända relationerna mellan Kina och Taiwan att utlösa en global kris – av ännu större mått än Ukrainakriget. 

Hur stor risken för en global eskalering är finns det ingen som kan svara på. Klart är att oron hos både makthavare och andra ökat för att något ska hända.

I en undersökning från Ipsos från i början av året – alltså före Israel/Hamas-kriget – frågades 4449 riskanalytiker på försäkringsbolag runt om i världen ut om läget. 84 procent trodde att de globala spänningarna skulle leda till ett nytt världskrig.

Länk till artikeln i SvD:

https://www.svd.se/a/4owBLe/varldskrig-kan-hota-om-varldsledare-inte-haller-huvudet-kallt

Man kan alltid välja att blunda för verkligheten, och det är kanske likaså gott det. Själv smygkikar jag lite med mitt sämsta öga. Det räcker mer än väl.

I boken ”Promenerandets historia. Från kungligt framträdande till folknöje” återvänder Kekke Stadin till de stockholmska flanörernas guldålder. (Jag såg boken bland nyinkommet på Biblo vid ett besök där i veckan, men insåg inte att den kunde vara ett fynd. Men först måste jag lösa ut Fosses Ett nytt namn. Problemet är att Fosse inte kan sätta punkt. Den som lånar en av hans böcker förstår vad jag menar).

Promenerandets historia avhandlas i söndagens Understreckare i SvD.

https://www.svd.se/a/APyEgq/recension-promenerandets-historia-av-kekke-stadin

Det var först med trottoarer och gasljus som söndagspromenaden blev ett urbant nöje, men i dag är det snarast i shoppinggallerior, eller på fjällen, som vandrandet sker.

Har man kört fast i ett problem brukar det heta att man ska sova på saken. Men man kan lika gärna gå en promenad. Även i vardagens mest utnötta förflyttningar till fots finns alltid någonting att upptäcka. Aldrig så få steg kan erbjuda nya och oväntade perspektiv.

Sittfläsket är just synden mot den helige ande. Endast tankar man gått sig till har värde. Så skrev Nietzsche i sin bok Avgudaskymning.

Kierkegaard: “Jeg gaar mig hver Dag det daglige Velbefindende til og gaaer fra enhver Sygdom; jag har gaaet mig mine bedste Tanker til, og jeg kjender ingen Tanke saa tung, at man jo ikke kan gaae fra den”.

Vilka människor har genom historien haft möjlighet att utan ärende och för nöjes skull korsa det urbana rummet? I århundraden var det en klassfråga, och långt fram i tiden en fråga om kön.

Stadin ägnar ett underhållande kapitel åt de så kallade Norrbrolejonen; unga fåfänga män i senaste parisermode som trippade fram och förslösade sina arv. De bar gärna de senaste skäggfrisyrerna i babylonisk stil och den närmast obligatoriska lornjetten. Dessa glasögon bildade med tiden verbet lornjettera, ett uttryck för lejonens voyeurism: att utan diskretion mönstra de människor som promenerade förbi.

Wikipedia:

Nog är fortfarande helgen den tid då städernas promenadstråk fylls av folk, men promenader i sakta mak verkar allt mer sällsynta. Flanören är utdöd, och att gå omkring utan ärende kan rentav verka suspekt. I stället lever vi i ett utpräglat konsumtionssamhälle där promenaden ofta begränsas till en snabb förflyttning mellan olika butiker. Horder av människor driver omkring i gudsförgätna gallerior, där de konsumerar för att hålla livsmodet uppe.

I vår tid är det fjällturen eller pilgrimsvandringen som triumferar som metod för medelklassen att finna sig själv.

Det är hög tid att socialt arbete tar plats i debatten. Och det är ingen statshemlighet att vi inte är nöjda med den nedmonteringen av välfärdsstaten som vi har sett de senaste årtiondena.

Det säger forskarna Annelie de Cabo och Kristina Alstam som driver podden Kriminella hälsningar, som handlar om kriminalitet och socialt arbete.

Länk till artikeln i DN:

https://www.dn.se/sverige/forskare-svenskhet-ar-inget-universalvaccin-mot-kriminalitet/

Nu ska allt fler sociala problem lösas av rättsväsendet, med så kallade tuffa tag. Till och med militären ska sättas in. Snart kommer socialarbetare inte kunna jobba med någon över tio år, för kriminalvården ska ta hand om resten, säger Annelie de Cabo.

De ser flera risker med alltför stort fokus på polisiära insatser och ökad kontroll. En konsekvens är, enligt dem, att det kan leda till större social exkludering som i sin tur föder ännu mer kriminalitet.

Man måste fortsätta ställa de viktiga frågorna. Ur vilka villkor föds en situation där man är så desperat att kriminalitet är det bättre alternativet? Det är laddade ansvarsfrågor, där tuffa tag kan misstänkas vara en lätt utväg. För då slipper vi ta ansvar för den samhällskropp som vi konstruerat de senaste decennierna.

Varför pratar vi så mycket om att kriminella är bra på att rekrytera unga och inte om varför samhället är så dåligt på det?

Och svaret är att vi inte är så bra på det. Det har verkligheten visat. Gängen erbjuder fast jobb, stadig inkomst, visst beskydd, gemenskap och identitet. Det är många grundläggande saker som vi som samhälle inte längre är bra på.

60-talets samhällslöfte till unga var ungefär: allt kommer att bli bättre och bättre för varje dag. I dag är löftet mindre än ett nålsöga för vissa unga. Då är det svårt att tänka i expansiva termer, som att söka till Linnéuniversitetet och läsa till bibliotekarie. Den tanken slår aldrig dig. Det enda som återstår är något slags stadsdelsnationalism.

Vi i Sverige har svårt för att tala om sociala problem i termer av fattigdom, för det skulle betyda att vi måste rikta blicken mot oss själva och ta ansvar.

Vi väljer att se kriminalitet som något som kommer utifrån och hotar oss. Men de här problemen har funnits i alla tider. Svenskhet är inget universalvaccin mot kriminalitet.

Problemet, enligt dem, är att politiken försöker leverera en enkel lösning på en extremt komplicerad problematik.

Så länge en enda typ av åtgärder får en så dominerande ställning är det inte bra. För då är det andra saker som negligeras.

Vi har i dag en situation med en välfärdsstat som dragit sig tillbaka. Vi hör politiker prata om en ”välfärdens kärna” som ska bevaras men det är oklart vad som ska ingå i den.

Ett samhällsbygge kan ämna att bygga en stor och robust byggnad, eller ett tanigt litet skjul och vi behöver tala klarspråk om vilken typ av byggnad vi vill ha.

Erland och hans Bele vinner med 8 – 0 över Brommapojkarna. Jag tror att Belepojkarna var riktigt belåtna.

Såsom varande pluralist, men med hjärtat till vänster, kan man tillåta sig att visa uppskattning även för personer som har hjärtat mer åt höger.

Som det statsministern säger, och som finns återgivit i den här artikeln i SvD:

Hamas lemlästande av civila i Israel har följts av hårda fördömanden i Sverige. Men även jubel på gatorna i flera svenska städer. ”Vi ser en slags importerad antisemitism”, säger statsminister Ulf Kristersson (M) i en intervju med SvD.

https://www.svd.se/a/Xb1zmB/kristersson-vi-ser-en-slags-importerad-antisemitism-i-sverige

Statsministern: Det vi vet sedan tidigare är att det finns, och det har vi stött på när det gäller antisemitismen i Sverige, människor som sedan barnsben har lärt sig att hata judar eller som hatar staten Israel.

Han tycker att det är djupt ovärdigt att åka runt och hylla terrorangrepp med hundratals, kanske tusentals, civila dödsoffer. Det är djupt ovärdigt, de borde skämmas.

I bland annat Malmö, Växjö, Helsingborg och Kristianstad firades attacken när det arrangerades pro-palestinska demonstrationer. Det har upprört många, även statsministern.

Hatet mot Israel på svenska gator är en skamfläck för Sverige.

Det är inte bara ovärdigt mot de människor som nu har lemlästats i Israel. Det skapar också en otroligt hotfull stämning gentemot människor, mot judar, i Sverige. Det har vi sett under lång tid och kanske allra tydligast i Malmö. Så kan vi inte ha det helt enkelt.

Lösningar:

Det handlar om att stå upp mot det, att inte relativisera. Att markera tydligt och hårt.

Det kan inte vara så att det på vissa skolor nästan är valbart att välja bort, att vägra diskutera judendomen på religionsundervisningen, att vägra diskutera Israel på geografiundervisningen. Lärare som är rädda för föräldrarnas reaktioner. Det är inte en valbar sak i Sverige. Är man i Sverige, går man i svensk skola, då gäller det för alla. På samma sätt som idrotten och sexualundervisningen gäller för alla, så gör det här det också.

Det tredje: en rädsla att stöta sig med grupper i samhället. Där tycker han att vi ska vara kompromisslösa. Sedan är det helt legitimt att tycka olika om politiken i Mellanöstern, men det här att dra in hatiska konflikter i Sverige, det kommer han inte köpa.

En misslyckad integration, där människor lever utanför samhället, gör att de saknar ”fundamentala värderingar” nödvändiga i ett jämlikt land som Sverige, fortsätter han.

Då måste man göra något åt det. Det är därför fler barn ska gå i förskola, man ska gå i språkförskola, man ska lära sig svenska värderingar. Det ska inte gå att leva på bidrag om man kan arbeta. Mycket, mycket tydligare linjer. Bort från naiviteten att det nog löser sig ändå. Det gör det inte.

Vill man få uppehållstillstånd och bli svensk medborgare ska man sköta sig i Sverige. Så har det inte varit, det har varit alldeles för enkelt.

Man firar inte terrorister som lemlästar andra människor. Och vi kan inte dra in jordens alla konflikter på svensk mark. Har man lämnat områden för att komma iväg från konflikter så är det helt orimligt att man sen ska iscensätta dem på svensk mark och tro att det är okej.

Staten Israel bygger ju på en alldeles unik och förfärlig händelse, Förintelsen. Bara det måste man ha enormt stor respekt för. Han är alltid skeptisk till människor som relativiserar och som tenderar att vilja glömma.

Men Israel påminner också om något annat, menar han. Att det finns en permanent antisemitism runt om i världen, som måste bekämpas. Sverige är inget undantag från detta.

Han nämner att hatet finns på flera håll, i nynazismen och inom den konspirationsteoretiska autonoma vänstern.

Nu ser vi dessutom en slags importerad antisemitism, människor som är uppvuxna med att hata judar och hata Israel. Den ska vi också vara extremt observanta på. Så att den inte slår rot på riktigt. Då kommer den göra judiskt liv omöjligt i Sverige.

Det finns goda exempel också, påminner han, moskéer och synagogor som samarbetar och gör studiebesök hos varandra och skapar förståelse. Det ska man också se.

Vi brukar säga att Ukraina har skapat en ny farlig tid, men det gör det här också.

Bloggaren: Men vi får inte glömma att antisemitismen var utbredd i högerkretsar i Sverige, före och under andra världskriget. Särskilt på Östermalm. Och den antisemitismen var inhemsk, inte importerad.

Och som bekant har vi 2023 ett brun riksdagsparti i landet, där judehatet florerar bland medlemmarna.

Vad som väcker anstöt är även att många svenska kommunister är antisemiter, sedan urminnes tider.

Ann Heberlein, författare och teologie doktor i etik, är omstridd, men hon är inte alltid helt fel ute.

https://www.svd.se/a/dweGMA/ann-heberlein-jag-var-en-pinsamhet-for-moderaterna

Hämtat ur artikeln i lördagens SvD:

I otaliga texter och två böcker (”Våldtäkt och kultur” och ”Den banala godheten”) har hon adresserat en lång rad problem som uppstått i kölvattnet av en ohållbar migrationspolitik, och en bristfällig, för att inte säga obefintlig, integration.

Hon har skrivit om hedersvåld, unga gärningsmän och gängkriminalitet, sexuella övergrepp, terrorism, antisocialt beteende, antisemitismen hos svenska muslimer, bombdåd, bilbränder och bidragsfusk.

Hon har redogjort för fakta om arbetslöshet. Om otillräckliga språkkunskaper hos både första och andra generationens invandrare. Om män med utländsk bakgrund som var överrepresenterade i brottsstatistiken.

Hon har argumenterat för behovet av att utbilda nya svenskar i svenska värderingar och kräva kunskaper i svenska av den som lever i Sverige. Hon har ansett att straffen borde skärpas, i all synnerhet för unga gärningsmän som kunde komma undan med några samtal med en socionom. Eller i värsta fall, efter grova brott som våldtäkt och misshandel, hamna på Sis-hem.

Hon menade att Sverige borde anpassa sitt mottagande av flyktingar efter samhällets förmåga till integration. Och hon varnade för konsekvenserna av att majoriteten av dem som sökte uppehållstillstånd från 2015 och framåt var män.

För några år sedan var detta oacceptabla åsikter. Oavsett hur korrekt den fakta hon redovisade var, avfärdades den som ”hatfakta”.

Idag befinner sig samtalet någon helt annanstans. Politiker på hela spektrat, från höger till vänster, tycks tävla i att lansera det ena repressiva förslaget efter det andra. Är det inte militären som ska kallas in så är det utegångsförbud och storskalig kameraövervakning som föreslås.

Hon är inte imponerad, varken av hur samhällsdebatten såg ut då eller hur den låter nu. Tillståndet vårt samhälle befinner sig i, barn som dödar barn och en gängkriminalitet som äter sig in i våra system, var inte på något sätt omöjligt att förutse.

För den som orkade tröska regeringens långtidsutredningar, studera Brås statistik och ta del av forskning om maskulinitet, ojämlikhet och våld fanns flera oroande tecken redan för många år sedan.

Det är väl känt att brottsligheten ökar i samhällen med stor obalans mellan antalet män och kvinnor.

Ett stort statistiskt underlag visar på en relation mellan social och ekonomisk ojämlikhet och förekomsten av våld och kriminalitet. Ju ojämlikare samhälle, desto mer kriminalitet. Och fundera sedan över den etniska underklass som (på grund av en havererad integration) vuxit fram i landets förorter.

I ett försök att analysera samhällsdebatten formulerade hon idén om ett fenomen som hon benämnde ”den banala godheten”. Hon menade att alltför många politiker och opinionsbildare baserade sina åsikter på känslomässiga grunder, snarare än på rationella skäl. Önskan om att framstå som god trumfades av viljan av att erkänna och lösa samhällsproblem.

Det gav helt enkelt större moraliskt kapital att förtiga hedersvåld och otrygghet i landets utanförskapsområden än att skriva om konflikter mellan olika etniska grupper och sexuella ofredanden på diverse festivaler.

Alltför länge styrdes svensk integrationspolitik av denna banala godhet, en naiv välvilja om man så vill. Utan att man reflekterade över konsekvenserna.

I bedömningen av det moraliska värdet av en handling – är den god eller ond, rätt eller fel – måste vi alltså använda vårt förnuft.

Vi behöver argumentera snarare än känna. Det överspänt känslomässiga tonläget i den svenska politiska debatten oroade henne då. Och den oroar henne nu. Om den i anslutning till den stora flyktingvågen 2015 präglades av en banal godhet, präglas den idag av en oreflekterad hårdhet.

Om godhet gav moraliskt kapital då, är det hårdhandskar som ger det idag.

Politiken och tyckonomin tycks ägna sig åt någon form av överslagshandlingar. Som om hårda tag och auktoritära förslag ska dölja deras misslyckanden. Det faktum att de för bara några få år sedan vägrade att adressera de problem som nu exploderat i våra ansikten.

Lika lite som hon då trodde på banal godhet som vägledande princip för att lösa komplexa och allvarliga frågor, tror hon på oreflekterad hårdhet nu.

Hon tänker ofta på Nietzsche och hans varning i ”Bortom ont och gott”: ”Den som slåss mot odjur bör vara uppmärksam på att inte bli ett odjur själv.” Förr eller senare blickar den där avgrunden tillbaka, och kanske förstår vi då för sent vad vi förlorat i kampen mot odjuret.

Frågor vi bör ställa i ett alltmer upphettat samhällsklimat är hur mycket av vår frihet vi är beredda att offra för vår trygghet? Vilket sorts land vill vi leva i? Är vi säkra på att det bästa sättet att få unga män utan framtidstro att hålla sig laglydiga är att skrämma dem? Kommer ressentimentet att växa i de grupper som ser sig utpekade – och vilka konsekvenser kan det få?

Hon tror att vi befinner oss i en brytpunkt. Mitt i en nödvändig samhällsomvandling, där människor betraktas som ansvariga och där man sluter upp bakom dem som drabbas av våld och kriminalitet. Det är bra.

Parallellt med detta skifte krävs en ny berättelse – om Sverige. Det är för sent i tiden för nostalgiska drömmar om ett svunnet folkhem, landet lagom som var neutralt och konsensusinriktat. Nu är något annat, och vi behöver ett narrativ, en idé om ett land med lika möjligheter för alla. Med utrymme för olika övertygelser och livsstilar. Men också med en uppsättning värderingar att samlas kring.

Bara så kan vi skapa ett samhälle som är gott för alla sina medborgare.