Bengt Rahms blogg

Klostrets dovhjortsmackor smakar inte sämre för att man tar med dem till Råbäcks hamn. Snarare tvärtom!

Stenhuggeriet har ingen kaffeservering i sommar, men vad gör det när Husaby hembygdsförening finns att tillgå (på andra sidan berget).

Och fikar man inomhus får man sällskap av ett gäng folkdräktsmodeller (plus – som denna dag – av en trevlig Götenebo som just är hemkommen från en cruising uppe i Borlänge).

Och barnens konfirmationspräst dök upp på ett anslag i entrén till Husaby kyrka!

Hämtat ur Merete Mazzarellas Understreckare ”Redan språkbruket var skoningslöst”

https://www.svd.se/a/4BpKRV/merete-mazzarella-om-dagmar-herzogs-the-question-of-unworthy-life

Mellan 1939 och 1945 tog Hitlers eutanasiprogram livet av nästan 300 000 människor av vilka de flesta var psykiatriska fall, eller hade en kognitiv funktionsvariation eller en beteendestörning. 210 000 mördades i Tyskland, resten i det ockuperade Polen eller i Sovjet. De dödades på flera olika vis: i gaskamrar med kolmonoxid, i masskjutningar, genom överdosering av läkemedel, förgiftning eller systematisk svält. Fler än hundra av de män som lärt sig sköta gaskamrarna fortsatte sedan sina karriärer i koncentrationslägren i Polen. Eutanasiprogrammet var alltså del ett av Förintelsen.

Redan 1920 utkom en bok som skulle få stor betydelse, nämligen juristen Karl Bindings och psykiatern Alfred Hoches lilla bok ”Die Freigabe der Vernichtung lebensunwerten Lebens” (Tillstånd att utplåna liv som inte är värda att leva).

Argumenten var både känslomässiga och ekonomiska, författarna betonade dels det obehag de tog för givet att alla känner inför mentalsjuka och kognitivt nedsatta, dels de kostnader det innebar att vårda dem.

Binding var tydlig med att den grupp han kallade ”obotliga idioter” – och som enligt honom saknade allt ”själsliv” – förbrukade år, ja, årtionden av vård till ingen nytta. ”Jag kan”, skrev han, ”inte se något juridiskt, samhälleligt, moraliskt eller religiöst hinder för att tillåta dödandet av de här personerna”.

Bara några månader efter nazisternas maktövertagande 1933 lades grunden för det som skulle utmynna i ett massmord av funktionsvarierade.

Det är inte att undra på att bloggaren blir rasande när han tänker på de individer som gillar SD och Jimmie Åkesson.

I Broby skola har Ida sitt underbara sommarcafé.

Utsikt mot Kollängen och Kinnekulle:

Skola var det till 1960. Sedan tog den Valandutbildade konstnären Lars-Erik Ström över huset och från 2012 är det Ida och Erik Lindh som står som ägare.

Och inte långt från huset flyter den rogivande Mariedals-ån

Blir man sugen på glass i Hasslösa blir det till att kasta sig på cykeln och hoja ner till Gunnarssons i Vinninga.

Och glöm inte hur viktig lanthandeln är för en levande landsbygd. ICA-handlarn inne i stan (som tjänar 40-miljoner om året) klarar sig bra ändå.

… för att du fixade en livboj till badstegen vid Furuhäll!

Och du har även sett till så att den fastrostade järngrinden vid Skogshyddan har blivit uppsmord. Nu kan räddningsfordon ta sig fram – om olyckan skulle vara framme!

Under sommarsemestern ställs barnens behov av stimulans mot förälderns behov av vila och avkoppling. Christian Daun söker förtvivlat efter en mellanväg.

https://www.svd.se/a/qPa8XE/sa-overlever-du-en-sommar-av-tjat

Jag (dvs Christian Daun) håller ett brandtal om vikten av egna initiativ. Själv är bäste dräng. Eventuellt sjunger jag långtråkighetens lov också, för att pränta in hur karaktärsdanande det var på min tid när vi sommarlovsbarn lämnades åt vårt eget öde. ”Och det blev banne mig inte något fel på mig!”

Personligen älskar jag (Chistian Daun) att ”se vad som händer”. Ta dagen som den kommer. Det är ledighet för mig. Att inte veta. Dricka kaffe. Läsa.

Mina barn vill ha raka motsatsen – helst ett schema som i skolan. Fast enbart kul aktiviteter som kostar en massa pengar pappa inte har.

Om jag får bestämma så skippar vi flänget. 

Men det är inte jag som bestämmer.

Mina barn, de som två-mot-en-bestämt att de bestämmer, föredrar Äventyr. Och då avses inte kojbygge, fjärilshåvande eller andra stärkande gratisaktiviteter. Nej. Då avses lek- och vattenland. Gröna Lund. Kokpunkten. Jumpyard.

Mina barn (Christian Dauns) är inte det. Självgående. Självtillräcklighet applåderas, men det är inget som avkrävs dagens barn. De serveras. Underhålls. Jag förväntas finnas till hands som lekkamrat.

SVT:s ”Sommarlovsmorgon” ger mig en timme för mig själv; framåt eftermiddagen, under dåsiga energidippen, låter jag skärmarna agera barnvakt, och de kvällar då jag tillåts grilla är det underförstått att farmor och farfar agerar lekledare. Matilda spelar svälta räv med farmor, Stellan frågar farfar saker om hemska gamla krig.

Men det händer att jag (Christian) tittar upp från romanen. Snopen över att tomten ligger tom och tyst. 

Är det någon som vill bada? Hallå, någon där?

Jag förbehåller mig rätten att när som helst rysta kobjällran. Kom hem barn, pappa vill leka!

Då är det så dags. Stellan spelar fotboll med farfar, Matilda hänger fortfarande hos sin kompis borta vid sjön. Pappa är överflödig, bortglömd och obehövd. Och denna svindelframkallande försmak på empty nest syndrome är nog för att genast fylla mina ben med sommarspring. Vänta på mig, barn, jag vill också vara med! Hörni, pappa har vilat färdigt nu.

I juli förra året betalade vi 2.057 kr för en digital helårsprenumeration. Nu vill NWT-Media i Karlstad ha 2.787 kr för en likadan prenumeration.

Att de som vill ha tidningen hemburen bör betala mer är en självklarhet (det torde handla om en femma för varje tidningsexemplar som stoppas ned i brevlådan).

Men att vi som prenumererar digitalt (för en tredagarstidning) skall betala så mycket kan upplevas som klart oskäligt. Och det är stor risk att prenumeranterna flyr när tidningen har blivit så dyr.

Det är dags att göra som Bohuslänningen: Skippa den dyra papperstidningen (som de digitala prenumeranterna nu tvingas sponsra) – och övergå till en rent digital tidning.

Men det verkar inte Trafikverket begripa.

Idag reste vi från Malmö till Göteborg (med snabbtåget) på Västkustbanan (och vidare till Lidköping med Kinnekulletåget via Öxnered).

Det har hänt mycket med Västkustbanan sedan Anne och jag gjorde vår första gemensamma resa på densamma. Det kan ha varit i slutet av 70-talet.

På den tiden var banan dragen rakt igenom samhällen som Båstad, Laholm, Falkenberg, Varberg och Åsa.

Men under åren som har gått har banan dragits om (i samband med dubbelspårsbygget). Båstad har sin nya station förlagd någon km utanför staden, likadant är det med Laholm. Falkenbergs nya station ligger flera km från centrum, lika illa är det med den fina badorten Åsa.

De nya stationerna upplevs som ödsligt belägna, och tågen bidrar inte längre till att bringa liv i dessa samhällen. Den som har stått på Laholms station begriper säkert vad jag menar, den som numera kallas ”lilla huset på prärien”.

Och sedan natten mot måndag går tågen i en tunnel under Varberg. Den puls och det liv som tågen bidrog med är borta från centrum, och de som sitter på tågen kan inte längre njuta av havsutsikten vid t.ex. Apelviken. Och de som badar, cyklar eller promenerar kan inte uppleva den fina känsla som uppstår när tågen ses rulla genom det halländska landskapet, och inte heller höra det ljuvliga ljudet från klockorna när bommarna fälls över Apelviksleden.

Ett foto från idag, precis när vi har kört in på det nya spåret och den gamla banan skymtar i bakgrunden:

Någon minut dessförinnan:

Utsikten från Varbergs nya station är inte direkt hänförande:

Varberg har alltid lockat till besök. Så är det inte längre.

Den som vill uppleva norra delen av Västkustbanan på rätt sätt kan bläddra i denna trevliga bok:

Och ponera: Vad skulle Kinnekulle vara utan Kinnekullebanan? Inte ett intet, men inte långt därifrån.

Väderprognosen är en självklar del av varje sund människas morgonrutin. Att avfärda den som ointressant är ett hot mot samhällsordningen.

https://www.svd.se/a/GyW2jx/helt-sunt-att-besatt-av-vaderprognosen

Ändå tror sig vissa människor stå över prat om vädret. Att prata om vädret är enligt dessa personer inte bara ointressant, utan rentav ytligt. Eller ännu värre: typiskt svenskt, och därmed per definition pinsamt.

Få saker provocerar mer än den attityden. Var och en med minsta människo­intresse vet att vädret är en universalnyckel som ger access till vilken främling som helst. ”Kallprat” är inte en påfrestande social ritual utan tvärtom ett sätt att säga: det är lugnt, du behöver inte prestera för min skull.

Men eftersom både väder­motståndarna och kallprats­kritikerna är teoretiskt lagda struntar de i all empiri kring mellanmänskliga möten.

Det är nog bara familjen Wahlgren som väcker samma breda genklang som just vädret.

Att väderrapporterna ofta har fel är inget problem – tack vare oförutsägbarheten kan vi i all evighet fortsätta diskutera ifall vi egentligen ska duka utomhus.

Bloggaren: Och vem missar P1:s landväder? På vardagar 06.55, 08.55, 12.55 och 21.50. Dessutom finns det några rena sjörapporter att lyssna på.

Det är något annorlunda tider på helgerna.

Tips på ytterligare några samtalsöppnare:

Malmö är en dagsaktuell bubblare, staden där himlens portar öppnades några timmar efter att vi hade hoppat på snabbtåget till Göteborg: