Hasslösaglass

Blir man sugen på glass i Hasslösa blir det till att kasta sig på cykeln och hoja ner till Gunnarssons i Vinninga.

Och glöm inte hur viktig lanthandeln är för en levande landsbygd. ICA-handlarn inne i stan (som tjänar 40-miljoner om året) klarar sig bra ändå.

Tids nog kommer empty nest syndrome

Under sommarsemestern ställs barnens behov av stimulans mot förälderns behov av vila och avkoppling. Christian Daun söker förtvivlat efter en mellanväg.

https://www.svd.se/a/qPa8XE/sa-overlever-du-en-sommar-av-tjat

Jag (dvs Christian Daun) håller ett brandtal om vikten av egna initiativ. Själv är bäste dräng. Eventuellt sjunger jag långtråkighetens lov också, för att pränta in hur karaktärsdanande det var på min tid när vi sommarlovsbarn lämnades åt vårt eget öde. ”Och det blev banne mig inte något fel på mig!”

Personligen älskar jag (Chistian Daun) att ”se vad som händer”. Ta dagen som den kommer. Det är ledighet för mig. Att inte veta. Dricka kaffe. Läsa.

Mina barn vill ha raka motsatsen – helst ett schema som i skolan. Fast enbart kul aktiviteter som kostar en massa pengar pappa inte har.

Om jag får bestämma så skippar vi flänget. 

Men det är inte jag som bestämmer.

Mina barn, de som två-mot-en-bestämt att de bestämmer, föredrar Äventyr. Och då avses inte kojbygge, fjärilshåvande eller andra stärkande gratisaktiviteter. Nej. Då avses lek- och vattenland. Gröna Lund. Kokpunkten. Jumpyard.

Mina barn (Christian Dauns) är inte det. Självgående. Självtillräcklighet applåderas, men det är inget som avkrävs dagens barn. De serveras. Underhålls. Jag förväntas finnas till hands som lekkamrat.

SVT:s ”Sommarlovsmorgon” ger mig en timme för mig själv; framåt eftermiddagen, under dåsiga energidippen, låter jag skärmarna agera barnvakt, och de kvällar då jag tillåts grilla är det underförstått att farmor och farfar agerar lekledare. Matilda spelar svälta räv med farmor, Stellan frågar farfar saker om hemska gamla krig.

Men det händer att jag (Christian) tittar upp från romanen. Snopen över att tomten ligger tom och tyst. 

Är det någon som vill bada? Hallå, någon där?

Jag förbehåller mig rätten att när som helst rysta kobjällran. Kom hem barn, pappa vill leka!

Då är det så dags. Stellan spelar fotboll med farfar, Matilda hänger fortfarande hos sin kompis borta vid sjön. Pappa är överflödig, bortglömd och obehövd. Och denna svindelframkallande försmak på empty nest syndrome är nog för att genast fylla mina ben med sommarspring. Vänta på mig, barn, jag vill också vara med! Hörni, pappa har vilat färdigt nu.

NLT har blivit 35% dyrare på ett år!

I juli förra året betalade vi 2.057 kr för en digital helårsprenumeration. Nu vill NWT-Media i Karlstad ha 2.787 kr för en likadan prenumeration.

Att de som vill ha tidningen hemburen bör betala mer är en självklarhet (det torde handla om en femma för varje tidningsexemplar som stoppas ned i brevlådan).

Men att vi som prenumererar digitalt (för en tredagarstidning) skall betala så mycket kan upplevas som klart oskäligt. Och det är stor risk att prenumeranterna flyr när tidningen har blivit så dyr.

Det är dags att göra som Bohuslänningen: Skippa den dyra papperstidningen (som de digitala prenumeranterna nu tvingas sponsra) – och övergå till en rent digital tidning.

Järnvägen är en del av kulturlandskapet

Men det verkar inte Trafikverket begripa.

Idag reste vi från Malmö till Göteborg (med snabbtåget) på Västkustbanan (och vidare till Lidköping med Kinnekulletåget via Öxnered).

Det har hänt mycket med Västkustbanan sedan Anne och jag gjorde vår första gemensamma resa på densamma. Det kan ha varit i slutet av 70-talet.

På den tiden var banan dragen rakt igenom samhällen som Båstad, Laholm, Falkenberg, Varberg och Åsa.

Men under åren som har gått har banan dragits om (i samband med dubbelspårsbygget). Båstad har sin nya station förlagd någon km utanför staden, likadant är det med Laholm. Falkenbergs nya station ligger flera km från centrum, lika illa är det med den fina badorten Åsa.

De nya stationerna upplevs som ödsligt belägna, och tågen bidrar inte längre till att bringa liv i dessa samhällen. Den som har stått på Laholms station begriper säkert vad jag menar, den som numera kallas ”lilla huset på prärien”.

Och sedan natten mot måndag går tågen i en tunnel under Varberg. Den puls och det liv som tågen bidrog med är borta från centrum, och de som sitter på tågen kan inte längre njuta av havsutsikten vid t.ex. Apelviken. Och de som badar, cyklar eller promenerar kan inte uppleva den fina känsla som uppstår när tågen ses rulla genom det halländska landskapet, och inte heller höra det ljuvliga ljudet från klockorna när bommarna fälls över Apelviksleden.

Ett foto från idag, precis när vi har kört in på det nya spåret och den gamla banan skymtar i bakgrunden:

Någon minut dessförinnan:

Utsikten från Varbergs nya station är inte direkt hänförande:

Varberg har alltid lockat till besök. Så är det inte längre.

Den som vill uppleva norra delen av Västkustbanan på rätt sätt kan bläddra i denna trevliga bok:

Och ponera: Vad skulle Kinnekulle vara utan Kinnekullebanan? Inte ett intet, men inte långt därifrån.

Går du igång på familjen Wahlgren?

Väderprognosen är en självklar del av varje sund människas morgonrutin. Att avfärda den som ointressant är ett hot mot samhällsordningen.

https://www.svd.se/a/GyW2jx/helt-sunt-att-besatt-av-vaderprognosen

Ändå tror sig vissa människor stå över prat om vädret. Att prata om vädret är enligt dessa personer inte bara ointressant, utan rentav ytligt. Eller ännu värre: typiskt svenskt, och därmed per definition pinsamt.

Få saker provocerar mer än den attityden. Var och en med minsta människo­intresse vet att vädret är en universalnyckel som ger access till vilken främling som helst. ”Kallprat” är inte en påfrestande social ritual utan tvärtom ett sätt att säga: det är lugnt, du behöver inte prestera för min skull.

Men eftersom både väder­motståndarna och kallprats­kritikerna är teoretiskt lagda struntar de i all empiri kring mellanmänskliga möten.

Det är nog bara familjen Wahlgren som väcker samma breda genklang som just vädret.

Att väderrapporterna ofta har fel är inget problem – tack vare oförutsägbarheten kan vi i all evighet fortsätta diskutera ifall vi egentligen ska duka utomhus.

Bloggaren: Och vem missar P1:s landväder? På vardagar 06.55, 08.55, 12.55 och 21.50. Dessutom finns det några rena sjörapporter att lyssna på.

Det är något annorlunda tider på helgerna.

Tips på ytterligare några samtalsöppnare:

Malmö är en dagsaktuell bubblare, staden där himlens portar öppnades några timmar efter att vi hade hoppat på snabbtåget till Göteborg:

Järnvägen är en del av kulturlandskapet

Men det verkar inte Trafikverket begripa.

Idag reste vi från Malmö till Göteborg (med snabbtåget) på Västkustbanan (och vidare till Lidköping med Kinnekullebanan).

Det har hänt mycket med Västkustbanan sedan Anne och jag gjorde vår första gemensamma resa på densamma. Det kan ha varit i slutet av 70-talet.

På den tiden var banan dragen rakt igenom samhällen som Båstad, Laholm, Falkenberg, Varberg och Åsa.

Men under åren som har gått har banan dragits om (i samband med dubbelspårsbygget). Båstad har sin nya station förlagd någon km utanför staden, likadant är det med Laholm. Falkenbergs nya station ligger flera km från centrum, lika illa är det med den fina badorten Åsa.

De nya stationerna upplevs som ödsligt belägna, och tågen bidrar inte längre till att bringa liv i dessa samhällen. Den som har stått på Laholms station begriper säkert vad jag menar, den som numera kallas ”lilla huset på prärien”.

Och sedan natten mot måndag går tågen i en tunnel under Varberg. Den puls och det liv som tågen bidrog med är borta från centrum, och de som sitter på tågen kan inte längre njuta av havsutsikten vid t.ex. Apelviken. Och de som badar, cyklar eller promenerar kan inte uppleva den fina känsla som uppstår när tågen ses rulla genom det halländska landskapet, och inte heller höra det ljuvliga ljudet från klockorna när bommarna fälls över Apelviksleden.

Ett foto från idag, precis när vi har kört in på det nya spåret och den gamla banan skymtar i bakgrunden:

Någon minut dessförinnan:

Utsikten från Varbergs nya station är inte direkt hänförande:

Varberg har alltid lockat till besök. Så är det inte längre.

Den som vill uppleva norra delen av Västkustbanan på rätt sätt kan bläddra i denna trevliga bok:

Och ponera: Vad skulle Kinnekulle vara utan Kinnekullebanan? Inte ett intet, men inte långt därifrån.