Merete Mazzarella är författare till dagens Understreckare:
https://www.svd.se/vad-tiggarna-har-lart-oss-om-oss-sjalva
En ny avhandling granskar det svenska samhällets reaktioner på de senaste årens närvaro av tiggare på våra gator.
”Det känns fel. Om det svenska samhällets reaktioner på närvaron av tiggande EU-medborgare 2014–2016”, kulturgeografen Erik Hanssons stora – med sina närmare 800 sidor överväldigande stora – avhandling vid Uppsala universitet.
Några personliga utklipp ur Understreckaren:
”Det känns fel” är verkligen nyckelord i sammanhanget: svenskar i gemen är ytterligt obekväma med att det sitter människor på gatan och tigger.
Reaktionerna handlade mycket om att tiggeri i sig är ett avkall på mänsklig värdighet, ett förnedringstillstånd som man bör förhindra människor från att befinna sig i.
Sverige är ett land där man traditionellt förväntats ”göra rätt för sig” och där det än idag talas mycket om ”arbetslinjen” – samtidigt som det börjar skönjas en allt större medvetenhet om att en hel del av det arbete som utförs egentligen är meningslöst, ”tomt”. (Eller rentav skadligt därför att det bäddar för överkonsumtion.)
En psykoanalytisk tolkning är att knegaren kan föreställa sig att tiggaren väljer att dra sig undan det slit som andra ska uthärda och därmed i någon mån kan bli en person som väcker avundsjuka. Man kunde också säga att tiggaren utmanar arbetet, arbetslinjen, genom att ställa oss inför frågan vad som egentligen är meningsfullt att ta sig för.
Många har hävdat att tiggande hör ihop med romernas ”kultur”, att de är ett nomadiskt folk, att de inte vill utbilda sig eller jobba. Framför allt har det varit en utbredd uppfattning att de tillhör kriminella ligor eller åtminstone manipuleras av kriminella.
Men de allra flesta är genuint utfattiga människor som kommit på eget initiativ. Men deras utsatthet har inte hindrat att många av dem får uppleva skällsord, hot, trakasserier och regelrätt våld.
Chockerande är också de våldsfantasier som förekommer på olika nätsajter. På Flashback hette det 2015: ”Det enda alternativet jag ser är att vi bildar medborgargarden som besöker deras kåkstäder och helt enkelt slår ihjäl dem eller misshandlar dem grovt samt eldar ner deras läger, gärna så att någon eller flera av dem brinner ihjäl levande.”
Att sälja en gatutidning – eller en blomma eller en kvast – uppfattas sist och slutligen som tiggeri, och tiggeri ska ske passivt. En aktiv tiggare upplevs lätt som motbjudande.
Är det talet om att hjälp i hemlandet är effektivare endast ett svepskäl för att vi ska slippa se tiggeriet?
Det handlar om det ständiga valet mellan att ge eller inte ge – ett val som oftast fattas med ett mått av godtycklighet, utifrån ens sinnesstämning eller hur bråttom man har.
Man kan lära sig att notera en tiggare ur ögonvrån, knappt vända huvudet, le och samtidigt skaka på huvudet – ett kroppsspråk som minimerar kontakten ansikte mot ansikte, utan att för den skull verka otrevligt.
Många av dem som vill att tiggeriet ska förbjudas vill det troligen för att de vill förhindra att de skall inse att de inte är så goda människor som de har gått och trott.
Våra möten med tiggare är även möten med oss själva.
Ikväll infördes tiggeriförbud på Lidingö. De rika knösarna på Lidingö vill inte ens se en fattig i ögonen. Ynkedom!!!
Bengt Rahms blogg 