Bengt Rahms blogg

Till och med bloggaren, som inte är någon gillare av elitidrott, har kapitulerat och tillsammans med Anne bänkat sig framför apparaten.

I lagidrott är just laget det viktiga, inte ”stjärnorna”. Det begriper kvinnor uppenbarligen bättre än män.

Jag vet inte om Winston gick och nynnade på den melodin hemma på Downing Street 10 i London.

Men det hade han all anledning att göra. Det förstår man när man läser biografin över Clementine Churchill, som nu finns tillgänglig som e-bok på Bibliotek Västra Skaraborg.

Utan hennes inflytande kunde Invasionen i Normandie ha misslyckats och den fasansfulla nazismen skulle ha kunnat behålla järngreppet över Kontinenten.

Vi borde nog nynna på den melodin lite till mans, av ren tacksamhet, alla vi som inte röstar brunt.

Vi har alla våra käpphästar här i livet vilket givetvis visar sig i sociala medier och bloggar.

Min passion är som bekant vurmandet för naturen, miljön och klimatet.

En annan individs käpphäst kan vara en viss idrott som denne själv ägnar sig åt.

Andras stora passion i livet kan vara ett lag i en sport de inte själva är aktiva i. Det kan som bekant bli väldigt många inlägg från den person som har ett sådant älsklingslag.

Det finns många andra käpphästar som visar sig i sociala medier. Barn och barnbarn är i en klass för sig men även kärleken till hundar, hästar och katter är stor hos många och vi som inga egna djur har kan glädjas åt många fina bilder i djurägarnas inlägg.

Vad jag vill framhålla är att vi bör visa förståelse för att vi människor har pippi på olika saker här i livet.

Många delar säkert inte mitt engagemang för miljön och tycker nog många gånger att det var ett evinnerligt tjatande om sådana frågor. Men de kritiska verkar ändå stå ut med detta mitt bombardemang mot de företeelser och aktiviteter i mänskligt liv som jag betraktar som långsiktigt ohållbara.

Jag själv är måttligt intresserad av elitidrott (damfotboll är ett undantag!) men kostar ändå på mig ett och annat gillande när någons favoritlag har haft framgång.

Nu ett nytt (tröttsamt?) miljöinlägg: Igår visades det på Rapport anläggningar i Schweiz och på Island som suger upp koldioxid från atmosfären. Det verkar inte särskilt enkelt och det går säkert åt enorma mängder energi och material för att bygga och driva dessa anläggningar – vilket genererar ännu mer växthusgaser.

Mitt förslag är detta: Istället för att suga upp koldioxid – undvik att blåsa ut denna potenta och för livet på Jorden så förödande växthusgas (om halten blir för hög). Det är inte speciellt svårt att göra det, om vi bara skippar gaten på Landvetter, låter bilen stå och har förnöjsamhet som livsfilosofi.

Som synes: Med en dåres envishet kämpar bloggaren för det han tror på. Det gör han rätt i. Annars kan det gå käpprätt åt skogen med vår planet (vilket det lär göra ändå, oavsett vad bloggaren hasplar ur sig).

Jag tänker på hur man benämner de orter där jag har framlevt mitt liv/har mest rötter.

Tidaholm blir Tidahôlm eller Labbås
Falköping blir Fallköping eller Nasco
Skara utalas med det ”a” som brukas när doktorn har bett någon gapa för att kika ner i halsen
Det värsta är nog ändå Lidköping som blir Lischöping, eller bara Lisch

Vill man kunna locka ännu fler raggare till de här städerna funkar det säkert bra med sådana ortsbenämningar (jag tänker på Nasco Yankees och Roadmasters) men om tanken är att de här kommunerna skall växa genom att få välutbildade och kulturellt intresserade yngre människor att bosätta sig i de Skaraborgska städerna är det ingen lyckad framgångsfaktor.

Snart kallas väl Lidan för Lischan och besöksnäringen slår på stort och försöker locka kultureliten i storstäderna till Läcköoperan i Lischöpings kommun…

Nej Lisch och Lischöping bör vi bara använda när inga utsocknes hör oss. Annars är risken stor att eventuell folkökning mest sker via endogami.

Ragga gärna upp nya invånare, men tänk på språkbruket. Korrekt och värdigt uttalat kan Lidköping faktiskt bli en riktig framgångssaga. Alternativet är en stad som går på tomgång, på 1950-talsvis.

När jag kom flyttande 1976 var det verkligen inget tal om Lisch i den fina bok jag fick

På ett foto i boken kan man se den tidens duktigaste svenske invärtesmedicinare, docent Birger Svedberg, ge sig iväg på skidorna vid Kinnekullegården.

Kinnekullegården ligger som de flesta vet i Götene kommun, kommunem där alla tiders lågvattenmärke vad gäller vulgär och urkass humor utspelar sig, ”Uti bôgda”. Många skrattar kanske gott åt lantisar som framställs som idioter och sätter eld på sina fisar. Men stockholmarna flyr så fort de kan.

Det kanske inte är den bilden av Skaraborg vi skall sälja in till utsocknes. Dialekten skall vi värna, men med bevarad värdighet vad gäller hur vi brukar språket.

https://www.svd.se/professorer-omotiverad-radsla-for-kemikalier

Det som experterna säger är nog delvis sant men tänk t.ex. på alla de pollinatörer och andra organismer som jordbrukets giftsprutor har ihjäl. Tänk även på de som tvingas arbeta ute på fälten när alla dessa bekämpningsmedel öses ut.

Det där med naturliga hormonstörare tänker jag faktiskt på när jag äter och dricker. Varken öl eller sojaprodukter ingår i mitt normala kosthåll. Det räcker med att ha haft ett kvinnodominerat yrke. Inte vill jag därtill utsätta min kropp för livsmedel med östrogeneffekt, livsmedel som feminiserar den manliga kroppen.

(Öl innehåller humle som är en s k fytoöstrogen. Soja är också en fytoöstrogen, dvs ett växtämne som liknar kroppens eget östrogen. De binder till kroppens östrogenreceptorer. Östrogen står för tillväxt och på mannen kommer det att visa sig runt magen och öka på bröstvävnaden).

Skaragatan är en mångkulturens gata. Det kunde vi konstatera vid dagens promenad. Efter ett kort besök hos alltid lika trevliga Karviks (jag hade glömt var jag lagt senilsnöret och var tvungen att köpa ett nytt) promenerade vi vidare österut.

Först passerade vi en livsmedelsbutik som drivs av invandrare och där grönsaker och frukt ligger prydligt uppdukade utanför butikslokalen. Och kommersen var det inget fel på!

Nästa mångfaldsbutik är en som saluför Thailändska livsmedel.

När vi hade passerat Troja sa Anne att vi går in på den Libanesiska restaurangen mitt över gatan och äter lunch.
Maten var helt i vår smak, om än inte riktigt i klass med den på suveräna Café Naomi i Hässleholm.

Till slut passerade vi ett blåmålat hus i stil med Stationsbyggnaden i Vara. Även där har uppges mångfalden ha fått ett stabilt fäste. Huruvida det har varit någon konstnär inblandad i färgsättningen av huset (som i Vara) kan jag inte uttala mig om.

Men redan i inledningen av den långa vandringen från Stenhammar till Änghagen stötte vi på mångfald.

De damer som drev Mångfaldsbutiken i Orionhuset var med hjälp av sina cyklar på väg till Skogshyddan för att fika.

Vi fick en liten pratstund. Någon cykelel var de inte redo för ännu. De kände sig alldeles för unga för sådana påhitt.

”I en japansk trädgård står en telefonkiosk med en gammaldags trådtelefon i. Men telefonen är inte kopplad, lyfter man luren hör man vindens susning och en porlande bäck. Trädgården tillhör en man vid namn Itaru Sasaki och kiosken skaffade han dit för åtta år sedan efter att en kusin hade dött i cancer. Sasaki använde telefonen för att tala med kusinen och föreställde sig att hans ord kunde bäras av vinden: ”Det blev ett sätt att gradvis få mörkret i mitt hjärta att vika.”

”Sorgen är inte nyttig, varför det under de senaste decennierna har funnits en stark tendens att se den som en sjukdom som ska medicineras bort. I sin nya bok konstaterar den danske psykologen Svend Brinkmann att sorgen är en subversiv känsla vars plats i vår tillvaro det är absolut nödvändigt att försvara.”

”Sorg är ett existentiellt grundfenomen därför att sorgen finns i skärningspunkten mellan döden och kärleken. Djup sorg upplever man bara om man förstår att den älskade är oåterkalleligt borta, vilket är en unikt mänsklig upplevelse som – trots vad väl mången hundägare skulle säga – skiljer människan från djuren. Sorg är ett uttryck för att ensam inte är stark och därmed är den inte bara en individuell angelägenhet utan lika mycket en samhällelig. Varje samhälle behöver integrera de döda och knyta ihop det förflutna med nuet och framtiden vilket är förklaringen till att det byggts pyramider och andra minnesmärken, kyrkor och kyrkogårdar, att det skrivits testamenten och samlats på minnesföremål.”

Jag skulle nog vilja lägga till släktforskning som ett sätt att inse hur intimt vi människor hör samman, släktled efter släktled. Vi började med forskandet i kyrkoböckerna i våras, ett och ett halvt år efter det att min mamma gick bort.

Det var några månader efter hennes död jag drabbades av en svår livskris och djup depression. Det tog ett halvt år att bli skapligt hel igen, med god hjälp av nära och kära. Annars vet jag inte hur det hade slutat.

Läs Merete Mazarellas Understreckare i dagens SvD. Har du tur finns det ingen betalvägg.

https://www.svd.se/ma-vi-aldrig-forlora-konsten-att-sorja

Men som (ännu större) tur är kan du gå in och läsa den på biblioteket, eller helt sonika betala för tidningen. Den möjligheten finns inte vad gäller möjligheten att nå de redan hädangångna. Väggen mellan detta livet och livet efter detta (om det nu finns ett sådant) är totalt ogenomtränglig. Men att gå och ställa sig i en telefonkiosk, lyfta luren och lyssna till de viskande ljuden från evigheten, kan förhoppningsvis lindra sorgen en smula.

Användningen av bekämpningsmedel och skövlingen av Amazonas i Brasilien ökar snabbt. Det får butikskedjan Paradisets vd Johannes Cullberg att gå till angrepp mot president Bolsonaro – och bojkotta brasilianska varor. Men Ica, Axfood och Coop följer inte efter.

De där äpplena från Brasilien som vi såg på Coop i torsdags var säkert fullproppade med gifter.

Även om de stora livsmedelskedjorna fegar ur kan vi konsumenter använda vår makt. Bojkotta således alla varor från Brasilien. Då kanske den hemske Bolsonaro ställs inför Riksrätt. Att det finns goda skäl för fällning råder det inga tvivel om. Och det kan leda till att fällningen av den för Jordens klimat så livsviktiga regnskogen upphör. Upphör gör förhoppningsvis även användningen av de livsfarliga bekämpningsmedel landet använder, medel som är förbjudna i den civiliserade världen.

Paradiset på Jorden finns faktiskt, dessvärre inte längre i Brasiliens djungler, men däremot här: https://paradiset.com/

Det är inte lätt att ta sig helskinnad till Kållandsö med hjälp av cykel (vi har de politiker vi har röstat på). Men är man väl över bron väntar många spännande småvägar, och även vandringsleder för den som vill ta sig fram till fots.

Länken här nedan leder till en bra karta över ön. Den är lätt att förstora, om man vill gå in i detalj.

Klicka för att komma åt kallandsokartan-2018.pdf

Om jag med kartans hjälp hittar till torpen vid Stora Sutarebacken, Posttorpet och Ekebo där mina förfäder bodde, det återstår att se. Men jag skall göra ett tappert försök.

Som omväxling i den litterära dieten har jag harvat mig igenom två deckare i förliden vecka.

I ”Tandläkarnas afton”, som mest utspelar sig i Karlshamn, åker två poliser ut på ett spaningsuppdrag till Karlskrona. På Lennarts konditori kan de blicka ut över Sveriges största torg.

Många lidköpingsbor har fått lära sig att torget i De la Gardiestaden är störst i hela Nordeuropa. Det är visserligen stort, men det övertrumfas med råge av det bombastiska torget i Karlskrona.

Men boken handlar mer om skräck och tandläkare än om torg, och den inbjuder faktiskt till sträckläsning, precis som den om Ystadfärjan.