Bengt Rahms blogg

Dagen gryr och ett av nattens många traktorflak med nybakade och glada studenter passerar mellan Kvarnen och vår bostad.

På dessa flak finns det helt visst en annan typ av flak, flak med burkar där jästen är minst lika viktig som den vid bullbakning.

Av de 169 (det är väldigt många!) nya bekämpningsmedel som godkänts i Brasilien i år beskrivs 48 procent som ”mycket eller extremt giftiga”.

Förutom frukt och grönt besprutas givetvis även bl.a. sockerrörsodlingar och sojabönsfält.

Läs och förskräcks:

https://www.dn.se/nyheter/varlden/brasilien-bekampningsmedel-godkanns-i-rekordtakt/

Brasilien har som bekant fått en ny president, Jair Bolsonaro. Denne jubelidiot på yttersta högerkanten vill accelerera skövlingen av Amazonas och vapenlagarna skall skrotas. Han är extremt homofob och rasist. Dessutom är han en stor tillskyndare av tortyr och har hyllat militärdiktaturen som härjade i Brasilien mellan 1964-1985. ”Deras största misstag var att de torterade, men inte dödade”…

Hans politik har prisats av USA:s president Donald Trump. Något annat var knappast att vänta från Norra Amerikas egen totalidiot.

Ord som jubelidiot och totalidiot hör inte hemma i seriösa skriftställares vokabulär. Men det finns undantag (typ Trump och Bolsonaro) då det är helt acceptabelt, ja faktiskt nödvändigt.

I programmet berättar Sara att hon tar livet som det kommer, att hon inte tar livet på så stort allvar. Hennes liv som ung har varit tungt, fyllt med mycket ansvar, och hon är fortfarande deprimerad efter moderns bortgång i cancer för några år sedan.

Sara gillar inte att så många unga människor är så bortskämda och får allt det de pekar på. Själv tänker hon mer på andra än på sig själv.

Idag på fm hade vi tagit bussen till stadens centrala delar varvid vi mötte många med vit mössa. Då uttryckte jag mig på ungefär sätt som Sara. Min utsaga gick ut på att när det fortfarande togs studentexamen på riktig, inte på låtsas som idag, verkade de unga mognare än vad de gör idag.

Ordning, reda, regler mår ingen dåligt av. Det gör man däremot av att få precis allt det man vill ha. Och det har blivit på tok för mycket av den varan på senare år. Vi som bor ute i Stenhammar ser många gymnasieungdomar som varken cyklar eller tar bussen till skolan. De färdas i något som kallas för mopedbil. Sådana är inte billiga. Mopedbilarna inhandlas av välbeställda föräldrar som kanske saknar mognad för sin uppgift. Andra ungdomar skjutsas från dörr till dörr av sina förment snälla föräldrar. Sådant slapp jag Gudskelov att uppleva för egen del under min skoltid. Men cykla fick man, i ur och skur, backe upp och backe ner, i Falköping.

Givetvis finns det många mogna ungdomar även idag. Det är farligt att generalisera. Att fira att skoltiden är slut är alla ungdomar väl förunnat. Men någon mognadsexamen handlar det definitivt inte om.

Den som klarat den riktiga studentexamen hade nämligen införskaffat en stor mängd kunskap. Vägen in i det akademiska livet låg öppen.

Sista året i gymnasiet hade man speciella studentskrivningar som var gemensamma för hela landet, som engelska, svenska, matematik och fysik.

På examensdagen fick man genomgå muntlig tentamen i fyra ämnen, den så kallade muntan.

Risken för att kuggas hängde som ett hot över alla, och vissa fick smita ut bakvägen…

När det gäller begåvning finns det självklart ungdomar idag som är minst lika begåvade som de på 60-talet.

Vårt äldsta barnbarn Simon går ut årskurs 6 om någon vecka. Det var ett bra tag sedan han sprang förbi farfar. Det behövs det ingen munta för att klarlägga.

Studentfirandet pågår i oss närbelägna Kaffekvarnen ikväll. Troligen är det inte bara kaffe i muggarna.

Men vid närmare ”examination” av studentfesten i Kvarnen visar det sig att denna är en både nykter och mogen tillställning. Hela min spåning om skillnader hos studenters mognadsgrad nu och för dryga 50 år sedan är ett enda stort klavertramp. Om detta skull ha varit en studentuppsats från anno dazumal hade betyget troligen blivit C, eller i bästa fall BC och det hade slutat med bakvägen istället för en nybakad student. Rent svammel och grundlösa påståenden är absolut inga egenskaper som kvalificerar för ett mösspåtagande.

Den här texten lever sitt eget liv och tycks förändras under tidens gång. Så går det när man väljer fel ämne för sin kria, ett ämne man inte behärskar, en kria som börjar med en drömsmurf (lyssna på programmet) och som slutar med en präktig pudel.

Igår kväll kom jag att tänka på ytterligare en viktig bok vad gäller mitt i ungdomen uppvaknande intresse för miljöfrågor.

Det är Gösta Ehrensvärds ”Före-Efter en diagnos” som utkom i början av 1970-talet. Ehrensvärd var professor i biokemi i Lund. Han målade upp ett mörkt framtidsscenario där överbefolkning och resursbrist skulle leda till världssvält och ren anarki. Men han var optimist sett ur ett långtidsperspektiv. Efter en period på sparlåga med ett i huvudsak agrart leverne skulle mänskligheten kunna gå en ny vår tillmötes.

Mer om boken finns att läsa här: https://portal.research.lu.se/ws/files/8151727/LarssonHeidenblad_HT2015.4.pdf

Jag tror inte att han var ute och cyklade. Hans profetior verkar besannas. Det är lika bra att vänja sig. Ställ bilen. Spänn kedjan. Pumpa däcken. På med hjälmen. Fatta styret. Framtidsresan kan börja. Den fossilfria. Den som går på två hjul. Och aldrig i lufthavet.

Eventuella läsare av bloggen kanske undrar varför jag hela tiden upprepar budskapet om det ohållbara med allt onödigt (= det mesta) flygande, bilåkande och konsumerande.

Anledningen är den att kampen för miljön har varit mitt huvudintresse alltsedan skoltiden. Hans Palmstiernas bok ”Plundring, svält, förgiftning” från 1967 var en väckarklocka för mig. Den kom att få ett enormt genomslag och väckte människor till insikt om att en global ­miljökris hotade mänsklighetens över­levnad.

En annan förebild var Georg Borgström som blev världskänd för sina debattinlägg om den orättvisa fördelningen mellan fattiga och rika i världen, människans rovdrift på naturen och risken för en global brist på livsmedel.

Att skydda biosfären mot människans rovdrift av densamma är min stora livsuppgift. Andra lägger krutet på hjälporganisationer som Röda Korset och Rädda barnen, eller kämpar för kvinnors rättigheter i en värld där ”gubbarna” fortfarande vill styra och ställa.

En sak är säker: Jag kommer inte att ge upp min kamp, vare sig här i bloggen eller i livet i övrigt.

Den som stör sig på ”Bengts förnöjsamma tankar” får leta reda på en mer undfallande bloggare, en som inte drar sig för att gång på gång passera en sådan där gate på Landvetter, Sturup, Bromma eller Arlanda.

Men jag har en egen uppfattning om vart den där porten leder, och det är inte till något Paradis.

SMHI har ändrat sättet att mäta vattennivån i våra sjöar och hav.

Men de värden man kommer att få i slutet av detta sekel är på en nivå man knappt ens vågar tala om. Människornas flygande, bilflängande och shoppande kommer att medföra att havsytan stiger med 2 meter.

Vi har troligen fortfarande en chans. Förutsättningen är att vi istället har förnöjsamheten som ledstjärna. Men med tanke på de reseberättelser och annat som sociala medier förser mig med är hoppet inte stort. Haven kommer att fortsätta att jäsa upp över kontinenternas stränder och städer, en kombination av smältande inlandsisar och att ett varmare havsvatten tar mera plats.

Idag kommer den på SVT-Play, dokumentären om hur Carina Bergfeldt fick tag på sin hemlige amerikanske bror.

Hittills har jag inte kunnat dokumentera att Carina och jag är släkt, men jag ger inte upp. På min farmors sida finns det rötter i Götene, Holmestad och Timmersdala. På Twitter beskriver Carina sin tidiga livsresa: Österäng sju år, sen Götene 11 år, sen Skara två år. En träff med bloggaren vore således ingen omöjlighet.

Mångfalden är här! Den damp ner genom brevinkastet för en stund sedan.

Gör som vår kompis Kristina: Börja med att plantera en fjärilsbuske. Hennes heter visst Bengt, men det går naturligtvis lika bra med vilket namn som helst. Mångfald kan vi aldrig få för mycket av, inte ens på namnfronten.

Och kör alla stenplattor och asfaltsjok till den plats där de hör hemma, tippen. Om det är avdelningen för deponi eller inert material är jag osäker på. Eller kör helt enkelt eländet till Kvarntorp, för slutförvar.

En sak är jag nämligen övertygad om: Skall vi ha trädgårdar som präglas av mångfald hör stenar och asfalt inte hemma där. Istället skall vi ha fruktträd, bärbuskar, blommor och odlingar av rotfrukter och grönsaker.

Det är troligen en mycket bättre livförsäkring än de näringsfattiga konservburkar som sådana där preppers köper på sig – utifall att larmet skulle gå.

Det är bra att vänsterpartiet begär återremiss vad gäller Hamnstadsprojektet. Kostnaderna måste fram, både framåt och bakåt i tiden.

Bra är det självklart med moderaternas hårda kamp mot Hamnstadens förverkligande.

Hamnstadsområdet kan användas till mycket, men det lämpar sig verkligen inte för bostäder. Men en flyttning av Båtgården till området vid Småbåtshamnen vore en riktig fullträff eftersom den nuvarande Båtgården då kan bli ett ypperligt bostadsområde, på giftfri mark.

Att det skall behövas en second opinion för att (i bästa fall) riva upp beslutet om Hamnstadsprojektet säger en hel del om tillståndet i maktens boning på Skaragatan.

Det är ett argument som ofta används på landsorten, framförallt när det gäller att motivera alla avgasstinna motorevent.

Själv tycker jag att det är rätt gott när det inte händer så mycket. Och det gör det inte här ute i Stenhammar, men ibland så händer det något (som inte genererar tonvis med skräp och avgaser) och som man faktiskt skulle ha viljat vara med på, men då missar man det.

Som gårdagens Jazzpicknick vid Villa Giacominaparkens Lusthus, med New Orleans Jazz Cats. Vi får ha bättre koll på Jazzkattens kommande arrangemang.

Vad gäller Stadsträdgården i sommar har Anne redan noterat i almanackan. Dit kommer bl.a. Sophie Zelmani och Augustifamiljen tillsammans med Petra Marklund. Lisa Miskovsky dyker också upp. Och vi med, på elcykel, när det händer något som känns värdigt denna bygd. För allt som händer i denna bygd handlar som väl är inte om raggarbilar, cruisingar, tractorpullingar, hjulaftnar och motortävlingar.

Jazzkattens evenemang i Brita Horns Lusthus hamnade faktiskt i tidningen.Det gjorde även helgens cruising. Men då handlade det bara om att beskriva alla de polisingripanden som detta event förorsakade.

Det är rent beklämmande att så många människor inte klarar att ha roligt utan vin, sprit och öl, okritiska offer för alkohollobbyns framgångsrika härjningar i vårt samhälle.