Bengt Rahms blogg

Det här är berättelsen om hur pronomenet hen tog sin i svenska språket.

Ur UNT 30/11 2016: 1966 skrev språkvetaren Rolf ­Dunås i UNT om hur opraktiskt och klumpigt det var att använda ”han eller hon” eller ”han/hon” när man inte visste könet på den man talade eller skrev om. Och det hela hängde samman med att kvinnorna i mitten av 1960-talet hade tagit plats i samhället – och språket – på ett annat sätt än tidigare:

”Medan man tidigare skrev t. ex. ‘man ska fråga varje kund hur han vill ha det’, blir det nu allt vanligare att ersätta ‘han’ med ‘han eller hon’ eller ‘han/hon’. Dessa uttryckssätt måste ha ett samband med talet om könsroller. Kvinnan får inte ens språkigt underordnas mannen.”

Rolf ­Dunås hade dock en lösning på problemet: ”För egen del kan jag drömma om att man från ‘han’ gick ett steg framåt i vokalräckan och från ‘hon’ två steg tillbaka och uppfann tvåkönade ordet ‘hen’ med kort e. (‘Hin’ är ju upptaget.) Det skulle ha en intressant likhet med finskans ‘hän’ för ‘han’ eller ‘hon’.”

Här länken till radioprogrammet Språket dokumentär: Striden om hen:

Det är bäst att googla efter programmet för att kunna lyssna.

För mig är det fullständigt självklart att använda ordet hen. Men det finns en grupp med rigida stofiler som inte vill ha ett levande språk.

Vad gäller särskrivningar är jag dock stockkonservativ, men förhoppningsvis ingen sto fil.

Det finns en typ av grannsamverkan jag gillar – att hjälpas åt att notera hur mycket livgivande regn det har kommit. För bo grönt vill vi väl alla.

Att jaga hjärnspöken bland buskarna är en uppgift jag med varm hand överlämnar åt de för ändamålet rätt skickade.

Jag läser i Norra Skåne att Ballingslövs kök firar 90 år idag. I hyllningsartikeln finns det inget som avslöjar att hela 35,1% av Ballingslövborna röstade på SD i EU-valet.

Det dystra resultatet behöver ju inte betyda att de som jobbar på ortens största företag röstar brunt. De anställda är säkert medvetna om att vill de ha kvar sina jobb är unken, brun, EU-kritisk nationalism inget framgångsrecept.

EU må ha sina nackdelar men den som är resistent mot populistiska rörelser ser även många fördelar. Vad gäller Ballingslövs kök är export en sådan, rent av livsavgörande, fördel.

Det gäller att stoppa ner rätt sedel i urnan nästa gång, om man vill ha jobbet kvar.

Det gäller inte bara i Ballingslöv utan i hela landet. V och SD vill gå ur, men vi som vill ha jobb, mänskliga rättigheter och fred, vi röstar för en fortsatt europeisk gemenskap, och mot nationalistiskt färgad inskränkthet.

Tillägg: Vi tog vårt kök från Vinninga Snickeri och bytte bara själva luckorna (varför skall man byta det som är helt?). På den orten var de bruna ”bara” 16% i EU-valet.

Lagen om alltings jävlighet är således relativ. Det finns olika nyanser av brunt, till och med på köksluckorna.

Men tänk på att även i Skåne är de allra flesta positiva till mångfald och skrapar man lite på ytan hos de enfaldiga hittar man oftast ett riktigt gott hjärta som klappar, för alla.

I Hässleholm är befolkningen mycket mer benägen att hälsa på okända mötande på stadens trottoarer och gångvägar jämfört med i Lidköping.

Vad gäller plikten att stanna för fotgängare vid övergångsställen segrar Hässleholm med hästlängder.

Vanligt hederligt hyfs, artighet och laglydighet tycks alltså inte vara kopplat till partifärg. I Lidköping ser jag ofta rött, något det sällan finns anledning att göra i Göingebygden.

Böcker är bra till mycket – som godnattsaga och till att inte nudda golvet.

Men böcker må aldrig brännas, censureras eller gömmas undan, något som ett brunt riksdagsparti dessvärre tycks ha i sitt unkna program.

Ni vet ju: Där man bränner böcker, där bränner man till slut också människor. (Heinrich Heine).

Och tänk på att: En bok är som en trädgård som kan bäras i fickan.
Arabiskt ordspråk

Min mormor Lisa föddes på Mossagården i Velinga 1891. Hennes morfars far Petter Nilsson har gett namn åt en känd släktgren.

Om vi går bakåt ännu längre i tiden på denna gren hamnar vi hos Mäster Måns Andersson Rånge som föddes på Storegården i Velinga 1637, gift med Marit Larsdotter född 1638. År 1665 blev Måns utnämnd till mästare vid Jönköpings Gevärsfaktori.

Hans far hette Anders Rånge och här nedan kan man få en hint om namnets ursprung:

http://www.peradolfochhilda.eronge.se/Namnetronge.pdf?select=meny6

Måns Månsson Rånge var son till Måns och Marit.

Oomkullrunkeliga fakta om Petter Nilssons släkt har jag via den forskning som Torsten Berglund ägnade sig åt på 1940 talet och som jag har haft lyckan att få ta över efter mormor Lisa.

Att välja bort flyget handlar inte om duktighet eller en vilja att få andra att skämmas. Det handlar om att visa att man tar klimatkrisen på allvar, skriver Maja Rosén, som driver kampanjen Flygfritt 2020.

https://www.dn.se/asikt/avsta-flyget-for-att-radda-klimatet/

Det handlar enligt bloggaren även om att visa ansvar för de som skall ta över stafettpinnen efter oss. En värld fylld av klimatrelaterade katastrofer är inte särskilt kul att få i arv.

Hos mormor hade jag helkoll på de flygplan som flög över Sätuna. Jag stod på kökstrappan och spejade av himlen, likt en markradar. De flygplan det handlade om var Lansen. De skrämde mig med sitt dån och sitt varsel om ofred. Mormor var tvungen att lära mig en bön för att jag skulle återfå lite av tryggheten: Gode Gud bevara oss för krig och svår tid. Amen.

Nu skulle man kunna lägga till en vers för att lugna ner nerverna: Gode Gud bevara oss för klimatförnekare. Amen.

En sak kan jag inte neka till. Mormor och jag använde oss av Radar, inte för att bekämpa flygplan, utan flugor. Det var effektivt, men luften där i köket var minst lika giftbemängd som den är nu på Arlanda och Landvetter, och då på F6 i Karlsborg.

En världskänd silversmed, boende i Drömstan i Lidköping, intervjuas här i radioprogrammet Tendens.

Hela hennes liv har gått ut på att bli bekräftad, sedd.
Och hon är av den bestämda uppfattningen att det är mera jobb än nöje att ha en man.

Allt i hennes liv har sannerligen inte handlat om silver, guld och gröna skogar.

Intervjuaren har bara en dröm, att kunna se Kinnekulle. Och det kan hon, från Theresias lägenhet på 8:e våningen i Drömstan.

För att lyssna på programmet får man söka efter Tendens på Sveriges Radio

Men namnet Lisch är (enligt bloggaren) avskyvärt. Det bekräftar alla fördomar om språkbruket och inkröktheten i denna Villadrömmarnas egen lilla village.

Anne har börjat experimentera med något hon kallar kimchi. Men jag har läst på. Burkarna kan explodera (de till höger i bild).
Det bildas nämligen vätgas under fermenteringen. Jag borde kanske tillkalla bomskyddet.

De båda till vänster (riktiga surdegar) är också under jäsning.
Jag brukar få delegation att mata surdegen när Anne är i USA. Men det får inte ske några misstag då den har överlevt i hela sju år. Vad som skulle kunna hända om det blir fel vågar jag inte ens tänka på.

Ikväll kan vi se två dokumentärer. Den första handlar om Stefan Löven, barnhemspojken som blev vår statsminister.

Den andra timman är Bert Karlssons (del 2). Dokumentären om den gapige populisten från Skara bör ses – som ett varnande exempel.

Min morfar Simons mormors släkt brukar gå under benämningen Svartbackensläkten.
Lars Mårtensson och Kerstin Arvidsdotter, födda på 1720-talet och Simons mormors farfars far och mor, kom från Gustav Adolf, Habo socken. Men sedan de gift sig hamnade de på Svartbacken i Habo socken.

Via Vädbäcken i Härja kopplades Svartbackensläkten samman med Stora Älgaråssläkten, detta när Simons mormor Britta Elisabeth Johansdotter gifte sig med Simons morfar häradsdomaren i Vartofta Dimbo tingslag, Per Gustav Andersson.

Men det var först när deras dotter Sofia Maria Persdotter (Simons mor) gifte sig med Gustaf Lindström (Simons far) som kom från Linbacken i Härja som släkten hamnade i Velinga.