Bengt Rahms blogg

Lidköping är något av de slutna sällskapens huvudstad.

Det skulle vara intressant att se på ett sociogram hur ett sådant sällskap är beskaffat.

Finns där många invandrare? Mörkhyade?
Hur är det med religionstillhörighet?
Finns det särskilda avdelningar dit kvinnorna förpassas?
Socioekonomiskt status?
Höger-vänster?
Är det överhuvudtaget möjligt att locka yngre människor till
sådana slutna sammankomster?

Nej tacka vet jag organisationer som Naturskyddsföreningen. Där är alla välkomna, oberoende av kön, ras, religionstillhörighet, vänskapsband osv. Ingen är förmer. Alla är lika mycket värda. Målet med verksamheten gäller oss alla – ett hållbart samhälle.

Den som kammade hem Linnéskolans Nobelpris i litteratur skall givetvis hyllas med Kungsssången på sin födelsedag.

Simon har själv komponerat sin födelsedagstårta. Farfar var endast behjälplig med att slicka bunkarna.

Lille Isak undrar nog vad i Göta Petter det är som står på.

I dessa yttersta tider när vi människor gör allt vad vi kan för att utplåna livet på Jorden måste vi tvivelsutan besinna oss.

Res gärna men inte för långt och välj alltid det
mest miljövänliga transportmedlet.

För en liten stund sedan tog vi en liten morgonpromenad med lille Isak till eko-jordbruket på Björklunda. Vi hade Göingeåsen som bakgrund och fick nöjet att se en glada segla uppe i skyn, vi hörde näktergalen, såg mängder med liljekonvaljer och fick bekanta oss med fyra hästar på nära håll.

Tänk vad mycket man kan göra utan att färdas långt och utan att förstöra atmosfären med avgasmoln från bilar och flygplan.

Hållbar livsstil kallas det visst och en sådan behöver man aldrig skämmas för.

Isak var så glad när han fick vara nära hästarna så hans små fötter hoppade nere i barnvagnen.

Han fick uppleva livet i Jan Danuelssons fina anda – detta att kunna se det stora i den lilla världen. Den som ofta finns alldeles bakom knuten.

Nu får bensinupprorets anhängare svar på tal.

Nu dras tumskruvarna åt. Tiden är knapp. Ingen slipper undan. Lev enkelt och förnöjsamt.

Visst är det vidrigt med människor som bryter mot hastighetsgränserna.

Simon går på Linnéskolan och passerar varje skoldag det aktuella övergångsstället (se nedan) där en en flicka blev påkörd av en grävskopa för ett par år sedan.

Då sänktes hastigheten till 30 men inget fartgupp anlades. Nu har Motormännen kollat hur situationen ser ut.

Majoriteten av fartdårarna är män. Majoriteten kunde säkert ha cyklat istället. Två hastighetsöverträdare varje minut, av fyra möjliga. Visst är det avskyvärt.

Man kan undra varför folk har så bråttom genom livet så att inte ens värnandet om barns liv kan hejda deras framfart. De borde göra som Linné, förundras över livet och det som växer. Det gör man knappast när man sitter bakom ratten och trycker på (av)gaspedalen.

Lille Isak ville inte gå och lägga sig ikväll. Och farfar ville såklart hellre kolla på Isak än på TV4-spektaklet Let’s Dance.

Från Läkartidningens kultursida:

Oskicket med att anlägga plastgräs på fotbollsplaner och lekplatser gör mig upprörd. Inte är det bättre med asfalten som breder ut sig på det grönas bekostnad.

Ett skräckexempel är hur det ser ut kring ett nyetablerat företag på Plastgatan. Asfalt och sten till 100% tyder på obefintlig kunskap om och intresse för miljöfrågor.

Martina Rask skriver idag om rivningen av RIA-huset. Man skyller på buller från järnvägen. Men moderaterna har vett att försöka stoppa rivningen. Ingen normalt funtad människa vill väl att hela tomten skall förvandlas till en parkeringsplats.

Om nu kåken ändå rivs – låt anlägga en äng. Det kan man göra på många ställen i kommunen där asfalten, med politikernas goda minne, har fått ta överhanden.

Även i villaträdgårdar går det att anlägga små ängar – till nytta för pollinerare och därmed för den biologiska mångfalden, för mikroklimatet och för den psykiska hälsan. Så riv upp de förfärliga stensättningarna i trädgårdarna. En påse med ängsfröer är lätt att få tag på. Fröerna säljs även i storpack.

Idag åker vi till en son med familj i Skåne. På villatomten finns en äng. Den har funnits där sedan huset byggdes för 60 år sedan. Och alla trivs – blommor, bin och vi människor – på och invid denna blommande äng.

I Grästorp, av alla ställen, löper man linan ut. Till och med det levande gräset får stryka på foten när ängsmarken tar över.