Bengt Rahms blogg

https://www.hassleholm.se/download/18.6823e1031696ec5be624ea08/1552570968400/Planbeskrivning%20-%20utställning

Klicka för att komma åt Infoblad%20A3-vikbar%20-%20utställning.pdf

Jag är inte odelat positiv till planförslaget för Björklundaområdet, särskilt då med tanke på att betes- och åkermark tas i anspråk för bostadsbyggande. Vilka munnar är det som inte skall mättas när vårt koldioxidintensiva och totalt ohållbara och smått hysteriska flygande, bilfarande och konsumerande leder till svåra klimatförändringar med globalt minskade skördar? Måste vi inte med alla medel skydda jordbruksmarken? Därtill ökar Jordens befolkning explosionsartat…

Men det finns ändå saker vad gäller Björklunda som är betydligt vettigare än vad som framförs i planförslaget för Liden i Lidköping.

Max 3 våningar på Björklunda. 10 på Liden.
Gröna tak och väggar!!! på Björklunda, och därtill många solceller.
Några gröna väggar på Liden lär väl knappast HSB planera för.

Överhuvudtaget karaktäriseras Björklundaplanen av småskalighet. Byggnaderna anpassas efter den känsliga natur- och kulturmiljön.

Det bästa är att läsa hela planförslaget, även om man inte är Hässleholmare. Man lär sig alltid något om samhällsplanering. Och vi måste vara med och tycka, vi vanliga samhällsmedborgare.

Politiker, tjänstemän och byggherrar kan inte släppas lösa hur som helst. Se bara på det förfärliga som har hänt vid Skararondellen där skogsridån ”råkade” falla så att alla som passerar inte skall missa det heliga templet för massbilismen, Biltema. Man undrar om ansvar kommer att utkrävas. Jag tvivlar.

I Lidköping har vi Martina Rask på NLT som lyfter planförslagen i sina artiklar. Det skall hon ha all heder för.

Där det gula krysset är inritat har vi bott under en tid, naturnära och med gökens galande, vacker koltrastsång och näktergalar som höll serenad i maj och början av juni.

Men i villaområdet norr om Statena i Hässleholm breder stenplattorna ut sig i trädgårdarna. En beklämmande syn som vi inte heller slipper ifrån i Lidköping. Lokalklimatet påverkas genom risk för outhärdlig hetta i dessa stenöknar som rimligtvis, och inte minst i dessa ”prepperstider”, borde användas för odling av potatis, grönsaker, bär och frukt. Jag saknar verkligen en renässans för trädgårdsstaden.

Men riktiga survivalister borde i konsekvensens namn även tänka på hur de reser och konsumerar. Det kanske de gör, men jag är inte övertygad om det.

Glöm inte Förintelsen när du väljer parti

Det gör man enklast genom att inte använda dem. Man vet inte vad som händer när medlen tränger in i kroppen.

https://www.svd.se/studie-kemikalier-i-solskydd-tar-sig-in-i-kroppen

Det finns enklare och hälsosammare metoder – som täckande klädsel, keps, solhatt, parasoller och stora, lummiga träd på tomten.

Visst är det härligt när solen skiner (förutsatt att det regnar normalt dessemellan), men det är verkligen inte att rekommendera att ligga och steka sig, vare sig hemmavid eller på stranden.

Jag har egen erfarenhet eftersom jag har fått behandling mot aktinsk keratos. Men solskyddsmedel undviker jag med alla till buds stående medel.

Allt sedan 80-talet har vi köpt våra plånböcker på Libbes Läder i Varnhem. Även näbbstövlar har inhandlats där.

Nu behöver man inte ens åka dit. Det räcker med att kika på nätet och sedan har man varan i brevlådan efter några dagar.

Handgjorda i Varnhem och med yppersta kvalitet, till bra pris. I dagens försändelse låg även ett bokmärke i skinn, utan kostnad. Kan det vara bättre?

Nu har företaget där min mamma jobbade från det att jag började skolan 1959 och ända fram till pensioneringen i slutet av 80-talet.

Även jag har varit anställd på bokbinderiet – som semestervikarie under gymnasietiden. Min lön låg på 3.50 kr/timma. Risken för arbetsskador var stor, särskilt vid arbetet nära skärmaskinerna där man kunde få händerna avhuggna om man inte var försiktig. Dagarna kändes oändliga, men det var bra arbetskamrater och det fanns alltid nybundna böcker att fördjupa sig i. Särskilt intressant var läsningen av Taxeringskalendern där man kunde ta del av vad stadens rika knösar kammade in. Klassmedvetandet vaknade men man hade vett att hålla rågången mot kommunismen.

Man fick tidigt i livet lära sig att jobba hårt, att vara skötsam och att passa sina arbetstider. Hög arbetsmoral har alltid varit ett honnörsord i arbetarfamiljer.

Vägg i vägg låg Falköpings Tidning. Där kunde man hämta sig ett nytryckt exemplar att bläddra i och samtidigt passa på att kolla in hur sättarna ordnade med blytyperna.

Jag har för mig att jag plockade runt bland typerna vid något tillfälle, men det var nog under ett studiebesök från Läroverket. Resultatet av den
klåfingrigheten finns troligen bevarat på Kungliga Biblioteket.

Det är gott att vi har fått en förnyad Lidköpingstidning, med nya ägare och ett nytt ledarskap.

Jag känner nästan som Strindberg i Esplanadsystemet: Här rivs för att få luft och ljus; är kanske inte det tillräckligt?

Gamla lokala maktstrukturer (ofta manliga sådana) kan nu ifrågasättas och friska vindar vädra ut det nattståndna.

Att ha en tidningsägare som inte är en del av det lokala etablissemanget är en klar fördel. Alla samhällets stenar kan nu vändas och eventuella oegentligheter blottläggas.

Calle Sundblad blir säkert en bra chefredaktör och de duktiga journalisterna får med all sannolikhet en större frihet jämfört med tidigare, dvs att kunna skriva kritiskt utan att behöva snegla mot någon ägarfamilj.

På fotot är det nästan lika många kvinnor som män på redaktionen. Vi får förutsätta att den könsfördelningen även kommer att återspeglas vad gäller sportsidornas innehåll.

Även insändarna har fattat galoppen angående detta med frisk luft och friska fläktar

Att läsa böcker är ett bra sätt att få själslig styrka, inte minst efter en svår livskris. Men jag är övertygad om att läsandet är en syssla som bör följa en genom livet, även när livet leker.

Just nu läser jag boken ”Madonna i päls”. Det finns paralleller mellan den tid då boken skrevs (1943), dvs under Atatürks despoti, och nutidens Turkiet med Erdoğan och hans diktatur. Men framförallt är boken en vacker berättelse om kärlek.

Margit Richert på SvD har recenserat den bok som står på tur. Trots att hon på mödernet är av kulaksläkt (Lenin: Ni skall hänga, och häng dem så att folk ser det, minst hundra beryktade kulaker) och därmed har personlig erfarenhet av sovjetkommunismens brott mot mänskligheten hyllar hon ”Ett andra anstånd”: ”Jan Myrdal, du är förlåten allt – vilken bok!”

På fredag väntar en ny tågresa, nu till barnbarnen i Skåne.

Det blir sannolikt en utflykt till Tormestorp och Tormesgården. Att sitta där på Göingeåsens västsluttning och blicka mot Matterödsåsen och Hovdala är en oslagbar, ja närmast hänförande upplevelse.

Den som söker sig till naturen behöver ingen annan dryck än kaffe eller saft för översköljas av den berusande känslan.

Alldeles nedanför Tormesgården passerar tågen på Södra Stambanan. Både gods och människor färdas som bekant bäst på räls.

https://www.svd.se/sverige-kan-leda-en-revolution-i-jordbruket

Vi har hört talas om det plöjningsfria jordbruket. Perenn odling måste vara en
variant av detta.

Och visst är det bra om traktorn kan stå kvar i garaget. Utsläpp har vi tillräckligt av ändå med allt flängande, kors och tvärs över Jorden.

Dessutom torde den odlingsbara marken må bra av att inte plattas till av nutidens monstruösa traktorer.

Allt annat som är bra med perenn odling finner man i länken här ovan.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7212222

Att SD inte bryr sig om klimatet och miljön är inte svårt att räkna ut. Att KD väljer Mammon före Skapelsen var väl inte heller direkt oväntat med tanke på den nuvarande partiledningen.

Här kan man testa sin klimatpåverkan: https://www.klimatkontot.se/

Jag hamnade på 4,6 ton koldioxid/år. Inget att skryta med men troligen bättre
än värstingarna nere i högerdiket. Att jag under mina snart 67 år på Jorden inte har förorsakat ett endaste kilo koldioxid som kan härledas till civil luftfart skäms jag inte för. Däremot finns det mycket annat i livet som jag skulle vilja ha ogjort.