Bengt Rahms blogg

Det vita havet möter det blå innanhavet vid Skogshyddestranden nedom Villa Giacominaparken.

Kinnekulle är höljt i ett lätt dis, eller om det kan vara sandstormen i Sahara som spökar.

Det är uppenbart att Yvonne Träff och undertecknad lever i parallella universa. Där hon ser ett förträffligt miljöarbete ser jag en kommun som skövlar närnaturens skogar och förvandlar stadens centrala delar till gigantiska parkeringsytor. Många träd huggs ner utan att ersättas av nya. Till och med en park har råkat ut för ödet att förvandlas till parkeringsyta. Sten och asfalt ersätter en livgivande grönska. Utanför ett av AB Bostäders hyreshus har man tagit sig för att rulla ut plastgräs.

Halva lördagen och hela söndagen är ”befriad” från lokal kollektivtrafik. De ohållbara eventen avlöser varandra – Hjulafton, Big Power Meet, Tractorpulling och allt vad de nu benämns. Kompostering av matrester har ännu inte kommit igång. Elektrifieringen av Kinnekullebanan (i första hand mellan Lidköping och Håkantorp) verkar avlägsen och godstrafiken på järnväg är obefintlig.

Vad är det som är så bra?

Det skulle behöva till ett maskhål i rumtiden för att jag skulle kunna skymta det Yvonne tycks se.

Det finns faktiskt en ljuspunkt i det svarta hålet. Lokalbussarna skall bli eldrivna.

Jag har ett konkret förslag: Om kommunen hugger ner sina fina skogar för att erbjuda industrimark – ställ krav på de företag som etablerar sig att de skall ha gröna tak och gärna lite grönska runt byggnaderna. Ett av de nya företagen på Plastgatan utgör ett skräckexempel på hur det inte skall se ut. På den säkert 10.000 kvadratmeter stora tomten (nyligen skogsmark) finns det numera enbart två blomkrukor som står för livet och grönskan. Man kan bli mörkrädd för mindre.

Det är tur att vi har Greta Thunberg, en hoppets stjärna i ett i övrigt i stort sett kompakt mörker.

”Dyra klockor och bilar. Märkeskläder. Nöjesresor över halva jorden. Medelklassen imiterar vad den inbillar sig är överklassens livsstil. Men medelklassen har inte råd: 20 procent av hushållen lever över sina tillgångar.”

Vad är det för fel med att leva enkelt och förnöjsamt? Farsans gamla klocka duger bra, liksom skjortorna från Röda Korset i Hässleholm. Varken över- eller medelklass utgör någon lockelse och den där paraplydrinken klarar jag mig bra förutan.

Däremot är jag noga med att skydda huden mot potentiellt farliga solskador, inte med paraply men med en gammal hederlig keps.

https://www.aftonbladet.se/a/AdbXJn

Bloggaren har vid ett inte ringa antal tillfällen hamnat i TV-rutan. Det började på Vårdcentralen i Habo 1974 då han (=jag) gjorde en månads praktik i den dåvarande Skaraborgskommunen. Programmet handlade om Habo som föregångare inom Primärvården (antagligen hette det något annat på den tiden). Jag fick övernatta på ålderdomshemmets vind där det bodde en gamling i ett angränsande rum. Vi delade kylskåp och jag minns juicepaketet med ett utgångsdatum som skulle ha fascinerat en släktforskare.

År 2000 hamnade jag i Rapportsändningen en julikväll. Då var det inte bränder som stod för de braskande nyheterna utan ett formidabelt ösregn över landet som tvingade oss att göra ändringar i våra resplaner. Men fram kom vi till Östersund, samma kväll.

Ytterligare några gånger har jag synts i rutan men nu senast blev det ett framträdande i NLT avseende HSB’s bedrövliga höghusplaner.

Men nu till anledningen till inlägget. En del TV-program har helt enkelt försvunnit, utan förklaring, andra finns kvar trots att de har sett sina bästa dar.

Mitt under programmet om min största idol från barndomen skrev jag därför ett mail:

Kan det bero på ett visst rederi i Lidköping eller finns det andra orsaker?

På vägarna har ju inte långtradarna att göra om det finns miljövänligare alternativ.

Vårens långvariga torka har lett till att det brinner i skogarna på många håll i landet. Även Norge är drabbat.

Att fortsätta att leva som om ingenting har hänt är verkligen inte att rekommendera.

Vi måste visa mognad och beslutsamhet och därmed skyndsamt minimera våra utsläpp av växthusgaser. Annars väntar Armageddon runt knuten.

Solen går upp över kåk och gränd, men vi har alla ett ansvar för att kåken inte brinner upp och den mänskliga civilisationen med den.

Det måste vi alla hjälpas åt med.

De som hivar ut ölburkar och spritflaskor ur sina bilar under cruisingeventen borde ha vett att plocka upp efter sig. Det skall inga barn behöva göra.

Lika viktigt som att inte skräpa ner, minst lika viktigt är det att inte förorena lufthavet med avgasmoln.

Själva är vi inte direkt oskyldiga. Vi tankar hybriden med cirka 225 liter bensin varje år, mest för resor i hembygden. Alla längre resor sker med tåg, ibland kombinerat med buss. Men vi kan och måste definitivt minska literantalet ännu mer.

Vad gäller koldioxidutsläpp genererade av civil luftfart har jag inte orsakat ett endaste hekto under hela mitt liv, och det skäms jag inte för.

Den beteckningen använde bl.a. min far om Lidköping under min uppväxt. Det ligger något i det uttrycket, än idag.

När man läser sportsidorna ägnas 6 sidor i dagens NLT åt färgglada sidor med manligt idrott, 1 sida tillägnas kvinnorna.

I dagens Norra Skåne vinner kvinnorna samma kamp, med 5 – 0!

Men kvinnorna tiger inte i allt i kommunen där 60-talets pojkar nu har blivit gubbar. I flera insändare har motorfolket (som dessvärre har makten i kommunhuset) fått rejält på pälsen, senast i dagens NLT:

Kvinnorna tiger således inte längre i församlingen. Matchen har bara börjat. Vad gäller idrottsbevakning är målet oavgjort mellan könen men beträffande den oacceptabla satsningen på miljövidriga event kopplade till bilar, raggare, motorcyklar och tractorpullande är målet att sopa banan med gubbarna och deras ohållbara intressen.

I fortsättningen gäller ”Vår (miljövänliga) stad” men med tillägget ”och våra flickor och pojkar”.

Tilläggas kan att både Greta och ”arg och orolig farmor” har fullt stöd av ”arg och orolig mormor/farmor och morfar/farfar på Gamla Läckövägen”.

Och glöm inte att det är 40 som gäller, även på Gamla Läckövägen. Oavsett kön och ålder, dygnet runt.

Tyvärr går bussarna hit ut inte ens veckans alla dagar. Det borde gå att ändra på, om fler lyssnar på Greta och lever som hon lär.

Påskhelgen 2019 har gått i vandrandets tecken. Annandagen ägnade vi åt Kållands skärgårdars vackra naturreservat.

Fyra dagar, 30 km, 47.000 steg. Inget att skryta med men gott har vi verkligen mått denna soliga påsk.

Mitt ute i vildmarken hittade vi en nyuppförd offentlig toalett. Man kan undra om Kungen skall komma på besök.

I vårvärmen segar vi oss uppåt i backarna strax ovan Blombergs herresäte. Kaffestunden hägrar men det är flera km kvar till Västerplana rastplats. Tranorna har det lättare. Med hjälp av termiken kan de ta höjd innan språnget över Europas tredje största sjö.

Efter kafferasten fortsatte vi i riktning Martorpsfallet. Men där var det mera allfarvägen vad gäller vandrare. Många hälsade inte och det kändes nästan som att gå mellan Stockholm C och T-Centralen. Så illa beter vi oss inte i den svenska naturen. Där bekräftar vi varandra med en artig och glad hälsning. Svårare än så är det inte att visa prov på vanligt hederligt hyfs.